I valet och kvalet

Författaren med Knesset som fond
Foto: självutlösaren

Det händer väldigt mycket i och runt Israel i dessa dagar, vårvintern 2015.

Nyvalet i Israel, som premiärministern utlyste i vintras är genomfört. 

Jag har ingen särskild personlig favorit, och inte heller någon partipolitisk agenda. Det kan vara svårt att bilda sig en uppfattning om vad som är bäst i ett annat land med andra förutsättningar, men precis som jag i vintras förutspådde vann Netanyahus parti, Likud, valet och allt talar just nu för att han kan fortsätta regera, i allians med andra. 

Men bara någon dag före valet, som hölls den 17 mars, såg det annorlunda ut och många var överens om att Netanyahu skulle besegras. Efter en verklig slutspurt vände han opinionen till sin fördel och fick till sist flest röster. Det var ingen jordskredsseger precis. Trots att Likud blev det största partiet fick de "bara" 23,26% av rösterna. Många talar istället om en överraskningsseger, efter att en kombination av Arbetarpartiet (ledare: Yitzhak Herzog) och liberalerna under förra utrikesministern Tzipi Livni - under det gemensamma namnet Sionistiska unionen -  på allvar hotat Likud i förhandstipsen.

Nu skriver många dagstidningar och analytiker i Sverige hur kriget, tack vare valresultatet i Israel, närmar sig, och hur den hårdföre Bibi Netanyahu lovar att det aldrig ska bli en palestinsk stat så länge han får bestämma. Minnet är som vanligt väldigt kort i kretsarna kring Mellanösterndebatten.

Det låter från vissa håll som om israelerna valde mellan Högern = krig och Vänstern = fred. 

Tänk om det ändå var så enkelt...

Jag skulle vilja ge en högst personlig reflektion till det resonemanget. 

Jag är en typisk svensk arbetare, en byggnadsmålare. Jag spacklar, målar och tapetserar, och lever bokstavligen talat på mina händers verk (och min ryggs värk) och har så gjort i över 40 år. Min pappa arbetade i samma yrke, här är det arbetarklass så långt ögat når. I min barndom (i slutet av 1950-talet och början på 60-talet) förstod jag - på samtalen i mitt hem - att det var självklart att rösta på Socialdemokraterna, så som tiderna i Sverige var då. 

Det var under denna tid som den judiska staten Israel växte fram. Det var också under denna period som mina personliga israeliska, historiska hjältar hade sina glansdagar. David Ben Gurion, Moshe Dyan, Abba Eban och sist, men inte minst, Golda Meir. Av Israelhatarna är det några av de mest hatade personerna, men inte för mig.

De var alla vad vi i dag skulle kalla socialdemokrater. Under sina första ca 30 år var Israel alltså styrt av starka arbetarregeringar. Det fanns ingenting som kunde kallas ockupation, förutom att Israels fiender naturligtvis redan då kallade själva Israel för ockuperad mark. Den ockupationen, eller oenigheten kring omdiskuterad mark som vi Israelvänner gärna kallar situationen, tog ju inte sin början förrän genom sexdagarskriget i juni 1967. 

Jo, förresten, det fanns redan då en ockupation, ja, till och med två. Jordanien ockuperade nämligen Judéen, Samarien och östra Jerusalem, det vi idag oftast kallar Västbanken. Och Egypten ockuperade Gazaremsan. Men det är ockupationer som nutidens debattörer väljer att glömma bort, så vi lägger dem åt sidan så länge.

Någon stat som hette Palestina fanns inte då....heller. Inte ens epitetet palestinier användes, det har jag flera belägg för och ska återkomma i ämnet vid ett annat tillfälle.

Varför det arabiska ledarskapet inte bildade den arabiska staten Palestina under dessa 19 år, när de hade sin stora chans kan te sig som en gåta men det finns en förklaring: de ville först utplåna den nyfödda staten Israel, och därefter skapa Palestina. Frågar du de flesta arabiska ledare idag får du samma svar, det är samma tankegång som gäller nu för tiden.

Så, hjälpte det att Israel styrdes av arbetarregeringar under sina första 30 år? Nej! Det var istället under denna period som de största krigen utkämpades; kriget vid Israels bildande 1948-49, sexdagarskriget 1967 och Yom Kippur-kriget 1973. Det hjälpte inte med en mer vänsterorienterad israelisk ledning då, och det skulle inte hjälpa i framtiden heller av det enkla skäl jag nyss beskrev, alltså så länge som det finns en motståndare som vill något annat. 

Fred? Javisst, men först efter att Israel är utplånat.

Knesset - Israels riksdagshus   Foto: Bertil

Jag tänker inte ta plats i detta inlägg för att beskriva de fredsförslag och lösningar som erbjudits de arabiska ledarna, jag kan bara konstatera att de varje gång har avvisat och sagt nej.

Att tro att en arbetar/liberal union med namnet Sionsistiska unionen skulle kunna locka PLO, Hamas, Hizbollah etc till fredsuppgörelser är inte lite naivt. 

PLO:s ledare, Mahmoud Abbas, har många gånger förklarat att han inte kommer att erkänna en "judisk" stat, och han skulle aldrig komma fram till en fredlig uppgörelse med sionister. En sionist är en person som anser att det judiska folket har rätt till ett eget land i det historiska Israel.

"Sionistunionen" måste ju låta som en svordom i Abbas öron. 

Den israeliska väljarkåren tog till sist Bibis varningar kring landets säkerhet på allvar och röstade "höger". Denna styrning åt höger har fått fäste genom åren på grund av arabsidans ovillighet att komma fram till en fredlig lösning, acceptera den judiska staten Israels existens och börja bygga sitt eget land istället för att lägga alla resurser på att förstöra sin grannes. 

Det är lätt att sitta i Sverige och ha uppfattningar hur de ska rösta i ett land som Israel, vi har inte upplevt samma hotbild som israelerna. Trots det ständigt överhängande konflikthotet mot Israel väljer många judar i våra länder att flytta dit på grund av situationen här. Det säger en del om  den ökande antisemitismen i Västeuropa.

Tredje största parti blev för övrigt det arabiska Förenade listan, som fick ca 11%. I vilket arabiska grannland skulle ett judiskt politiskt parti tillåtas bli så stort? Eller få finnas över huvud taget?

Som en lustig parentes vill jag sluta med att nämna något om Sveriges Radios valbevakning när valet i Israel genomfördes. SR hade livebevakning från valet i Rammalah med Agneta Ramberg! 

Rammalah är ju en stad på Västbanken. Där har det inte varit val på snart 11 år! 

Mahmoud Abbas sitter alltså vid makten i PLO på sjunde året efter det att hans mandatperiod tog slut, 9 jan 2009. Varför vägs sådana fakta inte in i jämförelsen med Israel?

Hallå, Sveriges radio, nu gällde det valet i Israel. Hallå? Är det någon hemma?
Ok, ni sände från en vallokal i Tel Aviv också.

Men varför sände ni från Tel Aviv, och inte från Israels huvudstad: Jerusalem?

Antisemitismen ökar

Jerusalem - Israels hjärta            Foto: Bertil

Sverige tycks vara ett av de länder i världen där det är svårast att tala om Israel på ett positivt sätt. En ensidig bild av staten Israel, som tycks vara fyllt av övergrepp och våld, presenteras genom tv och radio. 

Att det är skottlossningar och mord var och varannan dag här hemma i Sverige räknas liksom inte. Det tycks alltid vara farligare i Israel. Det är det förmodligen också för gemene man. 

Här hemma är det vanligaste mordoffret än så länge en kriminell person som faller offer för en rival inom den kriminella världen, samt ett och annat svartsjukedrama.
I Israel riskerar framför allt judar att bli överkörda, knivhuggna eller sprängda i bitar av någon radikal muslim som hatar judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet, men alla andra riskerar naturligtvis också att falla offer för den blinda terrorn.

Tyvärr vrids verkligheten sakta men obönhörligt mot samma utveckling i Väst-Europa. Det ena terroristdådet efter det andra inträffar i våra länder. Paris och Köpenhamn var inte de första städerna som drabbades och är med all säkerhet inte de sista. 

En intressant efterreaktion till de antisemitiska dåden och morden på judar, är hur samhället ska möta hotet mot muslimerna i våra länder, det vi kallar islamofobi. Om en radikal, extremistisk muslim dödar en eller flera judar väcks, märkligt nog, istället frågeställningen: hur ska vi skydda alla våra övriga fredsälskande muslimer för det hat som väcks mot dem. Det är inte särskilt mycket debatt om hur vi ska möta det hot som händelserna faktiskt handlar om: hotet mot judarna och den växande antisemitismen. 

Det är faktiskt inte muslimska flyktingar från Mellanöstern som överväger att lämna Sverige på grund av hot och trakasserier 2015, utan det är den lilla judiska befolkningsgruppen, varav många av dem har bott här i generationer i hundratals år.
Undrar hur många judar som flyttar till Sverige nu för tiden...
Själv känner jag judar som har flyttat, eller funderar på att flytta, härifrån.

Jag har medvetet försökt hålla följande brännande fråga utanför denna lilla bloggsida men måste denna gång bara ställa den i all enkelhet: finns det ett samband mellan en ökad invandring från muslimska länder till Sverige och en ökande antisemitism här?
Häpnadsväckande tolkningar av situationen har Jan Guillou dragit. Den namnkunnige författaren och fd. journalisten skyller som vanligt på Israel. Läs gärna hans krönika i Aftonbladet: HÄR.
Men glöm för all del inte att klicka längst ner och noga läsa Willy Silbersteins svar till Guillou.
Jag ger dig för säkerhets skull Silbersteins replik: HÄR

Eli Göndör  Foto: Fri värld

SVT:s nyhetsmagasin Rapport ställde (i början av 2015) just den frågan i ett av sina kvällsmagasin i svensk tv till Eli Göndör, en svensk jude som bl.a är frilandsjournalist, författare, fil.kand i Mellanösternkunskap och doktor i Islamologi. Om någon kan ha en relevant uppfattning i frågan är det, enligt min uppfattning, Eli Göndör. Den uppfattningen måste rimligtvis även SVT:s redaktion haft eftersom man konsulterat Göndör och bjudit in honom till programmet. 

Han förklarade att (ungefärligt citat då klippet inte står att finna på internet, jag har verkligen försökt hitta det): "Alla som vet något om Mellanöstern; utrikeskorrespondenter, journalister, politiker osv. vet att barnen i de arabiska länderna får lära sig, redan från barnsben i skolan och i hemmen, att det är naturligt att hata judar. Det är inget nytt jag kommer med, bara kalla fakta" (Något jag själv berörde i mitt förra inlägg "Hakkorset och Halvmånen",  Bertils anm)

Sammantaget och förenklat blev svaret att, ja, det finns ett samband med ökad antisemitism i Sverige och ökad invandring från länderna i Mellanöstern.
Här handlar det inte inte om skuldbeläggande av någon enskilt individ, bara ett logiskt svar på frågan.
Men nyhetsredaktionen vågade inte låta Eli Göndör svara ensam utan tycktes känna sig tvungna att bjuda in en motpol, en muslimsk imam, som jag dessvärre glömt namnet på. (Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det) Han oroade sig naturligtvis för de följder som kan drabba Sveriges muslimska befolkning. Det har redan inträffat brandattentat mot moskéer (branden i Eskilstunas moské visade sig vara en olyckshändelse av en överhettad fritös, förmodligen belägen i moskéns eget kök, anm 9 mars 2015), grishuvuden kastade utanför moskéingången osv. Ja, det är oförsvarligt, brottsligt, oacceptabelt och nedrigt på alla sätt! Men frågeställningen var ju en annan. Andelen av Sveriges befolkning som härstammar från muslimska länder uppgår 2015 till ca 500 000 (en halv milj), den judiska gruppen i Sverige uppgår till ca 20 000. Oron för hur det ska gå med Sveriges många muslimer överskuggar tyvärr, trots det oerhörda numerära övertaget, ofta kärnfrågan: hur ska det gå för Sveriges få judar.

Tina Nordström och Micael Bindefeld    Foto:TV4
(OBS: bilden borttagen av TV4 från internet/Bertil)

Häromdagen råkade jag zappa över till TV4 som visade en repris på tv-kocken Tina Nordströms utmärkta program "Tina på besök", säsong 2 - avsnitt 2, där Tina besöker Tel Aviv.

En överraskad och sprudlande glad Tina köper mat på den judiska matmarknaden Mahane Yehuda i Jerusalem, en plats som jag själv haft glädjen att vistats på många gånger.
(Inom parantes: Min personliga favorit är gröna oliver, marinerade i färsk citron. Fruktansvärt gott att vräka i sig om man gillar oliver.)

Tina Nordström visade väldigt tydligt hur positiv hennes upplevelse och första besök i Israel varit, men redan efter att jag sett programmet första gången det visades, i juni 2014, tänkte jag: det här får hon nog äta upp. Inte den goda maten alltså, utan sin spontana glädje och positiva reaktion över Israelresan.
Reaktionen lät heller inte vänta på sig, och i dagarna har TV4 lyft bort programmet från sin Playfunktion på internet, efter att ha lagt sig platt för den Israelhatande Palestinagrupperna i Sveriges kritik. De klagade över Tinas uttryck: "Jerusalem - Israels hjärta", efter att Tinas värd, Micael Bindefeld, visat henne runt i Israels huvudstad. Palestinagrupperna menar att Jerusalem inte är Israels hjärta utan ockuperad mark. Israel är väl, enligt deras uppfattning, snarast bokstavligen hjärtlöst.
Staten Israel har räknat Jerusalem som sin huvudstad ända sedan 1949-50, många år före sexdagarskriget 1967, då östra Jerusalem blev en del av de så kallade omtvistade områdena, som också är föremål för fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. För vissa personer trampar man väl på ockuperad mark så fort man går av flygplanet på Ben Gurion Airport, men det är en annan debatt.
Vad som händer ifall Tina besöker t.ex Turkiet (ockuperar halva Cypern), Thailand (diktatur med god mat) eller Kina (har också god mat, men ockuperar och förtrycker Tibet) ska bli spännande att se, om det blir aktuellt i framtiden.
Tina Nordsröms sista ord i programmet från Israel löd: "Hit ska jag åka igen!" Ja, det hoppas jag hon gör, själv ska jag och hustrun också göra det inom kort, liksom många andra turister från hela världen.
Israel har drygt 3 miljoner turister varje år. Sverige hade 2013 19 miljoner turister enligt officiell statistik.
Allt kan ju bevisas med statistik sägs det. Jag har därför räknat ut att Israel har nästan 3,5 gånger fler turister per kvadratkilometer än Sverige, då landet är så otroligt litet. (Jag har naturligtvis inte räknat med Västbanken.)
144 st turister per km2/år i Israel mot Sveriges 42 turister mer km2/år. Onödig men rolig kunskap.

Hur vi vågar åka dit? Om vi inte gjorde det skulle terroristerna vinna.
Det får inte hända!