Ett "före och ett efter" den 7:e oktober

Jag är så tacksam att vecka 19 har passerat. Denna blogg har ju som syfte att skriva om min relation till Israel, dess historia och folk. Men denna gång kopplar jag samman med den gångna veckan i Sverige. 

 Jag mådde fysiskt illa under flera dagar, oron över vad som skulle kunna hända, men också vad som faktiskt hände i Malmö under veckoslutet blev nästan för mycket. 

 En av alla dessa falska slogans som dök upp i tv-rutan under Eurovision Song Contest var "Unitet By Music". Har det någonsin förekommit en mer missvisande signatur? 

Många människor, både i och utanför Israel, menar att det finns ett före och ett efter 7 oktober 2023. Israel blir aldrig detsamma igen efter Hamas omfattande attack mot kibbutzerna i Gazas närhet, något har trasats sönder på riktigt. 

 Detsamma gäller den stora internationella meloditävlingen, jag tror att den aldrig kan bli vad den varit, eller vad den var tänkt att vara. 

 Som barn följde jag tävlingen, på den tiden var det faktiskt melodier som tävlade. Olika språk och särarter från olika kulturer möttes och blandades i en festlig atmosfär. Som exempel kan jag avslöja att jag fortfarande lyssnar, efter 50 år, på det spanska bidraget från finalen som hölls i Luxenburg 1973: "Eres tu".  En melodi som håller över tid. (Klicka på länken)

 Jag vet, smaken är olika. Vart jag vill komma är: många av oss som lyssnade på Eres Tu för 50 år sedan minns melodin fortfarande. Men, du som läser detta och såg Eurovisons-finalen 11 maj 2024, ärligt talat, hur många melodier minns du av det du hörde? Någon enda, möjligen? Kanske minns du de märkliga utstyrslarna som artisterna var klädda i, kanske minns du något ansikte eller någon spektakulär ljuseffekt. 

Men det finns en tragisk paralell mellan de två evenemangen, musikfestivalen Nova som hölls i öknen i Israel 6-7 oktober 2023 och musikfesten i Malmö i maj 2024 med mottot "United by music". 

 Likheterna är hatet mot judar och Israel.  

 I Malmö buades Eden Golan ut av delar av publiken, och på gatorna runt arenan trängdes 10000-tals demonstranter för att skrika ut sitt krav, "Uteslut Israel". 

 I Israel räckte det inte med att bua ut de dansande ungdomarna i öknen. De skulle dödas, brännas, våldtas eller helst allt på en gång. Eller tas som gisslan, där de som fortfarande lever är fångar. 

Ett mediedrev har startat och väller fram som en lavin. "Sluta kriga, Israel! "

 Släpp gisslan och lägg ner vapnen säger Israels regering och folk. Det räcker nu. Vi vill inte att fler barn ska skadas eller dö. 

Men Hamas har lovat att göra om det, igen och igen till segern är vunnen. Måtte detta få ett snart slut. 

 Hundratusentals israeler har fått lämna sina hem i norra delen av landet då Hizbollah skjuter raketer mot de civila samhällena i Israel. Värnpliktiga män och kvinnor tvingas lämna sina ordinarie liv för att ge sig in i det tätbebyggda Gaza och riskera sina liv i de blodiga striderna. 

Jag roade mig med att under omröstningen på kvällen 11 maj ta en skärmbild på omröstningen i kvällstidningen Aftonbladets hemsida.

Aftonbladets läsare borde ju rösta noll poäng till Israel med tanke på tidningens hållning i Israel-frågan. Men läsarna hade Israel i klar ledning, nästan 40%. Komiskt!

 När jag lyssnar på demonstranter i Palestina-tågen, eller läser kommentarer på Facebook stöter jag ofta på uttrycket: "Läs på historien", eller "Jag vill vara på rätt sida i historien". 

 Det är så märkligt för tidigare i mitt liv hade jag gått på mycket av det jag hört och sett i media. Det byggdes upp en bild av Israel som en orättvis och grym makt, och det stred mot den bild jag ärvt från min frikyrkliga bakgrund, bilden av Bibelns land med allt som följer med det narrativet. 

 Det var därför med en viss tveksamhet jag, tillsammans med hustru och 3 av våra döttrar, besökte Israel första gången 2007. Innan resan läste jag på om den moderna historien, om hur landet fungerar och började lära mig sådant jag inte visste innan. 

 Det var när jag läste på, och det har blivit mycket läsning sedan dess, och framför allt kom dit och fick se själv, som min kärlek till landet föddes på allvar. Det är mycket riktigt genom att känna till historien som man förstår hur det blivit som det blivit, med konflikter och hat.

 Jag påstår att jag står på rätt sida om historien. Roar Sörensen, den norske predikanten och Israel-kännaren uttryckte det vid ett tillfälle mycket träffande: "Israel gör inte alltid rätt men de har rätt."

 Avslutningsvis kan jag konstatera att oron jag uttryckte i mitt förra inlägg delvis var obefogad. Det blev inga stora bombdåd eller paniksituationer runt arenan i Malmö. 

 Jag är så tacksam att jag hade fel. Men varför låg det prickskyttar på taken? Varför kallades poliser från Norge och Danmark in för att förstärka säkerheten? Varför detta otroliga pådrag? Vem var man rädd för? Judarna? Knappast.

 Men vi har lärt oss något, det finns ett före och ett efter 7 oktober 2023.

Inför vecka 19, 2024

 

Talare Per Ewert. Jag håller en av fanorna.

Jag är dålig på att hålla reda på veckonumren i kalendern. Men att kolla vilket nummer denna vecka har, passade bra som rubrik på detta inlägg.

 Helgen har jag tillbringat i Jönköping, ibland kallat Sveriges Jerusalem på grund av den täta förekomsten av frikyrklighet. 

 Men mitt ärende var dock att bevista Vänskapsförbundet Sverige-Israels årliga riks-kongress. Det blev som vanligt en blandning av spännande och lärorika föreläsningar, samt själva årsmötet med delegater och Israelvänner från hela landet. Det finns faktiskt många sådana också. Vi genomförde en kortare, och mycket diskret vandring genom stadskärnan, som avslutades med ett torgmöte (på ett torg med det smått ironiska namnet "Hoppets torg") där flera talare sade några väl valda ord till staten Israels försvar och mot den växande antisemitismen i Sverige.

 

Foto: Bertil

Det är första gången jag har fått "BARNAMÖRDARE!!" kastat efter mig av en förbipasserande, ung man. Han hissade ner sin sidruta i bilen och skrek efter mig och mina vänner. Vi hade polistillstånd och en ovanligt stor skara beskyddande poliser runt oss, men att kasta grova beskyllningar efter folk på gatan är tydligen tillåtet i vårt land. Jag blev mycket provocerad av beskyllningen, då den är så långt ifrån rättvis den kan komma. Ändå är jag lyckligt lottad på detta område, mina judiska vänner lever långt farligare.

 En av deltagarna i vår lilla grupp hamnade ett samtal med en muslimsk kvinna som råkade befinna sig i vår väg. Kvinnan försäkrade att "hade hon haft en kulspruta till hands hade hon dödat oss alla". Ja, det är på den nivån vi hamnat, och jag är mycket pessimistiskt hur vi skall kunna se någon ändring.

 Och så något om detta inläggs rubrik: "Inför vecka 19, 2024." 

 Det ska hållas Eurovision Song Contest 2024 i Malmö under veckan, med finalpasset på lördag 11 maj. Mycket har sagt och skrivits om detta evenemang, och det kommer helt säkert mer. Den största snackisen är inte vem som möjligtvis har chans att vinna eller liknande, utan det stora diskussionsämnet är Israels medverkan. Höga röster har höjts för att Israel borde bojkottas och förbjudas komma till startfältet. Den avgörande frågan är kriget i Gaza mot Hamas, där hela befolkningen blivit oerhört lidande. Och allt är naturligtvis Israels fel. Det talas inte mycket om gisslan i Hamastunnlarna som går en okänd framtid till mötes (om de fortfarande lever), eller terrorattacken 7 okt 2023 i Israel som startade den pågående eskalerade konflikten. 

Till och med jag, som bara gick på en trottoar i Jönköping, blev kallad barnamördare av en för mig helt okänd ung pojke. Av sitt yttre att döma av arabisk härkomst, men det spelar mindre roll, både kända och okända svenskar stämmer villigt med i hatkören. Aftonbladets kända krönikör Åsa Lindeborg skrev följande 26 april, ett ordagrant citat ur hennes text:

 "Rent moraliskt står jag på bojkottarnas sida, men strategiskt är Israels medverkan en gyllene chans. Under en kväll har hela världen möjlighet att bua ut dem och se till att de kommer sist."

 Så dålig journalistik betalar du för om du köper Aftonbladet. Eurovision Song Contest, eller Mello som tävlingen populärt kallas, inte längre är en meloditävling utan ett politiskt jippo är tydligt. Jag kan inte förstå hur det kan finnas en betalande publik som faktiskt ser fram mot "showen". Men det får stå för mig, jag har ju också rätt att ha en åsikt. Än så länge. 

Ur Aftonbladets webbtidning

Det värsta kommer, likt en mallskapad skräckfilm, sist. Nämligen hotet om våld och terror i Malmö kring tävlingen.  En del experter tonar ner riskerna medan många av oss "vanliga" går med en klump i magen och inser att polisen kallar eventet för "en särskild händelse". Det betyder i klarspråk något extra, något farligt och hotande, något som kräver extra åtgärder. "En möjlig händelse" skulle kunna vara ett bättre epitet. Jag hoppas för en gångs skull att jag har fel!

 Till sist: under den traditionsenliga spektaklet med uppvisning av de deltagande artisterna på  den turkosa mattan under söndagen uteblev den israeliska sångerska Eden Golan. Det var dock inte för att hon är ljusskygg eller rädd. Men dagen sammanföll med den israeliska minnesdagen för Förintelsens och alla andra israeliska krigs- och terror offer, Jom Hashoa.

Eden Golan under Jom Hashoa
Malmö 6 maj
Foto: skärmdump X

Jag har flera gånger råkat befinna mig i Israel den dagen. Under larmsignalerna, som hörs över hela landet, stannar allting av. Bilarna på gatorna stannar och bilisterna går ut ur sina bilar. Hela gatubilden fryser till under några minuter och folk böjer sina huvuden, tårar rinner, kramar utbyts. Arbetet avbryts, oavsett vad det består av. Alla tystnar av respekt och sorg. Inget öga är torrt. Även Eden Golan respekterar det. 

Läs gärna inlägg "Minnen av minnesdagar"

 Jag anser inte att Israel borde bojkottas från deltagande i meloditävlingen.

 Jag anser istället att Israel själva borde bojkotta tävlingen eftersom den förlagts i Malmö - en antisemitisk härdsmälta - utan fingertoppskänsla för hur detta skulle kunna sluta. 

 Vecka 19 får utvisa hur det slutar, och jag hoppas som sagt att jag har helt fel.