"Så löser vi problemen..."

Jaffaporten fotograferad från

Hotel New Imperials tak

Foto: Bertil

Jag blev vittne till en händelse i Jerusalem som gav en bild på hur det kommer sig att våld och hat mot judar blossar upp även hemma i "fredliga" Sverige.

Den synagoga i Göteborg, där jag flera gånger har varit gäst, utsattes nyligen för ett brandattentat som väckt mångas avsky men också förvåning.

Jag tror vi måste ta ett större grepp för att förstå den negativa utvecklingen i Mellanöstern och varför många hatar Israel.

Fotot på Jaffaporten ger en bra överblick över hur det såg ut på den plats jag nu ska berätta om, men det är naturligtvis taget vid ett annat tillfälle.

Först lite om vad fotot visar:

- Till höger är själva Jaffaporten, en av Jerusalems Gamla stads portar i ringmuren som omger staden. Den byggdes av den turkiske Sultan Suleiman den Store 1540. 

- Bildens mitt visar den del av muren som revs 1898, då den tyske kejsaren Wilhelm II besökte Jerusalem och ansågs vara för fin för att ta sig genom den trånga Jaffaporten. Istället revs ca 12 meter av muren (jag har själv stegat sträckan) så att kejsaren kunde fara in i staden med häst och vagn. Idag används hålet som bilväg.

- Till vänster syns den taxiparkering som utgör platsen för min berättelse.

- Till höger om körbanan syns det bänkar, och på en av dem satt jag.

Till historien hör att jag av en arabisk taxichaufför fick veta att förarna måste betala en rejäl slant för att få stå på parkeringen innanför Jaffaporten. Varje dygn passerar många tusen människor platsen och chansen att få körningar är mycket stor.

Hotel New Imperial  Foto: Bertil

Efter en lång varm dag till fots kom jag och min hustru tillbaka från västra delen av staden till Jaffaporten. Vi hyrde rum på Hotel New Imperial som ligger bara några steg innanför muren. Istället för att gå raka vägen till hotellet satte vi oss en stund på en av bänkarna för att njuta av värmen, vila fötterna och titta på folk, ett av nöjena i Jerusalem.

I ögonvrån såg jag hur en av de väntande taxichaufförerna övertalade en grupp turister att åka med honom istället, då den chaufför de bestämt körning med hade sprungit för att köpa något, förmodligen cigaretter. Turisterna, som inte kände någon särskild lojalitet till en viss chaufför, tackade småskrattande ja och hoppade in i bilen, som körde iväg. Strax kom den försvunne föraren tillbaka och insåg att passagerarna var borta. Han trodde väl de hade struntat i färden och gått vidare. Där kunde historien varit slut. Men det är den inte.

En tredje chaufför skvallrade om vad som hänt; att passagerarna blivit "stulna".

Vi satt på vår bänk i eftermiddags-solen och njöt av vinden från väster som drog genom luckan i ringmuren. Efter en stund kom taxibilen tillbaka och backade in på sin plats.

Den försmådde föraren exploderade genast i våldsam argumentation med sin kollega som drog till sig mångas blickar och öron. Jag spetsade mina sinnen, vad höll på att hända?

Grälet övergick strax i handgemäng! Rallarsvingar utdelades, en hel grupp taxiförare samlades kring de två kombattanterna. Man behövde inte kunna arabiska för att förstå vad det handlade om. Någon tog parti för den ene, en annan för den andre. Flera försökte gå emellan och avstyra en allvarligare utveckling. Gunilla ville att vi avlägsnade oss och gick undan en bit.

Jag reste mig men kunde inte slita mig från utvecklingen, det är inte särskilt "svenskt" att vuxna män slåss inför öppen ridå på en gata där hundratals människor passerade förbi som åskådare. Efter en stund kunde bråket lugna sig och återgick till högljutt gräl.

Jag måste ha sett extra skrämd och spänd ut, för plötsligt stannade en förbipasserande arabisk man intill mig. Han såg roat på mitt ansiktsuttryck och sade i mitt öra: "det är så här vi löser problemen här i Mellanöstern" 

I skrivande stund ropar löpsedlarna ut: Ännu ett brandattentat mot judisk byggnad, denna gång i Malmö. (En stad i södra Sverige) För några dagar sedan hölls demonstrationer i Malmö där människor skanderade att en intifada var inledd i staden och judarna skulle dödas. Tidigare idag har också ett terrorrelaterat bombdåd utförts i New York, USA. Tack och lov misslyckat och gärningsmannen gripen. Det har skett nya knivattacker och raketattacker i Israel den senaste veckan.

Jag är glad att jag inte ser mig som nyhetsförmedlare, artiklarna skulle bli daterade i samma ögonblick som de publicerades.

Alla dessa senaste händelser har sitt ursprung i att USA:s president deklarerat att han tänker förverkliga det beslut som fattades av USA:s regering redan 1995, nämligen att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.

Plötsligt intensifieras palestinskt antisemistiskt våld lite överallt.

Svenska media citerar uttalanden och hot från bland andra Hamas i Gaza. Varför låter man Hamas citeras i Sverige? Det är väl inget nytt vad de tycker? Död åt alla judar. Israel ska utplånas!

Hamas är en terrororganisation, sluta ge dem utrymme i svensk media!

al-Aqsa moskén   Foto: Bertil

Arabiska israeler och araber på Västbanken citeras: vi måste försvara alAqsa!

Men ingen har påstått att alAqsa - mosken på tempelplatsen - är hotad. Inte Israel. Inte Donald Trump. Så sluta citera förvirrade och lurade individer som förvirrar och lurar svenska nyhets-konsumenter!

Sveriges utrikesminister Margot Wallström beklagar sig över att Trump så ensidigt har tagit politisk ställning genom att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Hon verkar helt förblindad. Donald Trump har bara bekräftat vad hans föregångare beslutat om och som redan är en realitet; Israel har betraktat Jerusalem som sin huvudstad sedan 1950, alla regeringsbyggnader och andra viktiga instutitioner är förlagda där.

Däremot har hon själv med sin regering erkänt Palestina som inte ännu finns, och röstat för att avjudaisera Jerusalem genom en omröstning i UNESCO. Det, om något, är att ta en kraftig politisk ställning som försvårar alla försök till fredsavtal.

Hon dömer ut USA:s möjligheter till att vara medlare i konflikten men själv är hon persona non grata (ovälkommen till Israel) sedan flera år och har stängt ute Sverige ur sammanhanget för oöverskådlig framtid. Hon måste verkligen vara förblindad.

Det är som om dagens svenska regering röstfiskar bland de 100 000-tals invandrarna från Mellanöstern och använder de svenska judarna som agn på kroken. Medvetet eller omedvetet. Bättre att få en miljon muslimska röster i nästa val än några enstaka tusen judiska.

Förresten, tycks de tro; judarna har väl ändå flyttat från Sverige inom några år, här kan man ju inte bo om man har judiskt påbrå. Det smålustiga är ju att många judar faktiskt, efter hot i sina hemländer, flyttar till just Israel; det ställe där antisemiterna sist av allt vill ha dem.

Ett av skälen till våldet bland invandrare i Sverige mot svenska judar kan vara att antisemiterna tror sig ha fått klartecken från svenska myndigheter att gå till handling. Med en sådan hård retorik från svenskt håll mot Mellanösterns enda demokrati kan ju de odemokratiskt uppfostrade antisemiterna inte tro något annat:

"Det är så här vi löser problemen i Mellanöstern!"

Brandattentat mot Synagoga

Foto: Krister Engström

Med anledning av brandattacken mot Göteborgs synagoga den 9 december 2017 sammanställde Vänskapsförbundet Sverige Israel - där jag är medlem i styrelsen för Göteborgssektionen - en skrivelse som är tänkt att presenteras för bland annat i de största dagstidningarna, Sveriges television och radion.

Ingen människa skadades fysiskt vid attentatet men intentionen var helt klart mordbrand.

Jag tänker använda nästa inlägg för en personlig reflektion om det inträffade.

Uttalandet i sin helhet:

Vi står i dag tillsammans som vänner i sorg över det allvarliga brandattentatet mot Synagogan i Göteborg. Judiska ungdomar hade fest. Det kan de inte ha i Sverige i dag utan omfattande säkerhetsarrangemang och utan att riskera attacker - för att de är judar.

Vi kallar på alla anständiga svenskar att stå upp för judars rätt att leva i fred och trygghet i Sverige och i den judiska staten Israel.

Attentatet mot Synagogan i Göteborg är avskyvärt - men inte oväntat.
Vi kan nu vänta oss de vanliga upprörda avståndstagandena från våld och antisemitism som alltid kommer från olika ledare i vårt land, men en del av dem klingar falskt. Sveriges regering har många gånger varnats för den växande antisemitismen, men bidrar i handling till dess spridning.

Tre har gripits misstänkta för attentatet men fler maskerade personer fanns med och backade upp dem som kastade brandbomberna. Låt oss hoppas att rätt personer kan lagföras för brottet, men vilka de är spelar just i dag en mindre roll. Det flertusenåriga judehatet växer nämligen ur många rötter.

- De nazistiska antisemiterna i Sverige är relativt få men farliga genom en hög beredskap till våld och terror.
- När det gäller den kristna antisemitismen har många kyrkor gjort upp med sitt förflutna, men inte alla.
- Vänsterns antisemitism odlas i den djupt orättvisa behandlingen av världens enda judiska stat och får daglig spridning genom okunnig och obalanserad journalistik.
- Till ovanstående har vi importerat en arabisk/islamsk antisemitism. Denna predikas öppet genom statliga medier och i moskéer i otaliga länder som skyller judarna för allt ont.

Sverige bidrar till denna antisemitism genom att inte tydliggöra att den finns och genom att okritiskt och utan villkor ösa miljoner av svenska skattepengar över den Palestinska myndigheten och över UNRWA som i skolböcker och undervisning från lågstadiet och uppåt lär ut judehatet.

Gårdagens attentat i Göteborg skedde mot bakgrund av ilskna protester mot att en stat erkänt Israels rätt att som alla andra länder definiera sin huvudstad. Låt oss nu tala öppet om hur en snedvriden Israeldebatt uppmuntrar till antisemitism - och därmed tyvärr också till våld mot judar.

Styrelsen för Vänskapsförbundet Sverige-Israel i västra Sverige.

10 december 2017

Regntid

Den första frosten i vår trädgård kl 12.00 på dagen

Foto: Bertil

I Sverige kommer vintern så här års; i slutet av november och början på december. I norra delen av landet faller snön sedan länge och kylan kan bli sträng.

Jag bor i västra Sverige - vid kusten till västerhavet - och här regnar det mest så här års.

Det blir dock mycket kallt och blåsigt ibland, och vissa vintrar kan bli snörika även här.

I Israel förvandlas den heta sommaren istället till en efterlängtad regntid.

Sverige:
I slutet av november kom den första snöflingorna i Ljungskile. Det var ett par minusgrader men snön låg inte länge, som vanligt regnade den bort efter någon dag.
I norra Sverige är det däremot -20 Celsius. Det är mörkt stora delar av dygnet, lägg märke till hur lågt solen står på bilden. Fotot är taget kl 12.00, mitt på dagen.

Den 4 december låg ett tunt istäcke över vår havsvik. Det var kallt nog för att salthavet skulle frysa och en tunn ishinna täckte havsytan. Bara någon centimeter tjock och ännu för tunn att gå på! Jag unnar alla som bor i varma länder att få se och uppleva detta, det är mycket vackert! Solen blänker mot isen, som är slät och blank.

Isfiske   Foto: okänd

Mitt i vintern blir isen ofta mycket tjock. Många människor går ut på den, borrar hål med isborr och fiskar genom hålen.

När jag var yngre spelade jag ishockey på isarna, både på havet och på sjöar som vi har så många av i Sverige. Ibland täcktes isen av ett tjockt lager snö, och då fick vi pojkar skotta en hockey-bana innan vi kunde spela. Jag har en känsla av att ni läsare av denna blogg som bor på varma platser på jordklotet har svårt att se det framför er. Men det är typiskt svenskt att spela hockey, åka långfärdsskridskor eller fiska på isarna. Många längtar förstås också efter den första snön så de kan få åka skidor igen.

Israel:
Jag har fått lära mig att människorna i Israel ofta längtar till "vintern" eller åtminstone regnet som brukar falla under ett par månader. Luften blir lättare att andas och temperaturen mer uthärdlig. Det är som om hela naturen väntar på vatten.
Har man varit i Juda öken på sommaren är det lätt att förstå texten i kung Davids psalm 63:
"Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig i ett torrt land som försmäktar utan vatten". (Svenska Folkbibeln-98)

En omständighet som lockar oss svenskar till Israel är att där oftast är så varmt och skönt. Och dessutom garanterat regnfritt under sommarhalvåret, något som vi inte är bortskämda med hemma i Skandinavien.

Ösregn i Jerusalem

Foto: Bertil

Jag har varit i Israel då det varit för varmt; juli-augusti.
Men en gång råkade jag och hustrun åka i november och fick istället uppleva regntiden.
Det var en speciell upplevelse att gå i Jerusalems Gamla stads trånga gränder medan himmelens portar öppnade sig och skyfall dränkte gatorna med regnvatten. Arkadernas solskyddande tak fungerade plötsligt som regnskydd men arabiska barn sprang skrattande ut i regnet och plaskade så mycket de kunde. Vilken lycka!
Köpmännen började ropa ut något till försäljning som jag först uppfattade som "brillor", det vill säga: glasögon. Menade de solglasögon? Nu, när solen var borta och det ösregnade? Vad fel jag tänkte, de ropade naturligtvis "umbrella"; paraply!
Varje affär med självaktning, som i vanliga fall sålde t-shirts, kors, kippor, snidade figurer i olivträ, armeniskt porslin och alla andra sorters dyra eller billiga souvenirer, hade tydligen också ett hemligt förråd med paraplyer som nu togs fram. Alla ville plötsligt i första hand sälja paraplyer. Efter en stund köpte vi ett billigt. Vi förstod att det inte kunde vara någon högre kvalitet för det priset men bättre än inget...

Jag och Gunilla med Nimrods fort i bakgrunden

Ett par dagar senare befann vi oss i norra Gallileen, 800 meter över havet vid Nimrods fort, en borg ursprungligen byggd kring 1230 av den muslimske härföraren Saladins yngste son, i krig med bl a korsfararna i det sjätte korståget.
Naturligtvis regnade och blåste det här upp i bergen och paraplyet kom till användning.
Vi riggade upp kameran för att föreviga tillfället men just när självutlösaren klickade till tog en vindby tag i paraplyet och vrängde det. Resultatet blev ett roligt foto.
När vi skulle hitta någonstans att äta kvällsmat i Tiberias vid Genesarets västra strand forsade regnvattnet nerför de branta gatorna. Jag har nog aldrig upplev så strida strömmar av vatten på gatorna som den kvällen. Efteråt fick vi höra, och läste på flera ställen, att bara under just den natten steg Genesarets sjö med 4 centimeter. Fantastiskt!

Israel och hela Mellanöstern är i desperat behov av vatten, liksom många andra platser på jorden. Det finns de som menar att framtidens krig på jorden i första hand kommer att handla om tillgång till dricksvatten. Då är det bra för Israel att de är världsledande i utvecklingen av avsaltning av havsvatten, en teknik som säljs och sprids över hela världen.
Idag är dricksvattnet i Israel till största delen avsaltat vatten, och man använder också avloppsvatten som renas och återanvänds till bevattning i jordbruket.
Att Israels forskning har lett fram till en oslagbar droppbevattning gör ju inte saken sämre. Istället för att vräka på vatten över odlingarna bevattnas grödorna med precis lagom mycket vatten just där det behövs, en teknik som är helt avgörande i ett torrt klimat.
Men regnet på vintrarna är livsviktigt. Jordanfloden, som förr var en riktig flod är i dag på sina ställen förvandlad till en smal bäck. Döda Havet dunstar bort i hettan och i brist på utlopp. Vattenytan sjunker med en meter per år och sjön hotar att försvinna i framtiden om inte förutsättningarna förbättras.
Regntiden behövs mer än någonsin.

Droppbevattning i stor skala på Golan            Foto: Bertil

San Remo - Nyckeln till Israel

Arabiska nycklar i matsalen till minne av Nakban
Foto: Bertil

I den italienska staden San Remo bodde den svenske uppfinnaren Alfred Nobel i slutet av sitt liv.
Där bodde också den glade bagaren som den svenske nationalskalden Evert Taube diktade om på 1930-talet.
I San Remo återfinns dessutom nyckeln till den judiska staten Israels legitima rätt att finnas. En rätt som konstigt nog ifrågasätts.

Helt nära gränsen till Frankrike vid Rivieran ligger San Remo. Här bodde Alfred Nobel de sista sex åren av sitt liv och här dog han 1896. Till minne av Nobels tid på platsen skänker San Remos stad varje år blommorna som får utgöra den fantastiska utsmyckningen vid den årliga Nobelfesten, den 10 december, i Stockholms stadshus.

För oss svenskar är också San Remo förevigat genom skalden Evert Taubes positiva diktning om den glade och vackre bagaren som sjöng när han bakade.  Som en följd av Taubes popularitet blev sången upphov till namnet på det stora bageri som drevs i Västberga industriområde i Stockholm mellan 1959-2006; Bageri San Remo.

Det finns dock en tredje anledning att hålla reda på San Remos historia, och den har en oerhört större tyngd än de tidigare mera lättviktiga ämnena, som kanske snarare faller under kategorin "onödigt vetande".

När Israel utropade sig som en självständig judisk stat 14 maj 1948 utlöstes en militär konflikt dagen efter och  som officiellt slutade 9 januari 1949. "Freden" var vid det tillfället enbart ett vapenstillestånd, inga fredsavtal slöts och Israels gränser var bara vapenstilleståndsgränser.

Egentligen fortsatte konflikten i ett lågfrekvent krig med flera större utbrott t ex 1967 (Sexdagarskriget) och 1973 (Yom Kippur). Fredsavtal har senare slutits med Egypten (1979) och Jordanien (1994), men den så kallade Gröna linjen mot Västbanken är egentligen bara en grön linje, ritad med en grön penna; ingen nationsgräns utan en vapenstilleståndsgräns.

Matmarknaden Mahane Yehuda i Jerusalem

Foto: Bertil

Nu för tiden kräver Israels fiender och belackare en Palestinsk stat med 1967-års gränser.

Men varför blev det då krig 1967 då ju araberna hade kontroll över hela detta område genom [den visserligen illegala] ockupationen från Jordanien? Jordanien ockuperade Samarien och Judéen (Västbanken) mellan 1948-1967.

Jo, det arabiska ledarskapet ville ha allt men förlorade istället allt!

Redan vid Israels utropande 1948 utlyste araberna i området al-Nakba; katastofen.

En ständigt pågående diskussion handlar om hurvida dessa flyktingar var fördrivna av den judiska armén eller uppmanades av sina egna att tillfälligt lämna sina hem och göra vägen fri för de arabiska trupper som skulle rensa området från judar. Sanningen är nog att båda alternativen är gångbara.

Många tog bevisligen med sig nyckeln till sina hem för att senare kunna återvända. När detta hopp inte förverkligades uppstod al-Nakba - katastrofen. Nyckeln har blivit en symbol för förväntningarna bland de arabiska flyktingarna och deras ättlingar att återvända till sina gamla hem, som för övrigt förmodligen inte finns kvar längre efter 70 år.

På det arabiska hotellet i Jerusalem där jag bott flera gånger smyckar man matsalen med nycklar som en protest i smyg mot judarnas maktövertagande.

Nyckeln till Israels lagliga rätt att existera återfinner vi i Nationernas Förbunds konferens i San Remo, april 1920.

Det första Världskriget (WWI), som slutade 1918, lämnade efter sig en mängd olösta frågor angående statusen på många platser runt om i världen. De europeiska kolonierna behövde ombildas till fria stater och det kollapsade Osmanska rikets tidigare domäner måste fördelas och rekonstrueras.
Hela Mellanöstern krävde en total omdaning efter det vakuum som Osmanska riket efterlämnade, ett välde som hade krympt ihop till dagens Turkiet. 

Frankrikes och Englands NF-mandat i Mellanöstern

Under konferensen samlades representanter för seger-makterna: Storbritannien, Frankrike, Japan och Italien, samt USA som observatör. Föregångaren till Förenta Nationerna, Nationernas Förbund, fick i uppdrag att förvalta och lösa dessa frågor.  

Segermakterna i kriget - Storbritannien och Frankrike - delade upp Mellanöstern mellan sig och fick NF:s juridiskt bindande mandat att göra jobbet. 

Frankrike åtog sig Syrien (dagens Syrien och Libanon), där det franska språket än i dag satt djupa avtryck.

Britterna fick Mesopotamien (dagens Irak) och Palestina-mandatet (motsvarande dagens Jordanien och Israel) på sin lott.

Länk till NF.s samtliga mandat efter San Remokonferensen 1920 + Balfour-deklarationen: KLICKA HÄR

Ett stort antal nya stater grundades ur askan efter WWI och det Osmanska väldets sammanbrott. Stater som världen idag tar för självklara: Libanon, Syrien, Irak, Jordanien. Men Israel är omdiskuterat i vissa kretsar. Varför?

Det Brittiska Mandatet Palestina skulle bli ett judiskt hemland enligt de brittiska intentionerna som bl a presenteras i Balfour-deklarationen, en skrivelse som firar 100 år i år. Efter all förföljelse och diskriminering som det judiska folket gått igenom under historien var det äntligen dags att återställa ordningen och skapa en trygg plats för dem. Lägg särskilt märke till att detta var innan Adolf Hitler, nazismen och Holocaust.

Redan i slutet av 1800-talet hade judar från Europa och Ryssland börjat strömma in till Palestina, den undangömda och efterblivna provinsen i ett avlägset hörn av det Osmanska väldet. De började dika ut våtmarkerna och bygga vägar, industrier och jordbruk, byar och städer. Det var judarnas dröm att få återvända och dö i Eretz Israel - hemlandet, långt bort från pogromer och förföljelser. Alla nya arbetstillfällen drog också till sig araber från när och fjärran.

Ännu en nyckel

Foto: Bertil

Men britternas energi skulle svalna betänkligt när de arabiska ledarskapet protesterade mot en judisk stat. Oljan och politiskt inflytande vägde tyngre än en förhållandevis liten grupp judar, och britterna började motarbeta den judiska invandringen på 1920-30 talen. Man försökte blidka de arabiska ledarna genom att avstycka nästan 80% av mandatet 1923 till en ny arabisk monarki: Trans-Jordanien.

När detta inte räckte för att lugna den arabiska oron kläcktes idéen att dela det som var kvar i ytterligare en arabisk stat (Palestina) vid sidan av ett allt mindre Israel. Den judiska sidan tackade ja (bättre än inget), men den arabiska tackade nej.
De ville ha allt.

Resten är historia och vi kommer tillbaka till den många gånger på denna blogg.

Israel och alla de andra nya staterna i Mellanöstern bildades ur samma mylla. De är, i sin nuvarande form, bildade efter WWI, alltså konstruktioner skapade av västvärldens politiker.

Israel har alltså naturligtvis samma juridiska rätt att existera som de andra staterna. När Nationernas förbund ombildades till Förenta Nationerna 1945, ärvde den nya organisationen alla de beslut och åtaganden som den gamla hade tagit/ingått.

Till dem hörde utgången av den något förbisedda konferensen i San Remo 1920.

Alltså gäller besluten - och följderna av dem - från San Remo-konferensen än i denna dag.

Vad folk än säger!

10 år och 10 resor

Palmblad mellan husen i Netanya

Foto: Bertil

För tio år sedan reste jag med min hustru och tre av mina fem barn till Israel för första gången. I slutet av september i år reste jag för tionde gången till "Det Heliga Landet". Ständigt hittar vi nya saker att se och uppleva.

När jag första gången steg av flygplanet på David Ben Gurion Airport 2007, kunde jag aldrig tro att jag 10 år senare skulle upprepa det för tionde gången.

"Varför reser ni till samma ställe 10 gånger?" frågar sig säkert någon. Svaret är att vi faktiskt gjort andra resor också under de tio åren, så det är inte lika enkelspårigt som det verkar. Men Israel ger någon sorts positiv "bacill" hos många, det fenomenet är allmänt bekant. Har man en gång blivit biten vill man ha mer.

Efter varje resa har vi dessutom tvingats göra en lista på saker som inte hanns med och med nya idéer och tips som kommit upp med tiden.

Dessa 12 dagar som resan varade inföll under den judiska "Lövhyddohögtiden", Sukkot på hebreiska, och som för mig var en ny upplevelse. Det mest påtagliga för en utomstående är alla lövhyddor som står överallt. Högtiden ska påminna det judiska folket om israeliternas ökenvandring ut ur Egypten som vi kan läsa om i Andra Moseboken; Exodus.

Många religiösa judiska israeler äter huvudmålet i hyddan och en och annan övernattar där också om vädret tillåter. Sukkot infaller när regnen kan falla i delar av Israel och nätterna i de höglänta trakterna, t ex Jerusalem, kan bli förhållandevis kyliga.

Lövhyddan (till höger) vid Hotel Orith

Foto: Bertil

Men att samlas i hyddan någon gång per dag är ganska mysigt, varför inte till frukost?

Även vårt lilla hotell Orith i Netanya hade en hydda i sin lilla trädgård, och hyddor dök upp lite överallt; utanför restauranger, affärer, caféer, parker och naturligtvis i trädgårdar och på balkonger.

I ärlighetens namn är de flesta moderna lövhyddor inte "riktiga" lövhyddor. De är oftast tillverkade av en relativt oromantisk stålstomme, klädda med ett mönstrat tyg och med vass som tak. Men det var intressant att se hur denna tradition upprätthålls så troget.

Lövhydda på p-platsen i Goran Park  Foto: Bertil

Ett udda sammanträffande är att jag och Gunilla vid en tidigare resa kom i samspråk med en ung kvinna på en spårvagn i Jerusalem.
Hon berättade att hon marknadsförde en ny innovation: en balkong som kunde förstoras under Sukkot och fällas ut till en lövhydda. Undrar om denna annorlunda uppfinningen har fått någon framgång?

Varje vistelse i Israel har innehållit nya upplevelser och erfarenheter samtidigt som vi alltid planerar saker man vill se eller göra igen.

Att bada i Medelhavets vågor hör liksom till en svensk västkust bo som mig.

Att uppleva något av öknens exklusiva men sterila miljö tilltalar också oss som är uppvuxna i ett land fyllt med skog.

Att besöka Jerusalem och bland alla historiska och bibliska platser närvara vid sabbatens ingång vid Västra muren är förstås en självklarhet för oss.

Vi blev denna gång hembjudna till en israelisk familj på middag tillsammans med deras vänner och det utvecklade sig till en fantastisk kväll, med - förutom den goda maten - givande samtal, gamla minnen och politiska diskussioner. 
Jag fick så mycket att tänka på och bearbeta att jag får behandla ämnena och frågeställningarna i ett eget inlägg framöver. Kanske var denna erfarenhet resans absoluta höjdpunkt och till värdparet och övriga gäster vill jag och Gunilla rikta ett särskilt stort tack.

En av grottorna i Rosh Hanikra

Foto: Bertil

Två för oss helt nya resmål denna gång var dels Rosh Hanikra, längst uppe i nord-västra hörnet av Israel, omedelbart vid gränsen till Libanon vid Medelhavet. Platsen är känd för sina grottor där havets vågor slår in och skapar ett sevärt och spännande skådespel. Väldigt mycket folk besökte platsen den dag vi var där, kanske för att många israeler hade semester.

Man åkte linbana ner för berget, istället för uppför som brukligt är, ner till havsnivån och fick där uppleva havets oerhörda krafter.

Mycket vackert! Kan rekommenderas!

Dagen efteråt gick färden (med hyrbilen) till det andra hörnet av landet, det nord-östra, och till det andra nya resmålet.

Vi åkte även denna gång linbana åt det vanliga hållet: uppåt. Upp till berget Hermons topp.

Hermon är Israels högsta berg och mäter 2814 meter över havet.

Linbanorna (det fanns tre stycken) används på vintern för att transportera skidåkare till Israels enda utförsbacke, en ganska imponerande anläggning med café i toppstugan som vid vilken vinterort som helst.

Efter en ansträngande promenad i mycket branta motlut den sista sträckan, nådde vi så högt man som turist kan nå. Omgivna av militära bevakningsanläggningar kunde vi blicka ut över Syrien och efter en stund påmindes vi av den brutala verkligheten där.

I fjärran hördes nämligen tydligt ljudet av artillerield som dånade hotfullt. Vi satt med kaffetermos och kex och lyssnade. Det syntes inte men det hördes. Vilken overklig paradox att vara på semester, njuta av den storslagna utsikten och sedan vakna upp med insikten att människor samtidigt dog och skadades i ett vansinnigt krig några mil bort.

Jag vill citera vad en positiv hotellportier i Ein Gev vid Genesarets sjö - för ett par år sedan - svarade på min fråga om det var farligt att åka nära gränsen till Syrien med tanke på kriget som redan då pågick där: "Åk ni bara, ni kan vara trygga, ni är ju i Israel!"

Utblick från Hermon över Syrien  Foto: Bertil

Fake News

"Fake News" är ett begrepp som vi börjar vänja oss vid.

Jag vill här bidra med några präktiga lögner och vilda fantasier.

Den som inte förstår ironi ska inte läsa vidare.

1. Den svenska regeringen har beslutat att stoppa utbetalningarna av det svenska ekonomiska stödet till den palestinska administrationen på Västbanken (PA) och till det terrorstämplade styret i Gaza (Hamas) så länge de betalar ut höga löner till dömda mördare och dödade attentatsmäns efterlevande familjer.

Man beräknar att minst hälften av de hundratals miljoner svenska kronor årligen som bidraget består av försvinner till dylika ändamål, och okända belopp försvinner också i en skenande korruption hos de palestinska ledarskapet.

Foto: Sveriges Radio

Sveriges biståndsminister Isabella Lövin (Miljöpartiet) menar att: "det svarta hål som de svenska skattebetalarnas pengar försvinner i måste tätas. Krav måste ställas på mottagarna, och åtgärden gäller med omedelbare verkan."

Lövin beklagar samtidigt regeringens tidigare hårdnackade hållning i frågan. Uppvaknandet skedde efter den hatiska demonstrationen i Helsingborg 18 juli, då demonstranter klädde sina barn i militärkläder och skanderade "död åt judarna" med hjälp av kända muslimska ramsor och sånger. 

"Vi har varit naiva, hotet mot judarna i Sverige avgjorde saken", erkände Lövin vid en presskonferens i Riksdagshuset.

LÄNK= Regeringens hemsida - de 17 målen

2. Förenta Nationerna (FN) har beslutat att en gång för alla avveckla UNRWA. (The United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East)

Anledningen till beslutet är att FN insett det omöjliga i att kunna uppnå målen i "Agenda 2030" så länge det finns en ständigt växande grupp människor som ärver sin flyktingstatus; nämligen de "palestinska flyktingarna". 

Antalet ännu levande av den grupp av verkliga offer för krigen mellan Israel och hennes grannar beräknas idag 2017 till mellan 20-30 000 ålderstigna individer. Trots det räknas de palestinska flyktingarna till över 5 miljoner! 

Olikt alla andra av jordens flyktingar ärver nämligen dessa avkomlingar sin flyktingstatus, släktled efter släktled, och de flesta tvingas leva sina liv i läger av skiftande kvalitet utspridda i arabvärlden, statslösa och utan de rättigheter som vi andra tycker är självklara.

Inbördeskriget i Syrien öppnade FNs ögon för det bisarra faktum att statslösa palestinska flyktingar drabbades av det urskiljningslösa våldet, människor som aldrig satt sin fot i det land de påstås ha flytt ifrån (möjligtvis deras föräldrar, farfar eller farfars far). 

UNRWA ska nu uppgå i UNHCR (FNs ordinare flyktingorgan), den ärvda flyktingstatusen ska skrotas och samtliga dryga 5 miljoner erbjudas en rättvis framtid. 

Först då kan "Agenda 2030"-målen bli möjliga att nå.

Jerusalem från väster - Castel National Park
Foto: Bertil

3. Den palestinske ledaren Mahmoud Abbas drar tillbaka arabernas krav på ensamrätt till Jerusalems östra delar inklusive Gamla staden. 

"Vi kan inte kräva att murarna som Israel har byggt öster om staden ska rivas om vi samtidigt ska bygga nya murar rakt igenom staden", deklarerade Abbas efter fredagsbönen på Tempelberget (eller al-Haram al-Sharif som muslimerna kallar platsen).

"Det är nog nu", forsatte Abbas, "vi är alla trötta på våldet. Innan min tid är över vill jag bidra med verklig fred. Vi vill sätta oss i förutsättningslösa förhandlingar med Israels regering". 

Han erkände sedan helt sensationellt att det aldrig funnits en självständig stat med namnet Palestina, men fortsatte: "...om det någonsin ska bli en palestinsk stat finns det ingen anledning att vänta längre."

Abbas förtydligade senare under kvällen, inför en spänd samling internationella journalister, sin nya ståndpunkt. Han förklarade att han kunde förhandla med den tidigare israeliske premiärminister Baraks förslag från 2000. Han förstod att den stora israeliska stadsdelen Ma'ale Adummim öster om centrum, och andra samhällen i Judeen och Samarien (som han diplomatiskt uttryckte sig) inte kunde rivas eller utrymmas "bara så där" men att ersättning av andra landområden kunde vara den logiska lösningen. 

"Jag vill inte gå händelserna i förväg, låt oss förhandla om detaljerna" avslutade Abbas sitt tal.

Tänk om hälften av dessa fantasier vore sanna... 

Bågar i Jerusalem

Vackra bågar i Jerusalem

Foto: Bertil

Till alla bågar och valv i Jerusalem har tillkommit metallbågar. 
Det vill säga; metall-dekterorer vid ingångarna för muslimska besökare till Tempelberget. Detta har skapat starka protester.

En kort bakgrund:
På morgonen den 14 juli överfölls en grupp israeliska poliser i Jerusalem av tre unga israeliska araber. Angriparna var beväpnade med skjutvapen och dödade två poliser samt skadade en tredje.
Förövarna flydde sedan in på det så kallade tempelområdet, av muslimerna kallat Haram al-Sharif, i tron att de där skulle vara fredade från polisen. Men istället förföljdes de självklart av poliser som efter skottlossning dödade alla tre mördarna. En av dem spelade skadad, men då polis närmade sig hoppade han upp på benen och angrepp på nytt med en kniv innan han slutligen sköts ihjäl.
De dödade ordningspoliserna var druser, alltså en av Israels minoritsfolkgrupper med en egen religion sprungen ur islam. De är huvudsakligen bosatta i norra Israel, och räknas allmänt som lojala gentemot staten Israel. Drusiska ordingspoliser anses som särskilt dugliga till att patrullera i Jerusalems Gamla stad, då de talar arabiska och har respekt med sig bland stadens befolkning.
Samtidigt kan man fråga sig om just detta att de var druser var ett av motiven till att de mördades. Att judiska poliser attackeras är ju - ur en antisemitisk kontext - förklarligt. 
Men är druserna lojala mot den judiska staten blir de automatiskt lovligt byte, betraktade som svikare och förrädare av Israels fiender. För en gångs skull har PLOs president, Mahmud Abbas, fördömt attacken medan Hamas och andra palestinska paraplyorganisationer hyllar den. I vanlig ordning alltså.

Efter dådet på fredagsmorgonen bestämde Jerusalems polis att stänga av Haram al-Sharif för samtliga besökare vilket innebar att den tradionsbundna, välbesökta muslimska fredagsbönen på området ställdes in, något som bara hänt ett par gånger tidigare, och då av samma anledning; våld och kravaller. Den muslimska fredagsbönen fick genomföras på gator och torg istället, medan polisen genomsökte platsen i jakt på vapen och andra farliga föremål. Bytet lär ha blivit rikligt på allehanda knivar, knölpåkar etc. (Läs mer detaljerat på Nyheter från Israel)

Som resultat av hela händelsen beslutade polisen att montera upp metalldektertorer som samtliga besökare måste passera, även de muslimska. Detta har startat en stark proteststorm, inte minst bland muslimska ledare. Ledaren för Jerusalems Waqf, den muslimska instutition som ansvarar för området är en av dem som uppmanar alla muslimer till bojkott av tempelplatsen så länge polisen kräver personlig säkerhetskontroll av besökarna. Omar Kiswani, föreståndare för al-Aqsamoskén uttalar trotsigt; "Vi vägrar att gå igenom metalldetektorer".

Till dessa och alla er andra vill jag bara säga:

al-Aqsa moskén på tempelberget
Foto: Bertil

Varför skulle just de muslimska besökarna till jordens hetaste härdsmälta slippa att kontrolleras, när alla andra måste?
Om jag som icke muslim vill besöka samma plats har jag bara en timma om dagen på mig. 
När jag personligen skulle göra detta besök gick halva tiden åt att stå i kö till en israelisk personkontroll som var lika noggrann som den till Västra Muren, judarnas böneplats, och jämförbar med en flygplats. 
Väl uppe på den platå där det judiska templet en gång låg, men som idag är ockuperad av muslimska helgedomar, möttes jag av en ovänlig attityd från "guider" som ville skinna mig på pengar, och när jag vänligt tackade nej hotades med att nästa gång skulle det minsann inte kosta 10 dollar utan 100. Som om det hotet skulle locka någon att komma tillbaka över huvud taget?
Om jag vill ta flyget mellan Sverige och Norge (en resa som inte har med Mellanöstern att göra) måste jag ta av mig livrem och skor innan jag passerar en metallbåge och kroppsvisitering tillhör normen. Min väska blir genomlyst och jag får räkna med att utfrågas om något föremål som ser misstänkt ut. Så går det till över hela världen. 

Varför ser verkligen ut så? Jo, för att palestinska terrorister på 1970-talet (med PLOs dåvarande ledare Yassir Arafat i spetsen) kom på den lysande idén att kapa civila flygplan och hota att spränga dem för att tvinga igenom sina krav. Denna ovana har sedan spridit sig som en löpeld över hela världen och kostar oss alla miljoner och åter miljoner i ekonomisk kostnad, förutom alla offer och all skräck och sorg.
Flygplan har använts som vapen genom att krascha dem i byggnader; civila flygplan fyllda med oskyldiga passagerare! Ingen vågar längre flyga utan att låta flygplatspersonalen genomsöka allt och alla, oavsett vilket resmålet är. 
Det är inte bara i Israel som butiker, busscentraler och andra allmänna platser övervakas av beväpnade vakter. Det blir allt vanligare med övervakning och kontroller överallt i världen på grund av den internationella terrorismen. Kameraövervakning och förberedande åtgärder i stadsbilden ökar i de flesta storstäder.

Så, varför skulle då inte även de muslimska besökarna till Tempelberget i Jerusalem kollas? 
Det finns ju bevisligen personer som kan få för sig att gömma vapen där, döda människor med dem och avslutningsvis gömma sig där efter utfört dåd. Det borde väl hållas under uppsikt?
Det är ett osedvanligt dåligt utnyttjande av en plats som så många håller för helig och oantastlig. Jag ser inte något som helst heligt i det handlandet. Det är tvärtom att vanhelga platsen. 
Och jag har heller ingen förståelse för de muslimska ledarnas ovilja att acceptera kampen mot upptrappat våld och förhindrande av brott. 
Det kallas hyckleri!

[Bara någon timma efter publiceringen av detta inlägg läser jag i dagstidningarnas nätupplaga att det pågår kravaller i Jerusalem med dödsoffer och många skadade. Upprinnelsen är ju ett dubbelmord på öppen gata av två unga drusiska poliser och de påföljande restriktioner som följde för muslimska besökare till Tempelberget för en vecka sedan.
Det är med en uppriktigt sorg som jag summerar händelseförloppet:  Så fruktansvärt meningslöst!]

En galen värld

Terrordåd inträffar var och varannan dag. Är det någon skillnad på det som händer i Europa och det som händer i Israel?

Under min första resa till Jerusalem upplevde jag några minuter av skräck. 

Magen David Adom övar i Jerusalem
Min son Josef under seminariet 2013
Läs gärna hans gästkrönika (länk till vänster)

Terrordåden inträffar oftare och oftare. 

Förresten, de inträffar inte. De utförs medvetet av människor med snedvridna och perverterade tankar. Med en skadad verklighetsuppfattning. Med en upplöst moral och med en ofattbar feghet. 

Vad skönt att dö. Särskilt efter att ha begått handlingar som man själv vet är fel och därför inte vågar stå till svars för. Men vi andra vill leva ett tag till.

Det finns knappt några ledande politiker eller andra debattörer som inte ropar ut att det är dags att ta i med hårdhandskarna mot terrorismen. Men vad ska göras? När vem som helst kan köra en vanlig bil rakt in i en samling oskyldiga människor finns i princip inget praktiskt försvar. Motåtgärderna ligger på ett djupare plan. Uppfostran, information och vaksamhet är några ingredienser, men uppgiften är mycket svår. 

Vi västeuropéer upplever naturligtvis att terrorn mot civilsamhället har ökat under senare tid, men sanningen är kanske snarare att den spridit sig även till oss. Stora delar av världen har under längre tid lidit av ofoget att hota, skada och döda oskyldiga offer.

Den 3 juni 2017 slog flera terrorister till ännu en gång i London. 7 döda och ett 50-tal skadade är facit så här långt, något dygn efter dådet.

Även 3 attentatsmän dödades av brittisk polis i en skottväxling som var så häftig att polisen avlossade minst 50 skott varav ett träffade en oskyldig person i huvudet. Skadorna blev allvarliga men personen överlevde, tillståndet är hittills stabilt men ovisst.

Att 3 attentatsmän deltog är, enligt terrorforskaren Hans Brun, ovanligt. Det brukar sällan vara fler än en, enligt honom.  Det är ju på sätt och vis sant. Men varje gång en attentatsman slår till på det här sättet griper polisen i allmänhet snart en hel hop personer med kopplingar till förövaren. Alltså är han egentligen inte ensam. Tanken att terrordåd med islamistisk bakgrund skulle vara utförda av ensamvargar måste därför avskrivas. Självklart ingår de i ett större nätverk, där för närvarande Daesh är de som oftast tar på sig attentaten. 

På 1970-talet var det PLO som utförde till exempel flygplanskapningar och mord på olympiska idrottsmän under Yassir Arafats ledning. Det har dagens Israelhatare glömt av.

Sveriges toppolitiker uttalar sig naturligtvis idag, dagen efter, i de sociala medierna; framför allt genom korta beklaganden och kondoleanser på Twitter.

Utrikesminister Margot Wallströms tweet innehåller ett citat från Olof Palme: "satans mördare". Hon avslutar som alla andra: "Terrorister ska aldrig segra".

Undrar vilka hon menar är satans mördare? Kommer hon att anklaga den brittiska polisen för utomrättsliga avrättningar? 
I december 2015 beskyllde hon Israel; dess poliskår och civila medborgare, för utomrättsliga avrättningar då de handlade på exakt samma sätt som den brittiska polisen gjorde igår kväll. Israelerna använde våld för att avbryta fruktansvärda brott, precis som Londonpolisen gjorde. 

Faktum är att när en ung, israelisk soldat dödade en uppenbart neutraliserad, knivbeväpnad terrorist i Hebron mars 2016, blev han dömd i israelisk domstol. Jag är medveten om att många tycker straffet blev för lindrig (18 månader) men domen visar samtidigt att armén intog hållningen att det var ett brott. 
[PS: dagen efter detta inläggs publicering sköt polisen i Stockholm skarpt mot två angripare och skadade den ene. Tydligen har även det urskiljningslösa våldet även nått Sverige.] 

De muslimska länderna i Mellanöstern är förmodligen de som utsatts för de mest förödande bomberna. Var och varannan dag dödas dussintals offer genom t ex bilbomber runt om i arabvärlden, på marknader, begravningståg och liknande. Brott utförda av muslimer mot muslimer i en evig klankamp mellan Sunni och Shia, en konflikt som är svår att förstå för en icke muslim.

Men Israel är kanske det land som genomlidit flest överkörningar, knivattacker och raketanfall mot civila av alla länder, särskilt räknat till landets ringa storlek jämfört med den väldiga muslimska värld som omger henne. Och under lång tid. Hela sin tid.

Jag  på post (till höger) i Jerusalem,
men inte samma som i artikeln  Foto: Gunilla

Under mitt egna första besök i Israel 2007 bestämde vi oss för att skicka några vykort hem till de närmast anhöriga i Sverige. Det var på den tiden då man ännu skickade vykort med frimärken. Vad ett frimärke är får du ta reda på själv. Liksom vad ett vykort är. Det är sådant som fanns förr i tiden. 

Frimärken fanns bara att köpa på Posten i Israel. Vad Posten är får du också ta reda på själv. Jag fick i uppdrag att köpa frimärken medan övriga i familjen gjorde något annat.

Utanför postkontoret satt en beväpnad vakt, liksom det gör utanför många varuhus, busscentraler etc i Israel. Inne på posten var det kö. Kön var, olikt köer i Israel i övrigt, snyggt ordnad genom flyttbara stolpar med band emellan, som bildade gångar där folk köade för sin tur till luckan. 

Plötsligt uppstod oro framför mig. En kvinna började ropa högt och vifta mot ett litet paket som låg längst bort i hörnet på den långa expeditionsdisken. En kraftig rörelse bland de 10-12 personerna startade. Arga ord växlades, någon närmade sig utgången men möttes av den beväpnade vakten i dörren. Vad gällde saken? All konversation hölls på hebreiska men var lätt att förstå även för mig. (Som inte kan tala hebreiska)

En kvinna i kön hade fått syn på ett ensamt paket. Genast varnade hon oss alla för hotet om att det låg en bomb på bänken. Vakten, som inte lät någon lämna lokalen, lugnade ner stämningen genom sin närvaro. En ångerköpt man i 50-års åldern erkände att han lagt ifrån sig paketet för att få händerna fria inför sitt ärende vid kassan. Det var ingen bomb!

Ett kort, men kraftigt gräl uppstod med flera inblandade. "Jag vill inte dö på ett postkontor!!" "Idiot, håll reda på dina saker!!" "Gör inte om det igen, hörde du det?!"

Mannen bad om ursäkt och tog sitt paket i famnen. Säkerhetsvakten uppmanade alla till lugn genom sitt bestämda tonfall och återtog sedan sin position utanför ingången. 

Jag var troligen blek om nosen, men fick till slut köpt frimärken så vykorten kom iväg.

Detta hände på våren 2007. Långt innan det förödande kriget i Syrien och kriget i och runt Gaza sommaren 2014. Långt innan Daesh krossat hoppet i Syrien och Irak med flera hundra tusen döda som resultat, och med sina attacker runt om i världen. 
En våg av överfall, mord, knivattacker och överkörningar drabbade Israel förra året.

På kvällen, efter det avskyvärda dådet i Stockholm den 7 april, satt en expertkommentator i svensk nyhetsprogram och räknade upp städer som drabbats av denna typ av våld under senare tid. "...Berlin, Paris, Stockholm, London, Nice..."  

Jag väntade med spänning. Skulle han nämna det förbjudna ordet i svensk media? Först när han lät färdig med sin uppräkning, hans mikrofon tonades ner och turen att tala övergick till programledaren, viskade han fram orden lite svagt, orden som bara vi som var uppmärksamma väntat på och kunde höra:

 "...och så Israel förstås..."