 |
| Auschwitz/Birkenau Foto: Bertil |
Att påstå att lägret befriades är en lätt överdrift då endast ca 7000 fångar i mycket dåligt tillstånd återfanns i lägret. Resten av dem som dittills överlevt det industriella mördandet hade tvingats iväg västerut; i dödsmarscher mot andra läger.
Barfota, svältande och i tunna kläder i snö och kyla tvingades fångarna vandra mot döden. För dö skulle de, kosta vad det kosta ville.
Nazitysklands sista krafter gick inte åt till att försöka vända krigslyckan utan att hinna döda så många judar som möjligt innan slutet kom.
Under flera år har jag och Gunilla deltagit i minnesstunden i Göteborgs synagoga för att hedra offren för Förintelsen. Denna gång samlades vi torsdagen den 25:e. Varför hölls då inte samlingen den 27:e? Jo, den 27:e januari inföll i år på en lördag, det vill säga Sabbat. Sabbatsfirandet går före alla andra högtider inom judendomen. Alla högtider flyttas utom Den Stora Försoningsdagen - Yom Kippur. Den flyttar man inte på!
Det är alltid många besökare, vacker stillsam musik och gripande tal. Jag tänkte göra dig som läsare uppmärksam på hur det är i det nutida Sverige vid en sådan här dag istället för att lägga ut texten vad som hände på 1940-talet, det är det så många andra som gör och du vet säkert mycket redan.
Jag, som inte är av judisk härkomst, är naturligtvis ändå välkommen till Synagogan som besökare. Med mig i fickan har jag min kippa, en av dem som jag köpt under mina besök i Israel. Precis som vid ett besök vid Västra muren i Jerusalem förväntas männen att täcka sitt huvud vid ett besök i en synagoga, lämpligen med den lilla runda kippan. Har man ingen egen får man låna en.
Ljudnivån i en synagoga kan vara väldigt hög, folk pratar högt med varandra, hälsar hjärtligt med kramar och handslag och frågar hur det står till. Man kanske inte setts på ett tag och stämningen är uppsluppen. Men när klockan var framme välkomnades vi av mötesledaren som efter några inledningsord uppmanade till en tyst minut för Förintelsens och rasismens offer, judars likväl som andra gruppers lidande. Plötsligt övergick den höga stämningen till en disciplinerad, kompakt tystnad.
Att tillbringa en och en halv timma till att minnas offren för Förintelsen i en synagoga är "på riktigt", alltså inte bara någon pliktskyldig eller ytlig manifestation. Här sitter faktiskt överlevare och deras barn! Här sitter ett stort antal personer som har anhöriga som försvann under terrorn. Mor och farföräldrar, kusiner eller syskon osv. Många bär livslånga ärr av sina upplevelser. Yttre och inre.
Talarna, de var sex till antalet, överträffade varandra med starka berättelser och proklamationer. Egna eller andras erfarenheter berättades sakligt och gripande.
Talarna representerades av överlevare, barn till överlevare, politiker engagerade i kampen mot rasism men också en prost från Svenska Kyrkan. Det var inget fel på hans personliga hållning men jag tyckte samtidigt det var modigt att tala i synagogan som representant för en kyrka som från högre ort har en avog inställning till Israel, och tycks ha svårt att se kopplingen mellan antisemitism i Sverige idag och behovet av den judiska staten Israel. Dock inte från allra högsta ort, enligt min uppfattning. (Hoppas du förstår vem jag syftar på)
Det talade ordet varvades med stillsam piano och violin-musik, som för att låta oss lyssnare smälta och begrunda det vi nyss hört.
Även om allt vi hörde sätter spår i tankelivet finns det ytterligare minst två saker som gjorde sig påminda för mig.
För det första; vi satt samlade i en synagoga som bara några veckor tidigare hade attackerats med eldbomber under en ungdomssamling i lokalerna. Skulle det hända något liknande denna gång?
Hur många av er läsare har besökt en synagoga i Sverige? Det är inte bara att gå in genom dörren fem minuter innan det ska börja. En ständig hotbild kräver försiktighet och säkerhetsförebyggande åtgärder. Befinner vi oss i Kabul, Afganistan? Nej, i Göteborg, Sverige!
Sådan är alltså situationen för judarna i Sverige 2018!
Hur många andra motsvarande kyrkor eller moskèer i Sverige kräver liknande arrangemang? Jag upplever en stor sorg och skamkänsla över att vi inte kommit längre i mitt eget land, det är inte värdigt det "fredliga" Sverige.
Tyvärr börjar kravet på liknande säkerhetsåtgärder ställas även vid sjukhus och skolor runt om i landet.
Utvecklingen går tyvärr inte i någon positiv riktning för tillfället.
Men det värsta och med den bittraste eftersmaken är följande:
I takt med att de överlevande från Förintelsen går ur tiden ökar istället en annan grupp - Förintelseförnekarna. Det är helt bisarrt att sitta i en synagoga och lyssna på ögonvittnenas fasansfulla berättelser och samtidigt veta att det finns massor av människor därute som inte ens känner till Förintelsen - eller ännu värre - förnekar att den ägt rum.
Nazitysklands sista krafter gick inte åt till att försöka vända krigslyckan utan att hinna döda så många judar som möjligt innan slutet kom.
Under flera år har jag och Gunilla deltagit i minnesstunden i Göteborgs synagoga för att hedra offren för Förintelsen. Denna gång samlades vi torsdagen den 25:e. Varför hölls då inte samlingen den 27:e? Jo, den 27:e januari inföll i år på en lördag, det vill säga Sabbat. Sabbatsfirandet går före alla andra högtider inom judendomen. Alla högtider flyttas utom Den Stora Försoningsdagen - Yom Kippur. Den flyttar man inte på!
Det är alltid många besökare, vacker stillsam musik och gripande tal. Jag tänkte göra dig som läsare uppmärksam på hur det är i det nutida Sverige vid en sådan här dag istället för att lägga ut texten vad som hände på 1940-talet, det är det så många andra som gör och du vet säkert mycket redan.
Jag, som inte är av judisk härkomst, är naturligtvis ändå välkommen till Synagogan som besökare. Med mig i fickan har jag min kippa, en av dem som jag köpt under mina besök i Israel. Precis som vid ett besök vid Västra muren i Jerusalem förväntas männen att täcka sitt huvud vid ett besök i en synagoga, lämpligen med den lilla runda kippan. Har man ingen egen får man låna en.
Ljudnivån i en synagoga kan vara väldigt hög, folk pratar högt med varandra, hälsar hjärtligt med kramar och handslag och frågar hur det står till. Man kanske inte setts på ett tag och stämningen är uppsluppen. Men när klockan var framme välkomnades vi av mötesledaren som efter några inledningsord uppmanade till en tyst minut för Förintelsens och rasismens offer, judars likväl som andra gruppers lidande. Plötsligt övergick den höga stämningen till en disciplinerad, kompakt tystnad.
Att tillbringa en och en halv timma till att minnas offren för Förintelsen i en synagoga är "på riktigt", alltså inte bara någon pliktskyldig eller ytlig manifestation. Här sitter faktiskt överlevare och deras barn! Här sitter ett stort antal personer som har anhöriga som försvann under terrorn. Mor och farföräldrar, kusiner eller syskon osv. Många bär livslånga ärr av sina upplevelser. Yttre och inre.
Talarna, de var sex till antalet, överträffade varandra med starka berättelser och proklamationer. Egna eller andras erfarenheter berättades sakligt och gripande.
Talarna representerades av överlevare, barn till överlevare, politiker engagerade i kampen mot rasism men också en prost från Svenska Kyrkan. Det var inget fel på hans personliga hållning men jag tyckte samtidigt det var modigt att tala i synagogan som representant för en kyrka som från högre ort har en avog inställning till Israel, och tycks ha svårt att se kopplingen mellan antisemitism i Sverige idag och behovet av den judiska staten Israel. Dock inte från allra högsta ort, enligt min uppfattning. (Hoppas du förstår vem jag syftar på)
Det talade ordet varvades med stillsam piano och violin-musik, som för att låta oss lyssnare smälta och begrunda det vi nyss hört.
 |
Ingången till Auschwitz I
Foto: Bertil
|
För det första; vi satt samlade i en synagoga som bara några veckor tidigare hade attackerats med eldbomber under en ungdomssamling i lokalerna. Skulle det hända något liknande denna gång?
Hur många av er läsare har besökt en synagoga i Sverige? Det är inte bara att gå in genom dörren fem minuter innan det ska börja. En ständig hotbild kräver försiktighet och säkerhetsförebyggande åtgärder. Befinner vi oss i Kabul, Afganistan? Nej, i Göteborg, Sverige!
 |
Tygrulle med förtryckta judestjärnor
Judiska Musèet Berlin Foto: Bertil
|
Hur många andra motsvarande kyrkor eller moskèer i Sverige kräver liknande arrangemang? Jag upplever en stor sorg och skamkänsla över att vi inte kommit längre i mitt eget land, det är inte värdigt det "fredliga" Sverige.
Tyvärr börjar kravet på liknande säkerhetsåtgärder ställas även vid sjukhus och skolor runt om i landet.
Utvecklingen går tyvärr inte i någon positiv riktning för tillfället.
Men det värsta och med den bittraste eftersmaken är följande:
I takt med att de överlevande från Förintelsen går ur tiden ökar istället en annan grupp - Förintelseförnekarna. Det är helt bisarrt att sitta i en synagoga och lyssna på ögonvittnenas fasansfulla berättelser och samtidigt veta att det finns massor av människor därute som inte ens känner till Förintelsen - eller ännu värre - förnekar att den ägt rum.
