 |
| Podiet i Independece Hall, Tel Aviv, där Israel utropades 14 maj 1948 Foto: Bertil |
Men bara detta att kalla den arabiska befolkningen i Judéen, Samarien och Gaza för palestinier har sina problem, bl a för att någon stat med namnet Palestina ännu inte finns.
Före staten Israels bildande 1948 kallade sig alla invånare i området för palestinier, särskilt judarna.
Före staten Israels bildande 1948 kallade sig alla invånare i området för palestinier, särskilt judarna.
De bodde ju vid den tiden i "Det Brittiska Mandatet Palestina", den före detta avkroken i det jättelika Osmanska väldet under 400 år.
Den judiska dagstidningen Jerusalem Post hette på den tiden Palestine Post. Den engelskspråkiga tidningen grundades 1932, alltså långt innan den judiska staten bildades, och räknades till en början som vänsterorienterad.
Ett annat vanligt exempel är den symfoniska orkestern Palestine Orchestra, bildad 1936, och som övervägande bestod av judiska musiker från Europa, inte minst tyskar, där man blivit av med sina jobb på grund av sin judiska identitet. 1948 bytte orkestern namn till Israel Philharnonic Orchestra.
Före 6-dagarskriget 1967 kallade man inte de arabiska invånarna nödvändigtvis för palestinier, utan just; araber. Det märker du om du läser litteratur från den tiden, oavsett vilken sida av konflikten författaren placerar sig. Jag har som en liten hobby att läsa litteratur på svenska som beskriver regionen, och som är författad före, låt oss säga: 1950-60. Vokabulären och tonfallen var ofta annorlunda då än i dagens debatt.
En förändring i användandet av epitetet "palestinier" skedde när det var uppenbart att Israel var där för att stanna, efter 1967. Kampen mot Israel tog nya former, bl a genom terrorism och medialt krig.
Nutidens polariserade situation - inte minst i Sverige - bygger allt för ofta på dålig kunskap kombinerat med fastlåsta positioner baserade på politisk lojalitet. Det svider att erkänna att man haft fel i vissa grundläggande frågor. Jag vet. Jag har själv en gång bytt fot och har därefter ställt mig på Israels sida.
En förändring i användandet av epitetet "palestinier" skedde när det var uppenbart att Israel var där för att stanna, efter 1967. Kampen mot Israel tog nya former, bl a genom terrorism och medialt krig.
Nutidens polariserade situation - inte minst i Sverige - bygger allt för ofta på dålig kunskap kombinerat med fastlåsta positioner baserade på politisk lojalitet. Det svider att erkänna att man haft fel i vissa grundläggande frågor. Jag vet. Jag har själv en gång bytt fot och har därefter ställt mig på Israels sida.
Israels kritiker pekar gärna på nuvarande premiärminister, Benjamin Netanyahu, och hans regerings politik. Israel beskylls för att inte vilja ha fred, vara mot en tvåstatslösning och inte vilja förhandla med sina fiender.
Verkligheten är dock precis tvärt om. Israels första ledare sade från början ja till två stater och bildade genast sin. Detta är enkla lättverifierade fakta.
Verkligheten är dock precis tvärt om. Israels första ledare sade från början ja till två stater och bildade genast sin. Detta är enkla lättverifierade fakta.
Israel har flera gånger sagt ja till fredsförslag, återlämnande av land mot fred och självstyre för araberna i Judéen och Samarien (Västbanken) samt Gaza. Det arabiska ledarskapet har varje gång sagt nej, och nekat att delta i villkorslösa förhandlingar. Deras slutliga mål, nämligen den judiska Israels upphörande har inte tillgodosetts. Detta är också enkla fakta.
Dagens israeliska regeringschef kommer i framtiden bara att vara en parentes i historien, precis som alla oss andra. Det är inte Netanyahu som startat den pågående konflikten även om det låter så ibland, den fanns redan innan staten Israel var bildad.
Dagens situation är inte orsaken till konflikten utan ett resultatet av en den!
 |
| Tel Avivs gamla museum Dagens Independece Hall Foto: Bertil |
Israel har det och så även hennes fiender, t ex terrororganisationen Hamas, vilka har makten i Gaza.
På dessa stadgar bygger man sin politik och ledarna åläggs att följa dess inriktning. För att bedöma en nation eller en förenings moraliska kompass kan man alltså läsa dess stadgar, regeringsförklaringar eller motsvarande.
Det betyder att Benjamin Netanyahu inte fritt kan bortse från Israels stadgar.
Detsamma gäller naturligtvis Den Palestinska Myndigheten och Hamas ledarskap.
Det är fullt legitimt att i demokratisk ordning kritisera "Bibi" Netanyahu om han avviker från Israels ursprungliga, självpåtagna regler.
Hamas däremot lever ut sina regler med full kraft.
Redan från dag ett, 14 maj 1948, deklarerade Israels förste premiärminister, David Ben Gurion, den nybildade judiska staten Israels självständighetsförklaring, vilken ville sända signaler till omvärlden om Israels intentioner.
De gäller fortfarande och vi kan läsa innantill bland annat följande:
De gäller fortfarande och vi kan läsa innantill bland annat följande:
§ 17 "Vi sträcker ut handen i fred och grannsämja till alla grannländerna och deras folk, och vädjar om samarbete och samförstånd med det fria judiska folket i sitt land. Staten Israel är beredd att bidraga till gemensamma ansträngningar för att främja hela Mellanöstern."
 |
| Hamaskrigare Foto: Reuters |
Vilka stadgar vilar då Hamas på? Här kommer ett litet utdrag ur dem:
Hamas stadgar § 13 "Initiativ och så kallade fredliga lösningar och internationella konferenser står i strid med den Islamiska Motståndsrörelsens principer. Det finns ingen lösning på den Palestinska frågan utom genom jihad. Initiativ, förslag och internationella konferenser är alla ett slöseri med tiden och fåfänga strävanden."Om man jämför tonfallet och intentionerna mellan Israel och Hamas är det lätt att välja sida, åtminstone för mig.
Länk=Hela Hamas stadgar
Hur ser du på saken?
Detta inlägg är naturligtvis bara en mycket kortfattad och totalt ofullständig bakgrund till dagens läge, och mitt eget intresse för Israel innefattar så oändligt mycket mer än konflikter.
Den stora frågan är dock inte hur vägen sett ut för att komma hit utan;
hur ser den väg ut som vi ska gå på från och med nu?
