Ett nytt år 2018

Två snögubbar vid Hermonbergets skidbacke

Foto: Gunilla, okt-2017

Det är dags att summera året som gått och se fram emot ett nytt.

Jag vill börja med att tacka alla er som orkat läsa mina små tankar under året som gått.

Jag upplever en märklig mix av oro och lugn i Israel, men även i debatten här hemma som gäller Israel och Mellanöstern i stort.

När jag talar om mitt intresse för Israel med människor i Sverige är jag  lite försiktig innan jag vet vad den andre har för inställning till konflikten runt Israel.

Det är som att det inte alltid är okej att vara en Israelvän rent generellt, det naturliga tycks istället vara att ha en negativ grundsyn på landet.

Man hamnar ofta i en försvarsställning i sin egen tanke redan från början, särskilt om den man talar med är en ny bekantskap.

Jag öppnar inte ett samtal med vem som helst med orden: "Hej, jag heter Bertil och ett av mina stora intressen är Israel."

Det funkar inte i Sverige, åtminstone inte om man inte är beredd på en het debatt om konflikt och påstådda orättvisor. Visst vågar jag testa stämningen med att 'man varit i Israel på semester nyss', eller något liknande, men svensken i gemen tror att Israel enbart består av en krigsskådeplats och våld mot de stackars araberna från morgon till kväll. Det är den mest vanliga bilden som presenteras i svenska medier, och det är den bilden folk i allmänhet tror på.

Det märkliga är att när jag kommer till Israel tänker jag väldigt lite på konflikterna, det är så många andra - mer positiva - intryck att bearbeta. Naturligtvis beror det delvis på att jag inte besöker Judéen och Samarien. (Västbanken) Vi brukar få stränga förmaningar av hyrbilsfirmorna att inte åka dit då risken är mycket stor att vi hamnar i ett regn av stenar, en israelisk bil kan uppfattas som lovligt byte.  
Vi  använder däremot väg 90 mellan Döda Havet, Jerusalem och Galliléen, den är mycket tidsbesparande och trafiksäkrare än kustvägarna.

Att åka till Gaza är uteslutet, det varnar till och med svenska myndigheterna för.

Men att bila omkring i Israel upplever jag inte som farligt. Jo, förresten; trafiken i sig är mycket farligare än i Sverige. Farten, avstånd mellan bilarna, omkörningar, tränga sig vid filbyte osv, visst, det är farligt. Men människorna man möter är oftast vänliga, oavsett vilken folkgrupp han eller hon tillhör; judar, araber, druser eller någon turist från något hörn på jordklotet. Det är verkligen spännande att upptäcka alla språk och olika människotyper som ständigt korsar ens väg i Israel.  Och att prova olika matkulturer, återigen kan man rada upp begreppen: judisk, arabisk, libanesisk, drusisk, kinesisk, thailändsk, italiensk osv. Det finns restauranger av alla sorter.

Drus som saltkar  Foto: Bertil

Som exempel vill jag särskilt nämna två tillfällen då vi testade det drusiska köket. Druser är en folkgrupp som lever i gränslandet mellan Libanon, Syrien och Israel. Det bor ca 140 000 druser i Israel. De israeliska druserna är i allmänhet lojala mot staten Israel, gör värnplikt och tjänstgör ofta i Jerusalems gamla stad, då de talar arabiska och har en naturlig respekt med sig.

De har en egen religion, en variant på islam och känns igen på sina vita kläder och mössor.

Vid det ena tillfället stannade vi på måfå i det drusiska samhället Masada uppe i norr (ej att förväxla med klippan vid Döda Havet) Ett enkelt familjeföretag där den vänliga äldre mannen tog emot beställningen och hans söta fru bakade någon sorts piroger som serverades varma, med läsk och en kopp mycket starkt kaffe i en väldigt liten pappmugg. Enkelt och charmigt, jag åker gärna dit igen.

En annan gång åt vi lunch i Majdal Shams, den drusiska staden som ligger strax norr om Masada, på berget Hermons sluttningar. Det är för övrigt ovanför Majdal Shams som Hermons skidbackar är belägna, bergets topp ligger hela 2800 meter över havet. Även denna gång var det en äldre drusisk man som serverade goda falafel (kikärtsbullar) med pommes. Till och med hans saltkar på borden var utformad som en liten drus. Gulligt!

Hatfulla röster höjs i vanlig ordning runt om i världen mot Israel. Det är inget nytt. Hoten om våld och bojkott är vardagsmat för judar, var de än bor. Samtidigt ser allt fler judar i förskingringen Israel som den enda säkra platsen för framtiden.

Det är denna dubbla hållning man kan ha till landet. Hat eller kärlek. Oro eller trygghet. Hopplöshet eller tilltro. Undergångs-stämning eller framtidstro.

En del tycks ha en naiv tro på att en lösning av konflikten mellan Israel och de araber i området som kallar sig palestinier skulle lösa världens alla krig. Andra ser Israel som världens farligaste land som hotar världsfreden. Båda dessa inställningar anser jag personligen vara totalt verklighetsfrämmande.

Vi lever under helt andra hot mot oss alla.

Nord-Koreas kärnvapenhot är ett. Irans kärnvapenhot ett annat. Plus mycket annat!

Uppförsbacke

Beit Shean National park  Foto: Bertil

Det lilla, lilla landet Israel ligger i periferin på kartan, knappast synligt. Men i många människors tankevärld tycks det uppta hela utrymmet.

Därför blir debatten och dess följder absurt snedvridna och uppförstorade.

Vad vi ska möta under 2018 vet vi inte än. Men jag önskar Israel och hennes grannar allt väl. Tänk om det kunde bli fred! Tänk om pengar och andra resurser kunde användas till nyttigare ting, vad skulle mellanösterns folk förlora på det? Inget, alla skulle bli vinnare.

Just nu är det uppförsbacke men om vi vill så når vi toppen till slut.

Gott Nytt År 2018