San Remo - Nyckeln till Israel

Arabiska nycklar i matsalen till minne av Nakban
Foto: Bertil

I den italienska staden San Remo bodde den svenske uppfinnaren Alfred Nobel i slutet av sitt liv.
Där bodde också den glade bagaren som den svenske nationalskalden Evert Taube diktade om på 1930-talet.
I San Remo återfinns dessutom nyckeln till den judiska staten Israels legitima rätt att finnas. En rätt som konstigt nog ifrågasätts.

Helt nära gränsen till Frankrike vid Rivieran ligger San Remo. Här bodde Alfred Nobel de sista sex åren av sitt liv och här dog han 1896. Till minne av Nobels tid på platsen skänker San Remos stad varje år blommorna som får utgöra den fantastiska utsmyckningen vid den årliga Nobelfesten, den 10 december, i Stockholms stadshus.

För oss svenskar är också San Remo förevigat genom skalden Evert Taubes positiva diktning om den glade och vackre bagaren som sjöng när han bakade.  Som en följd av Taubes popularitet blev sången upphov till namnet på det stora bageri som drevs i Västberga industriområde i Stockholm mellan 1959-2006; Bageri San Remo.

Det finns dock en tredje anledning att hålla reda på San Remos historia, och den har en oerhört större tyngd än de tidigare mera lättviktiga ämnena, som kanske snarare faller under kategorin "onödigt vetande".

När Israel utropade sig som en självständig judisk stat 14 maj 1948 utlöstes en militär konflikt dagen efter och  som officiellt slutade 9 januari 1949. "Freden" var vid det tillfället enbart ett vapenstillestånd, inga fredsavtal slöts och Israels gränser var bara vapenstilleståndsgränser.

Egentligen fortsatte konflikten i ett lågfrekvent krig med flera större utbrott t ex 1967 (Sexdagarskriget) och 1973 (Yom Kippur). Fredsavtal har senare slutits med Egypten (1979) och Jordanien (1994), men den så kallade Gröna linjen mot Västbanken är egentligen bara en grön linje, ritad med en grön penna; ingen nationsgräns utan en vapenstilleståndsgräns.

Matmarknaden Mahane Yehuda i Jerusalem

Foto: Bertil

Nu för tiden kräver Israels fiender och belackare en Palestinsk stat med 1967-års gränser.

Men varför blev det då krig 1967 då ju araberna hade kontroll över hela detta område genom [den visserligen illegala] ockupationen från Jordanien? Jordanien ockuperade Samarien och Judéen (Västbanken) mellan 1948-1967.

Jo, det arabiska ledarskapet ville ha allt men förlorade istället allt!

Redan vid Israels utropande 1948 utlyste araberna i området al-Nakba; katastofen.

En ständigt pågående diskussion handlar om hurvida dessa flyktingar var fördrivna av den judiska armén eller uppmanades av sina egna att tillfälligt lämna sina hem och göra vägen fri för de arabiska trupper som skulle rensa området från judar. Sanningen är nog att båda alternativen är gångbara.

Många tog bevisligen med sig nyckeln till sina hem för att senare kunna återvända. När detta hopp inte förverkligades uppstod al-Nakba - katastrofen. Nyckeln har blivit en symbol för förväntningarna bland de arabiska flyktingarna och deras ättlingar att återvända till sina gamla hem, som för övrigt förmodligen inte finns kvar längre efter 70 år.

På det arabiska hotellet i Jerusalem där jag bott flera gånger smyckar man matsalen med nycklar som en protest i smyg mot judarnas maktövertagande.

Nyckeln till Israels lagliga rätt att existera återfinner vi i Nationernas Förbunds konferens i San Remo, april 1920.

Det första Världskriget (WWI), som slutade 1918, lämnade efter sig en mängd olösta frågor angående statusen på många platser runt om i världen. De europeiska kolonierna behövde ombildas till fria stater och det kollapsade Osmanska rikets tidigare domäner måste fördelas och rekonstrueras.
Hela Mellanöstern krävde en total omdaning efter det vakuum som Osmanska riket efterlämnade, ett välde som hade krympt ihop till dagens Turkiet. 

Frankrikes och Englands NF-mandat i Mellanöstern

Under konferensen samlades representanter för seger-makterna: Storbritannien, Frankrike, Japan och Italien, samt USA som observatör. Föregångaren till Förenta Nationerna, Nationernas Förbund, fick i uppdrag att förvalta och lösa dessa frågor.  

Segermakterna i kriget - Storbritannien och Frankrike - delade upp Mellanöstern mellan sig och fick NF:s juridiskt bindande mandat att göra jobbet. 

Frankrike åtog sig Syrien (dagens Syrien och Libanon), där det franska språket än i dag satt djupa avtryck.

Britterna fick Mesopotamien (dagens Irak) och Palestina-mandatet (motsvarande dagens Jordanien och Israel) på sin lott.

Länk till NF.s samtliga mandat efter San Remokonferensen 1920 + Balfour-deklarationen: KLICKA HÄR

Ett stort antal nya stater grundades ur askan efter WWI och det Osmanska väldets sammanbrott. Stater som världen idag tar för självklara: Libanon, Syrien, Irak, Jordanien. Men Israel är omdiskuterat i vissa kretsar. Varför?

Det Brittiska Mandatet Palestina skulle bli ett judiskt hemland enligt de brittiska intentionerna som bl a presenteras i Balfour-deklarationen, en skrivelse som firar 100 år i år. Efter all förföljelse och diskriminering som det judiska folket gått igenom under historien var det äntligen dags att återställa ordningen och skapa en trygg plats för dem. Lägg särskilt märke till att detta var innan Adolf Hitler, nazismen och Holocaust.

Redan i slutet av 1800-talet hade judar från Europa och Ryssland börjat strömma in till Palestina, den undangömda och efterblivna provinsen i ett avlägset hörn av det Osmanska väldet. De började dika ut våtmarkerna och bygga vägar, industrier och jordbruk, byar och städer. Det var judarnas dröm att få återvända och dö i Eretz Israel - hemlandet, långt bort från pogromer och förföljelser. Alla nya arbetstillfällen drog också till sig araber från när och fjärran.

Ännu en nyckel

Foto: Bertil

Men britternas energi skulle svalna betänkligt när de arabiska ledarskapet protesterade mot en judisk stat. Oljan och politiskt inflytande vägde tyngre än en förhållandevis liten grupp judar, och britterna började motarbeta den judiska invandringen på 1920-30 talen. Man försökte blidka de arabiska ledarna genom att avstycka nästan 80% av mandatet 1923 till en ny arabisk monarki: Trans-Jordanien.

När detta inte räckte för att lugna den arabiska oron kläcktes idéen att dela det som var kvar i ytterligare en arabisk stat (Palestina) vid sidan av ett allt mindre Israel. Den judiska sidan tackade ja (bättre än inget), men den arabiska tackade nej.
De ville ha allt.

Resten är historia och vi kommer tillbaka till den många gånger på denna blogg.

Israel och alla de andra nya staterna i Mellanöstern bildades ur samma mylla. De är, i sin nuvarande form, bildade efter WWI, alltså konstruktioner skapade av västvärldens politiker.

Israel har alltså naturligtvis samma juridiska rätt att existera som de andra staterna. När Nationernas förbund ombildades till Förenta Nationerna 1945, ärvde den nya organisationen alla de beslut och åtaganden som den gamla hade tagit/ingått.

Till dem hörde utgången av den något förbisedda konferensen i San Remo 1920.

Alltså gäller besluten - och följderna av dem - från San Remo-konferensen än i denna dag.

Vad folk än säger!

10 år och 10 resor

Palmblad mellan husen i Netanya

Foto: Bertil

För tio år sedan reste jag med min hustru och tre av mina fem barn till Israel för första gången. I slutet av september i år reste jag för tionde gången till "Det Heliga Landet". Ständigt hittar vi nya saker att se och uppleva.

När jag första gången steg av flygplanet på David Ben Gurion Airport 2007, kunde jag aldrig tro att jag 10 år senare skulle upprepa det för tionde gången.

"Varför reser ni till samma ställe 10 gånger?" frågar sig säkert någon. Svaret är att vi faktiskt gjort andra resor också under de tio åren, så det är inte lika enkelspårigt som det verkar. Men Israel ger någon sorts positiv "bacill" hos många, det fenomenet är allmänt bekant. Har man en gång blivit biten vill man ha mer.

Efter varje resa har vi dessutom tvingats göra en lista på saker som inte hanns med och med nya idéer och tips som kommit upp med tiden.

Dessa 12 dagar som resan varade inföll under den judiska "Lövhyddohögtiden", Sukkot på hebreiska, och som för mig var en ny upplevelse. Det mest påtagliga för en utomstående är alla lövhyddor som står överallt. Högtiden ska påminna det judiska folket om israeliternas ökenvandring ut ur Egypten som vi kan läsa om i Andra Moseboken; Exodus.

Många religiösa judiska israeler äter huvudmålet i hyddan och en och annan övernattar där också om vädret tillåter. Sukkot infaller när regnen kan falla i delar av Israel och nätterna i de höglänta trakterna, t ex Jerusalem, kan bli förhållandevis kyliga.

Lövhyddan (till höger) vid Hotel Orith

Foto: Bertil

Men att samlas i hyddan någon gång per dag är ganska mysigt, varför inte till frukost?

Även vårt lilla hotell Orith i Netanya hade en hydda i sin lilla trädgård, och hyddor dök upp lite överallt; utanför restauranger, affärer, caféer, parker och naturligtvis i trädgårdar och på balkonger.

I ärlighetens namn är de flesta moderna lövhyddor inte "riktiga" lövhyddor. De är oftast tillverkade av en relativt oromantisk stålstomme, klädda med ett mönstrat tyg och med vass som tak. Men det var intressant att se hur denna tradition upprätthålls så troget.

Lövhydda på p-platsen i Goran Park  Foto: Bertil

Ett udda sammanträffande är att jag och Gunilla vid en tidigare resa kom i samspråk med en ung kvinna på en spårvagn i Jerusalem.
Hon berättade att hon marknadsförde en ny innovation: en balkong som kunde förstoras under Sukkot och fällas ut till en lövhydda. Undrar om denna annorlunda uppfinningen har fått någon framgång?

Varje vistelse i Israel har innehållit nya upplevelser och erfarenheter samtidigt som vi alltid planerar saker man vill se eller göra igen.

Att bada i Medelhavets vågor hör liksom till en svensk västkust bo som mig.

Att uppleva något av öknens exklusiva men sterila miljö tilltalar också oss som är uppvuxna i ett land fyllt med skog.

Att besöka Jerusalem och bland alla historiska och bibliska platser närvara vid sabbatens ingång vid Västra muren är förstås en självklarhet för oss.

Vi blev denna gång hembjudna till en israelisk familj på middag tillsammans med deras vänner och det utvecklade sig till en fantastisk kväll, med - förutom den goda maten - givande samtal, gamla minnen och politiska diskussioner. 
Jag fick så mycket att tänka på och bearbeta att jag får behandla ämnena och frågeställningarna i ett eget inlägg framöver. Kanske var denna erfarenhet resans absoluta höjdpunkt och till värdparet och övriga gäster vill jag och Gunilla rikta ett särskilt stort tack.

En av grottorna i Rosh Hanikra

Foto: Bertil

Två för oss helt nya resmål denna gång var dels Rosh Hanikra, längst uppe i nord-västra hörnet av Israel, omedelbart vid gränsen till Libanon vid Medelhavet. Platsen är känd för sina grottor där havets vågor slår in och skapar ett sevärt och spännande skådespel. Väldigt mycket folk besökte platsen den dag vi var där, kanske för att många israeler hade semester.

Man åkte linbana ner för berget, istället för uppför som brukligt är, ner till havsnivån och fick där uppleva havets oerhörda krafter.

Mycket vackert! Kan rekommenderas!

Dagen efteråt gick färden (med hyrbilen) till det andra hörnet av landet, det nord-östra, och till det andra nya resmålet.

Vi åkte även denna gång linbana åt det vanliga hållet: uppåt. Upp till berget Hermons topp.

Hermon är Israels högsta berg och mäter 2814 meter över havet.

Linbanorna (det fanns tre stycken) används på vintern för att transportera skidåkare till Israels enda utförsbacke, en ganska imponerande anläggning med café i toppstugan som vid vilken vinterort som helst.

Efter en ansträngande promenad i mycket branta motlut den sista sträckan, nådde vi så högt man som turist kan nå. Omgivna av militära bevakningsanläggningar kunde vi blicka ut över Syrien och efter en stund påmindes vi av den brutala verkligheten där.

I fjärran hördes nämligen tydligt ljudet av artillerield som dånade hotfullt. Vi satt med kaffetermos och kex och lyssnade. Det syntes inte men det hördes. Vilken overklig paradox att vara på semester, njuta av den storslagna utsikten och sedan vakna upp med insikten att människor samtidigt dog och skadades i ett vansinnigt krig några mil bort.

Jag vill citera vad en positiv hotellportier i Ein Gev vid Genesarets sjö - för ett par år sedan - svarade på min fråga om det var farligt att åka nära gränsen till Syrien med tanke på kriget som redan då pågick där: "Åk ni bara, ni kan vara trygga, ni är ju i Israel!"

Utblick från Hermon över Syrien  Foto: Bertil