PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

söndag 26 april 2015

Sion

Sion - Davids stad  Foto: Bertil
Det kokar överallt i världen. Nyheter om tragedier och orättvisor vräks över oss här uppe i det trygga Sverige.
Jag borde kanske ägna min möjlighet till bloggande åt allt detta, men det finns så många andra som kommenterar dessa händelser.
Jag är ju heller ingen nyhetsförmedlare, utan fortsätter istället med att berätta om min relation till Israel och det judiska folket.

Jag är uppvuxen i en kristen, så kallad frikyrklig miljö i Sverige. Det betyder motsatsen till högkyrklighet, statsbärande religion, katedraler och präster.
Istället var det lokala församlingar, resande predikanter, amatörmusikanter (inte sällan talangfulla), ofta oavlönat arbete och enkla, funktionella lokaler som gällde.
De lokala församlingarna kallade ofta sig själva och sina samlingslokaler för Bibliska namn.
De kunde heta (och heter fortfarande) Filadelfia eller Smyrna efter några av de första kristna församlingarna i Mindre Asien som aposteln Johannes berättar om i Bibelns (Nya Testamentets) sista bok; Johannes Uppenbarelse.
Eller Hebron, Saron, Betania och Betel för att nämna några andra av de vanligaste namnen. Dessa var namnen på judiska samhällen i det bibliska Israel.

Hebron t ex, är i historisk mening inte en arabisk stad, tvärtemot vad som ofta hävdas i vår samtida debatt, utan en av de ursprungliga judiska städerna - Abrahams stad - och räknas till en av jordens äldsta städer. Det är en av anledningarna till att judar kräver att få bo i Hebron idag.
Att den skulle vara arabisk är bara relevant genom det faktum att alla judar som bodde där före 1948 blev fördrivna från sina hem. Debatten om vem som fördrev vem, vem som bodde var, och vem som har rätt att bo här eller där i Israel med omnejd är förvirrad, enögd, ohistorisk och byggd på dåligt minne (eller dålig historisk kunskap, bristande vilja eller en kombination av alla tre).

Min barndoms frikyrkoförsamling och samlingslokal hette Sion.
Själva namnet betecknade från början bara den syd-östra kulle som utgjorde en del av Jerusalem under kung Davids tid, alltså för ca 3000 år sedan. Ungefär från Tempelberget, förbi dagens "Dyngporten" vid tempelområdets syd-västra hörn, och hela vägen nerför backen till Siloadammen. Det vi kallar "Davids stad".
Den observante läsaren kanske har en annan uppfattning. Är inte Sions berg den kulle där Davids grav och "den övre salen" är belägen? Lite längre västerut längs Gamla stadens mur?
På moderna kartor kan denna uppgift finnas.
Men nej, under historiens gång har begreppen förvanskats något av olika skäl, och denna plats kallas därför också "det kristna Sion", men berget Sions ursprungliga läge är med all säkerhet den jag först beskrev.
Senare vidgades begreppet till staden Jerusalem i allmänhet och till slut det judiska folkets hela hemland, Israel. Det var Sion de bortrövade judarna sörjde i fångenskapen i Babylon, efter bortförandet av folket 587 f.v.t. (före vår tideräkning)
Psalm 137:1-5
Vid Babels floder där satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. I pilträden som fanns där hängde vi upp våra harpor. Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga. De som plågade oss bad oss vara glada: "Sjung för oss en av Sions sånger!" Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång i främmande land?
Sion nämns i flera av Psaltarens psalmer, men även i andra Bibelböcker, t ex Jesaja 62.
Efter den världsvida förskingringen av det judiska folket 135 e.v.t. har man regelbundet hälsat varandra med: "Nästa år i Jerusalem", ett tydligt avtryck på den starka längtan tillbaka till hemlandet. Det finns alltså en väl förankrad bakgrund till varifrån Sionismens fader, Theodor Herzl, använde namnet Sion på rörelsen i slutet av 1800-talet. Åter till Sion. Det judiska folkets historiska, juridiska och religiösa rätt att få ett eget land.
Få tillbaka sitt ursprungliga land.

Om allt detta talades det inte särskilt mycket om i min barndoms frikyrkliga församling, Sionförsamlingen.
Jag tror i och för sig att alla medlemmarna var rörande överens om det judiska folkets rätt till ett eget land och jag tror alla var glada över staten Israels tillblivelse 1948.
Men jag tror samtidigt att tyngdpunkten på namnet Sion lades på det andliga planet. Det framtida, himmelska hoppet; det himmelska Sion.
Det är i alla fall så jag minns det.
Jag vet att det inte pratades politik. Tvärtom, politik var portförbjudet på sammankomsterna, särskilt partipolitik.
Glöm inte att detta var före 6-dagarskriget 1967, det fanns varken någon påstådd eller verklig ockupation av Västbanken etc. som Israels fiender idag lägger allt fokus på.  
Det Socialdemokratiska folkhemmet Sverige hade på den tiden en god relation med det likartade, socialistiska Israel. En närmast beundrande syn på nybyggarsamhället, dess framgångar och det judiska samhällets återupprättelse efter Det andra världskriget. Tiderna har tyvärr förändrats sedan dess.

Gammalt Syriskt skyttevärn på Golan  Foto: Bertil
Visst påverkades jag av min pappas upprymdhet då vi såg och hörde om Israels framgångar i 6-dagarskriget 1967 på den lilla, svart-vita tv-n. Men jag var bara 12 år, och förstod väl inte till fullo vad det betydde att judarna återigen hade tillgång till möjligheten att be vid Västra muren i Jerusalem eller att bönderna i Galiléen vid Genesarets sjö kunde bruka jorden utan risk för att bli beskjutna från Golanhöjderna, som dittills tillhört Syrien.
Någon massturism till Israel förekom inte då, och något verkligt sug att åka dit skapades inte hos mig förrän många år senare.
Närmare Jerusalem, än att jag spelade bas i en kristen musikgrupp med samma namn under 1970-talet, kom jag aldrig.

Min hustru nämnde ibland att det skulle vara intressant att någon gång besöka Bibelns land, men praktiska skäl, ekonomi och mitt svaga engagemang gjorde att åren gick utan resande.
Först 2007 öppnade sig en möjlighet att åka till Israel och jag släppte handbromsen. Vi planerade noga och i slutet av april reste jag, Gunilla och våra tre yngsta döttrar under ett par veckor. Det var då min stora kärlek och mitt stora intresse för Israel föddes.

Västra muren vid tempelplatsen  Foto: Bertil
Det var inte i första hand de typiska kristna vallfartsorterna som betydde mest för mig den gången. Det var inte i Getsemane örtagård, vid dopstället vid Jordanfloden, i gravkyrkan i Jerusalem eller ens i Jesu hemstad Kapernaum.
Det var fantastiskt att uppleva de platserna, men det var först när jag stod framför stödmuren till det forna judiska templet i Jerusalem som polletten trillade ner. Allt jag läst och hört om, ända från söndagsskolan fram till den dag som då var, blev så verkliga. De väldiga, gamla stenarna gick att ta på med mina egna händer. Det var inte bara prat längre, det fanns på riktigt. Historien fick liv.
Alla mänskor runt omkring mig var så fokuserade, det var en atmosfär som jag aldrig förut upplevt.

Var befinner man sig när man första gången står framför den väldiga muren i Jerusalem?
Man är bokstavligen i Sion.
Cirkeln var sluten för mig.
Sedan dess brinner jag för judarnas rätt till sitt eget land, för en hållbar fred, försoning och för ett fortsatt enat Jerusalem.

Jag vill inte få det att låta som om allt i Israel är religiöst, förandligat eller högre stående.
Där finns allt annat också. Allt! Allt är inte perfekt. Precis som det inte heller är perfekt på någon annan plats på jordklotet.
Men vad många i Sverige inte kan föreställa sig är vilken stark inverkan de olika religionerna har i många delar av världen. Inte minst i länderna som utgör Israels grannar.
Här i Sverige diskuterar vi om religionsfrihet betyder rätten att utöva en religion eller rätten att slippa religion. I spåren av ISIS härjningar måste vi istället lägga till rätten att slippa byta religion.
Skillnaden  - mellan uppfattningarna i det sekulära Sverige och stora delar av övriga världen -  blir nästan skrattretande.

Samtidigt reser miljoner människor från hela världen till det lilla landet Israel, för att se Bibelns land på nära håll.
Åker man till London, Paris eller New York kan man ha en mängd olika skäl, och ett oöverskådligt varierat utbud av sevärdheter. Men den absolut övervägande andelen av de besökare som kommer till Israel vill alla se samma saker: till exempel Getsemane, Masadaklippan, Trädgårdsgraven, Gravkyrkan, Olivberget, Döda havet och framför allt Jerusalems Gamla stad med Västra muren. (plus en stor mängd andra platser, förstås)
Dragningskraften är oerhört stark. Jag kommer inte på något att jämföra med någon annanstans.

fredag 10 april 2015

Vår i Israel

Vår i Netanya vid Medelhavet  Foto:Bertil
Det är vår i Israel. 
Jag och hustrun har nyss kommit hem från ännu en resa dit. Aldrig tidigare har jag besökt Israel så tidigt på året. Det grönskade och blommade på ett helt annat sätt än det gör under sommar och höst. Vattnet i Medelhavet var kallare än jag tidigare upplevt, men inte kallare än många sommarbad i Sverige, så det blev flera dopp vid Netanyas underbara sandstrand.

Jag blir rörd av att se alla judiska människor strosa fram i världens enda judiska land. Man ser aldrig en person med judisk kippa på en gata i Sverige numera. I Israel kan det judiska folket leva ut sin judiska identitet, i den grad de själva vill. 
Men man ser också alla andra varianter av människotyper och folkslag, hudfärg, trosinriktningar,  klädval etc. 
Om man följer debatten i Sverige om Israel kan man lätt få intrycket att det bara finns judar i Israel. Att allt styrs och påverkas av judiska, religiösa lagar. Inget kan vara mer fel. Detta blir särskilt tydligt i Jerusalem. Den staden är multireligiös. Dessutom är var femte israel arab.
Vi såg muslimer som låg på sina bara knän på gatan och bad vid bönetimman och minareternas utrop skallar över de muslimska samhällena inkl stora delar av Jerusalem.
Vi såg kristna variationer som jag inte trodde fanns, Grekisk-ortodoxa, Rysk-ordodoxa och Romersk- katolska präster och nunnor i alla variationer. Naturligtvis också frikyrkliga turistgrupper från världens alla hörn. Afrikaner, indier, sydamerikaner och sydkoreaner osv. Många tycks vara evangeliskt kristna, andra katolska men naturligtvis också sekulära, dvs turister i största allmänhet. Finns det något vackrare än 50 afrikaner i vackra, färgglada traditionella kläder, som sjunger innerliga andliga sånger i sina speciella stämmor vid Trädgårdsgraven i Jerusalem, på sitt oefterhärmeliga sätt?
Jag tror inte det.

Jerusalem måste också vara en av världens mest fotograferade städer. Det tas kort på längden och tvären, överallt och hela tiden. Ofta får man rycka in och ta ett foto med någon främlings kamera, så att alla i det sällskapet kan vara med på bilden, med någon känd plats som bakgrund. 

Vi bodde några nätter på hotell New Imperial innanför Jaffaporten i Jerusalems gamla stad. 
Detta hotell har haft flera riktigt kända gäster under de drygt hundra år som det funnits. 
Jaffaporten   Foto:Bertil 
Den tyske kejsaren Willhelm II lär ha bott där under sin  6-dagarsvistelse i Jerusalem 1898. Hotellet hette på den tiden Grand Hotel, och kejsaren med maka bodde i rum nr 25. Det var vid detta tillfälle som det beslutades att han inte skulle behöva gå genom den trånga Jaffaporten till fots, utan en ca 12 meter lång (jag stegade själv vid ett tillfälle) del av den gamla stadsmuren revs så att det kejserliga följet skulle kunna rida in i staden med häst och vagn. Hålet används nu för tiden som bilväg in till Old city.
Vi hade en storslagen överblick över Jaffaporten och övriga Jerusalem från hotellets tak-terrass.

Den svenska Nobelpristagaren, författarinnan Selma Lagerlöf, bodde i rum nr 11 då hon skrev romanen "Jerusalem", år 1900. Boken, som är en av Lagerlöfs mest omtyckta, handlar om den grupp svenskar som lämnade sitt hemland för att möta Jesus i den heliga staden i slutet av 1800-talet. De var de så kallade Nås-svenskarna,  uppkallade efter sin hemby. De bosatte sig inte långt från New Imperial, någon kilometer norr om gamla stan vid American Colony, som idag är ett lyxigt hotell.
En liten permanent utställning utanför Selmas rum på New Imperial finns att beskåda, med foton och tidningsartiklar från hennes vistelse i staden.

En ung Lewi Petrus  Foto: Okänd
Den svenska pingströrelsens grundare, Lewi Petrus (1884-1974), besökte Palestina 1922, ca 5 år efter britternas maktövertagande efter det Osmanska riket. Vid hemkomsten från denna, hans första resa till Bibelns land, skrev han en reseskildring som utgavs samma år med titeln "Resor och rön i Palestina", en bok som jag nyligen hittade på ett bokantikvariat och läste med stor behållning. Han stannade dock bara en natt på detta hotell då priset översteg hans ekonomiska budget. Ett rum på Grand New Imperial -  namntillägget "New" motiverades förmodligen av byte av imperium, från Osmanska riket till Storbritannien - kostade då 1 pund och 20 piastrar, nästan 22 svenska kronor, motsvarande ca 2,5 USD med dagens växelkurs. Pengarna hade verkligen ett annat värde på den tiden. Ett annat komiskt exempel på det är att Lewi Petrus också berättade att han köpte en hel bananstock av en arab vid Jordanfloden för 1 krona och 10 öre. (0,12 USD)
Han skrev senare  ännu en reseskildring från sin andra resa till den nyfödda staten Israel 1950, med titeln "I Jesu land", detta efter att staten hade bildats 1948. Denna bok läser jag nu i skrivande stund.
Vilket nummer Lewi Petrus rum hade, vid hans enda natt på hotel New Imperial 1922, framgick inte av boken, men vi bodde i alla fall i rum 49 under fyra dygn.

Klockan 8 på söndagsmorgonen väcktes jag av att någon stod och slog med något föremål på ett annat föremål i jämn takt utanför fönstret. Uppretad och yrvaken flög jag upp ur sängen för att se vad det kunde vara för en ligist som störde hederligt folk i sin morgonslummer. Till min förvåning insåg jag istället att den smala gatan, som låg en våning ner, var fylld av ortodoxa präster av något slag, i fotsida bruna kåpor. De var alla utrustade med en två meter lång trästav i ena handen och dunkade kraftigt i gemensam takt mot gatans stenläggning. De var på väg till Gudstjänst i en kyrka i närheten och genomförde denna ritual, vars existens låg utanför min kunskaps horisont. Varför gör man så? Jag har ingen aning, men någon sorts symbolik finns det säkert.

Hula lake   Foto:Bertil
Nu något helt annat som också har med våren att göra.
Jag är verkligen ingen ornitolog (fågelskådare) och har helt nyligen lärt mig skillnaden mellan struts och kolibri. Men jag har också lärt mig att Israel är ett paradis både för flyttfåglar och ornitologer. Orsaken lär vara att flyttfåglarna mellan Afrika och Europa bara har två vägar att välja på för att slippa flyga över det stora Medelhavet: Gibraltar sund i väster och Israel öster om havet.
I Huladalen, i norra Galliléen låg fram till början på 1900-talet stora träskmarker som var fulla av insekter, bl.a malariamyggor som ställde till det för människorna med sin sjukdomssmitta. Insekterna utgjorde naturligtvis också föda åt alla fåglarna.
Tidiga judiska invandrare dikade ur våtmarkerna och fick bukt med malariasjukdomen. Marken blev extremt bördig men sjöar och vattendrag sparades, inte minst för att fågellivet inte skulle ta skada. Idag åker tusentals ornitologer från hela världen till Israel varje år under vår och höst för att njuta och uppleva det rika flyttfågellivet.

Fordonsuthyrning vid Hula Lake   Foto:Bertil
Vi beökte Hula Lake, norr om Genesarets sjö, det är ett fantastiskt vackert rekreations område. Man kan hyra cyklar, cyckelbilar och golfbilar (elbilar) för att ta sig runt i området. Över 6 km fina vägar för utflykter. Stora och små grupper gav sig av på exkursion med medhavd fikakorg, kikare och glatt humör. Många av besökarna var judiska studenter och elever i olika åldrar.
Det är märklig känsla att befinna sig på en så fridfullt plats med glada ungdomar och veta att några mil därifrån pågår ett fruktansvärt krig på andra sidan gränsen till Syrien.
Det är  just nu vår i Israel men höst året runt i grannländerna. En fruktansvärd paradox.