PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

onsdag 29 juni 2016

Shevet Achim - Linn&Annie - Gästkrönika

Annie med en liten patient,  Baran.
Läs om Baran och se bilder på honom och de andra barnen:
Länk - Gripande dagbok om Baran
Då och då tänker jag be människor i min bekantskapskrets skriva en gästkrönika om något de är väl insatta i och som har med Israel att göra.  
Först ut blir systrarna Linn och Annie Magnusson från min lilla hemby Ljungskile. 
Jag har sett dem växa upp från två småflickor - de har varit nära kompisar till mina döttrar och gått i samma skola - till vuxna kvinnor. 
Därtill välutbildade och företagsamma.  
Linn var i Israel 2013 och Annie 2015, båda som volontärer på Shevet Achim.

Shevet Achim är en kristen organisation, namnet kan översättas med "...tillsammans i enhet...", hämtat från Psalm 133.
Det visades en uppmärksammad dokumentär om organisationen i svensk TV 2012 med namnet "Ett Barns Hjärta". 
Det var så vi fick höra talas om organisationen och jag har sedan besökt hemmet på Profeternas gata i centrala Jerusalem två gånger. Shevet Achim flyttade under hösten 2015 till andra lokaler i närheten. 

Lite fakta:
- De barn som behandlas hos Shevet är inte israeliska medborgare utan kurdiska och arabiska; mestadels från norra Irak, men också från Nordafrika, Gaza, och Jordanien. Barnen har alltid en vuxen släkting med sig, antingen en förälder eller en far-/morförälder. 
- Den livsavgörande behandlingen är kostnadsfri för patienten och stöds av donationer, och de israeliska sjukhusen ger stora rabatter på vården.
- Volontärerna och familjerna bor i samma hus i Jerusalem.
- Shevet samarbetar med barnsjukhus i Tel Aviv.
- Organiserar även operationer för barn från Gaza. Dessa barn bor på sjukhuset.
- Organisationen vill inte göra sig beroende av inflytesrika donatorer utan förlitar sig hellre på många mindre gåvor. De är därför obundna och fria att hjälpa vem de vill.
Se gärna följande Youtube klipp:



Mycket läsvärt material och fantastiska foton återfinns på deras helt fantastiska hemsida på följande länk Shevet Achim. Ta god tid på dig och orientera runt på den. 
Se gärna filmen på öppningssidan. 
En fantastisk dagbok om varje barn: Länk - klicka på de olika barnen
Skänk sedan en stor eller mindre slant till verksamheten, var med och rädda liv. 
Din insats betyder väldigt mycket!

Här kommer den fina, läsvärda gästkrönikan av Linn och Annie, 
jag säger ett stort tack till er! (Samtliga foto från Annie och Linn)

Två volontärers upplevelse av att arbeta på Shevet Achim 


På sjukhuset i Tel Aviv
Som volontär på Shevet Achim blir man en del av ett unikt, fredsbejakande arbete. 
Vi vill här försöka ge en inblick i organisationens arbete och dela med oss av våra upplevelser.

En vanlig arbetsdag finns det olika uppgifter att engagera sig i, varför dagarna kan se något olika ut. Det kan handla om mindre framstående men ack så viktiga uppgifter som toalettstädning, hushållsinköp och matlagning, eller också engagemang runt barnen på olika sätt. 
De barn som väntar på att få tid för hjärtoperation behöver ha någonting roligt att göra under sin väntan. Dessa dagar fylls med aktiviteter av olika slag. Det är dock viktigt att aktiviteterna anpassas efter vad dessa hjärtsjuka  barn klarar av. Allvarliga hjärtfel innebär att kroppen inte har kapacitet att syresätta blodet i den mån man behöver, därför får barnen inte anstränga sig eller bli andfådda.  
Denna väntan under dagar, veckor och ibland till och med månader tär på tålamodet, inte minst för föräldern. Under de perioderna får man som volontär vara med och dela familjernas oro, hemlängtan och rastlöshet men även dela glädje och hopp över barnets förväntade tillfrisknande. 
När barnen fick tider bokade för undersökningar eller operation fick vi volontärer försöka vara ett stöd under processen på sjukhuset. Det kunde innebära att tolka mellan läkarna och familj och hålla koll på praktiska detaljer. 
Det var som att man fick agera familjemedlem för föräldern och barnet i denna dramatiska och riskfyllda situation, då deras övriga familj befann sig mycket långt borta. 
I de situationerna var jag (Annie) extra tacksam för den arabiska jag hade lärt mig på gymnasiet. Det var väldigt berikande för mig att kunna bygga relationer med mödrarna från Gaza och Irak utan att behöva använda tolk alla gånger. Språkliga utmaningar är något som vi båda tycker är roligt, och att skapa starka relationer över språkgränser är otroligt inspirerande.

Gästfrihet var något som kännetecknade och präglade organisationen på daglig basis. 
Det var inte ovanligt att komma upp på morgonen och mötas av att någon främmande person satt åt frukost i köket. Det kunde vara en nyanländ kvinna i niqab med sina barn, eller en energisk konstnär som fått tillfälligt tak över huvudet. 
Det kunde också vara nya volontärer som under natten anlänt från någonstans i världen. 
Det var stort att få arbeta för en organisation som mitt i Jerusalem tog emot människor av olika nationaliteter och språk; judar, kristna och muslimer. 
Alla välkomnades och bjöds på mat och gemenskap i en varm atmosfär.

Linn
Den här inställningen var även något som personalen på sjukhusen hade, både sinsemellan och mot barnen. Sjukvårdspersonalen är själva från blandande etniciteter, och judar och araber jobbar sida vid sida för att hjälpa barnen oavsett nationalitet, religion eller diagnos.
Det var rörande att se de judiska kirurgerna komma till sjukhuset på sin sabbatsledighet för att stå vid operationsbordet många timmar och försöka rädda ett akut sjukt barn från Gaza. 
Men samtidigt känns det så självklart! 
Det är klart att vi människor tillsammans ska kämpa för hälsa och liv, oberoende av vem det handlar om! Som nyutexaminerad sjuksköterska är detta en inställning som jag (Linn) ser upp till och kommer att ta med mig in i min nya yrkesroll. 
Varje människoliv är unikt med ett omätbart värde. Shevet Achim i samarbete med sjukvårdspersonalen på de israeliska barnsjukhusen är ett konkret exempel på hur denna inställning till människan fungerar i praktiken. 
Vi ser detta som ett otroligt bra fredsarbete. 
När ett människoliv står på spel finns inget utrymme för hat. 

Annie lagar mat tillsammans med barnens mammor
Att jobba på Shevet Achim var en fantastisk erfarenhet men som också förde med sig utmaningar på många olika områden. Bara det att komma från den trygga hemmiljön och landa i ett mångkulturellt sammanhang - som hade det stora ansvaret för barns framtid - var omvälvande och ledde till många utmaningar och mycket utveckling på det personligt planet. 
Under de månader vi tillbringade som volontärer såg vardagen definitivt mycket annorlunda ut än den gjort hemma i Sverige. 
Att dela ett badrum med tio personer kan vara frustrerande på morgnarna. 
För att orka jobba från tidig morgon till sen kväll med emotionellt krävande människor i livskris behövs ett stort tålamod, och fordrar också möjlighet till vila under lediga dagar. 
Vanligtvis väljer vi ju ofta vilka vi umgås med och ger vår tid till; vänner, familj och personer vi tycker om. Som volontär lever man väldigt tätt med personer som man aldrig tidigare träffat, och inte känner så väl. Detta kan vara en utmaning, men kan också leda till värdefulla relationer som man annars hade gått miste om. 
Den kristna tron är en gemensam nämnare för volontärerna, vilket var till stor hjälp i vardagslunken. Trots alla utmaningar håller vi båda med om att en av de allra största behållningarna från vår tid på Shevet Achim är alla nya möten med människor. 
Alla sorters människor! 
Relationer som skapats, livshistorier vi fått ta del av och gåvan att få vara till hjälp för behövande medmänniskor.   
Linn och Annie.

lördag 11 juni 2016

Polis på bio


Den 7 juni 2016 var jag en av biobesökarna på ett välfyllt Bio Roy i Göteborg. 
Det var Sverigepremiär av Watching The Moon At Night, en dokumentär i långfilmsformat av Bo Persson och Johanna Helander. 

Filmen analyserar den världsvida terrorn, dess orsaker och dess förövare men framför allt möter dess offer. En film som låter offren och dess anhöriga komma till tals.
Ett starkt dokument som försökte finna rötterna till dagens terror och hotet mot den fria världen. Filmen är svår att recensera, den måste ses. Börja med att se följande smakprov: Trailer 2min 34 sek Varning: starka bilder!

Polisbevakning

Utanför Bio Roy. Foto: Bertil
Jag är en van biobesökare. Men jag har aldrig varit med om att biografen övervakats av polis under filmvisningen. 
Fyra stabila poliser, varav två var iklädda västar med texten dialogpolis, vistades vid entrén under hela föreställningen. 
På gatan utanför var deras stora piketbuss parkerad. 


Märkligt att en film om terrorbrott skulle behöva skyddas mot terror. 
Så; varför?

Därför att många av besökarna hade judisk bakgrund och för att terrorn mot den judiska staten Israel var ett av ämnena i filmen. Dessutom sammanlänkades dagens terror runt om i världen ihop med den tilltagande antisemitismen; hatet mot judar.
Terror har ofta utövats av extremhögern eller extremvänstern. Till det måste vi numera lägga den tilltagande islamistiska terrorn. Filmen utropade inte någon särskild grupp som ondare än den andra. Men beskriver en gemensam nämnare för de tre aktörerna; hatet mot judar i allmänhet och den judiska staten Israel i synnerhet. 

Filmen berättade om terror i många olika länder; England, Frankrike, Spanien, USA, Algeriet, Ryssland, Sverige, Norge, Tyskland, Bali och Mellanösterns arabiska länder.
Samt Israel.
Hade inte Israel nämnts i filmen hade förmodligen behovet av polisbevakning utanför Bio Roy inte uppstått. 

Bojkott av SVT

Tel Aviv  Foto: Bertil
Efter filmens slut fortsatte ett kortare panelsamtal och en frågestund. Publiken fick ställa frågor till regissörerna Bo Persson och Johanna Helander samt Marianne Ahrne, som arbetade på Svenska Filminstitutet då filmens upphovsmän sökte bidrag till produktionen. 
Det huvudsakliga samtalsämnet var samproduktionen mellan filmbolaget och Sveriges Television, och dess ekonomiska stöd. 
Ett samarbete som avbrutits på SVTs begäran. Idag vill de inte kännas vid samarbetet och SVT vägrar dessutom att visa filmen i svensk TV. 
Debattartiklarna i Sveriges dagstidningar är glödheta i ämnet. Många kräver att filmen ska visas och i kommentarsfälten hopas det licensbetalare som högtidligt säger upp tv-licensen och slänger ut teven.
Även om kontraktet är brutet hann pengar betalas ut från SVT till filmprojektet Watching The Moon At Night, därför räknar filmbolaget SVT som medfinansiär. 
Med mina skattepengar, men jag får inte se filmen på tv på grund av politisk censur! 
Det är inte det Sverige jag trodde jag levde i.
Filmen om Ship to Gaza (som jag själv såg hos Judiska församlingen i Göteborg) fick inte bara stöd från Svenska filminstitutet, den visas också för Göteborgs alla skolelever i 9:an. Men en film om den universella terrorismen får vi svenskar inte se. 
Sista ordet är förhoppningsvis inte sagt, men både prestige och politisk korrekthet är inblandat i soppan.
Om någon inte aktivt svartmålar Israel, utan till och med har en nyanserad ton, blir det tvärstopp. 

Nya terrordåd

Mahane Yehuda marknad, Jerusalem
Foto: Bertil
Dagen efter biovisningen i Göteborg sker ännu ett av dessa vidriga terrordåd. Denna gång i Tel Aviv i Israel. Två unga araber, utklädda till ortodoxa judar, reser sig från sitt restaurangbord på en matmarknad och börjar skjuta med automatvapen mot slumpvis utvalda offer. 
Fyra döda och flera skadade blev resultatet denna gång. 
Gärningsmännen greps.
Hamas i Gaza hyllar skadeglatt morden. Fatah på Västbanken påstår att judarna får skylla sig själva och delar ut godis till glädjerusiga barn på gatorna. 
Vad säger vi då i Sverige? 
Både SVT och TV4 kallade terroristerna för "terrorister" (inom citationstecken). Var de inga riktiga terrorister? Morden kallades för "skottdrama" och Tel Aviv benämndes som Israels huvudstad. 
Frågar du israelerna själva vad deras huvudstad heter får du sedan 1949 svaret: Jerusalem.

Nu, ett par dagar senare, är det stora samtalsämnet Israels bestraffning av 10 000-tals araber som vill komma till al-Aqsamoskéen för att be under Ramadanmånaden. Istället får de stanna hemma och gå till lokala moskéer under fredagsbönen. Stackarna.

Men vem ägnar en tanke åt dem  som i onsdags förlorade sina nära och kära, eller som ligger skottskadade på sjukhus med livslånga skador som följd av ännu ett meningslöst terrordåd i Tel Aviv?
Man kan förstås fundera på om den israeliska regeringens kollektiva bestraffningar är rätt medicin. De är kanske rent av kontraproduktiva, även om just ett tillfälligt reseförbud inte är ett särskilt våldsamt straff. Kanske skulle det vara meningsfullt att tvinga alla gripna terrorister att se Watching The Moon At Night som någon slags motgift?

Hur behandlar man egentligen terrorister som kan göra vilka otänkbara handlingar som helst utan att bry sig om följderna för sig själv? Dödsstraff hjälper liksom inte.
Vad betyder döden för en självmordsbombare? 
Är döden - för dem -  ett straff eller en seger?