PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

onsdag 1 november 2017

10 år och 10 resor

Palmblad mellan husen i Netanya
Foto: Bertil
För tio år sedan reste jag med min hustru och tre av mina fem barn till Israel för första gången. I slutet av september i år reste jag för tionde gången till "Det Heliga Landet". Ständigt hittar vi nya saker att se och uppleva.

När jag första gången steg av flygplanet på David Ben Gurion Airport 2007, kunde jag aldrig tro att jag 10 år senare skulle upprepa det för tionde gången.
"Varför reser ni till samma ställe 10 gånger?" frågar sig säkert någon. Svaret är att vi faktiskt gjort andra resor också under de tio åren, så det är inte lika enkelspårigt som det verkar. Men Israel ger någon sorts positiv "bacill" hos många, det fenomenet är allmänt bekant. Har man en gång blivit biten vill man ha mer.
Efter varje resa har vi dessutom tvingats göra en lista på saker som inte hanns med och med nya idéer och tips som kommit upp med tiden.

Dessa 12 dagar som resan varade inföll under den judiska "Lövhyddohögtiden", Sukkot på hebreiska, och som för mig var en ny upplevelse. Det mest påtagliga för en utomstående är alla lövhyddor som står överallt. Högtiden ska påminna det judiska folket om israeliternas ökenvandring ut ur Egypten som vi kan läsa om i Andra Moseboken; Exodus.
Många religiösa judiska israeler äter huvudmålet i hyddan och en och annan övernattar där också om vädret tillåter. Sukkot infaller när regnen kan falla i delar av Israel och nätterna i de höglänta trakterna, t ex Jerusalem, kan bli förhållandevis kyliga.

Lövhyddan (till höger) vid Hotel Orith
Foto: Bertil
Men att samlas i hyddan någon gång per dag är ganska mysigt, varför inte till frukost?
Även vårt lilla hotell Orith i Netanya hade en hydda i sin lilla trädgård, och hyddor dök upp lite överallt; utanför restauranger, affärer, caféer, parker och naturligtvis i trädgårdar och på balkonger.
I ärlighetens namn är de flesta moderna lövhyddor inte "riktiga" lövhyddor. De är oftast tillverkade av en relativt oromantisk stålstomme, klädda med ett mönstrat tyg och med vass som tak. Men det var intressant att se hur denna tradition upprätthålls så troget.

Lövhydda på p-platsen i Goran Park  Foto: Bertil
Ett udda sammanträffande är att jag och Gunilla vid en tidigare resa kom i samspråk med en ung kvinna på en spårvagn i Jerusalem.
Hon berättade att hon marknadsförde en ny innovation: en balkong som kunde förstoras under Sukkot och fällas ut till en lövhydda. Undrar om denna annorlunda uppfinningen har fått någon framgång?

Varje vistelse i Israel har innehållit nya upplevelser och erfarenheter samtidigt som vi alltid planerar saker man vill se eller göra igen.
Att bada i Medelhavets vågor hör liksom till en svensk västkust bo som mig.
Att uppleva något av öknens exklusiva men sterila miljö tilltalar också oss som är uppvuxna i ett land fyllt med skog.
Att besöka Jerusalem och bland alla historiska och bibliska platser närvara vid sabbatens ingång vid Västra muren är förstås en självklarhet för oss.

Vi blev denna gång hembjudna till en israelisk familj på middag tillsammans med deras vänner och det utvecklade sig till en fantastisk kväll, med - förutom den goda maten - givande samtal, gamla minnen och politiska diskussioner. 
Jag fick så mycket att tänka på och bearbeta att jag får behandla ämnena och frågeställningarna i ett eget inlägg framöver. Kanske var denna erfarenhet resans absoluta höjdpunkt och till värdparet och övriga gäster vill jag och Gunilla rikta ett särskilt stort tack.

En av grottorna i Rosh Hanikra
Foto: Bertil
Två för oss helt nya resmål denna gång var dels Rosh Hanikra, längst uppe i nord-västra hörnet av Israel, omedelbart vid gränsen till Libanon vid Medelhavet. Platsen är känd för sina grottor där havets vågor slår in och skapar ett sevärt och spännande skådespel. Väldigt mycket folk besökte platsen den dag vi var där, kanske för att många israeler hade semester.
Man åkte linbana ner för berget, istället för uppför som brukligt är, ner till havsnivån och fick där uppleva havets oerhörda krafter.
Mycket vackert! Kan rekommenderas!


Dagen efteråt gick färden (med hyrbilen) till det andra hörnet av landet, det nord-östra, och till det andra nya resmålet.
Vi åkte även denna gång linbana åt det vanliga hållet: uppåt. Upp till berget Hermons topp.
Hermon är Israels högsta berg och mäter 2814 meter över havet.
Linbanorna (det fanns tre stycken) används på vintern för att transportera skidåkare till Israels enda utförsbacke, en ganska imponerande anläggning med café i toppstugan som vid vilken vinterort som helst.
Efter en ansträngande promenad i mycket branta motlut den sista sträckan, nådde vi så högt man som turist kan nå. Omgivna av militära bevakningsanläggningar kunde vi blicka ut över Syrien och efter en stund påmindes vi av den brutala verkligheten där.

I fjärran hördes nämligen tydligt ljudet av artillerield som dånade hotfullt. Vi satt med kaffetermos och kex och lyssnade. Det syntes inte men det hördes. Vilken overklig paradox att vara på semester, njuta av den storslagna utsikten och sedan vakna upp med insikten att människor samtidigt dog och skadades i ett vansinnigt krig några mil bort.
Jag vill citera vad en positiv hotellportier i Ein Gev vid Genesarets sjö - för ett par år sedan - svarade på min fråga om det var farligt att åka nära gränsen till Syrien med tanke på kriget som redan då pågick där: "Åk ni bara, ni kan vara trygga, ni är ju i Israel!"

Utblick från Hermon över Syrien  Foto: Bertil