PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

söndag 27 juli 2014

Svenskt bondförnuft

Sommar i Galiléen
Jag känner mig självisk, förorättad och bestulen på drömmen om att blogga om mitt älskade Israel. Någon har - tillfälligt hoppas jag - givit mig skrivkramp. Jag sitter mest och stirrar rakt fram i sommarvärmen. 
Min intention var ju att beskriva för dig, käre läsare, hur härligt det är att besöka Israel, berätta personliga anekdoter och historiska bakgrunder från Bibelns land. Att vara snäll mot alla och inte smutskasta någon.  
Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut just nu. 
Mina kval betyder dock ingenting mot andras lidande.
Det vore helt osmakligt att förbise dagens tragiska händelser och låtsas som det regnar. (Eller att solen skiner, vilket är det normala i Israel så här års)

Med fasa följer jag nyhetsrapporteringen under andra halvan av juli månad 2014.
Fasa och medlidande för de drabbade barnen, deras föräldrar och alla andra civila i Gaza och Israel. Krig är verkligen grymt. Jag tänker verkligen inte gå i försvar för varje kula Israel avlossar, men:

...jag känner också fasa över det hat som visar sig runt om i världen. Hatet mot Israel och dess folk är inte något som plötsligt startar från ingenting, det ruvar i bakgrunden hela tiden och ser chansen att välla fram med full kraft när Israel gör det vi, alla andra, skulle ha gjort i samma situation: försvarar sin civilbefolkning och slår tillbaka.
Det diskuteras om Israels motreaktion mot raketbeskjutningarna mot civila samhällen är proportionerlig. Jag har väldigt lite förståelse för sådant prat. I så fall måste man ställa följande fråga: Hur många raketer från Gaza är rimligt och proportionerligt innan det är dags att reagera? En om dagen? Tre om dagen? 10 i veckan? 50 i månaden? 
Svaret måste vara NOLL!! 

Det är inte frågan om ifall barnen i Gaza lider eller inte, som jag talar om, utan skuldbördan! Varför lider de?
Jag vet att jag inte är PK (Politiskt korrekt) men jag lägger HELA skulden på Hamas!
Utan att trötta ut dig med detaljer och fakta om hur Israel lämnade Gaza 2005, både civilt (ca 9 000 civila) och militärt, kan jag bara konstatera att projektet som lanserades som "Land mot fred" helt har spårat ur och istället övergått i "Land mot raketer", i och med Hamas maktövertagande på Gazaremsan 2006. 

Hur många raketer skulle vi svenskar tycka vara rimligt att norrmännen skickade, lite på måfå, över Strömstad och norra Bohuslän? Jag vill påstå att om det kommit en enda raket med avsikt att döda någon över ett samhälle i Sverige skulle det bli allmän panik. Jag hoppas att svenska staten skulle göra allt den förmår för att stoppa sådana handlingar. 
Men samtidigt kräver omvärlden av Israel och dess invånare att tolerera tusentals raketer, år efter år. Det är absurt. Det är hyckleri på högsta nivå!
Med varje raket - som Hamas och de andra terror organisationerna i Gaza sänder iväg - medföljer en önskan och avsikt att den ska landa i skallen på någon och orsaka dennes död. Faktum är att en viss andel (10-20%) Hamasraketer landar i Gaza och skadar människor där. Att de har så dålig träffsäkerhet är inget som vi kan belasta Israel med.
Hamas uttalar tydligt att deras mål är civila israeler. De har avsiktligt försökt träffa den civila internationella flygplatsen utanför Tel Aviv. Om det hade inträffat ett dödsfall varje gång en raket sänts iväg sedan Hamas kom till makten i Gaza hade dödssiffrorna i Israel varit uppe i 13-14 000 vid det här laget.  Hade debatten låtit likadant då?
Varje debattör med lite självinsikt erkänner att det Hamas sysslar med är förkastligt, men sedan övergår debatten snabbt till att diskutera Israels rätt att besvara våldet. Nästan all energi går åt till att fastställa hur allvarligt Israel har förbrutit sig. 
Jag vågar påstå att i samma ögonblick Hamas slutar skjuta raketer slutar också Israel sin eldgivning mot Gaza. Om viljan fanns är nog detta krig det enklaste av alla att få slut på.

Gaza kallas inte sällan för "Världens Största Utomhusfängelse". Det är möjligt att det är det, men fångvaktaren heter i så fall Hamas, inte Israel. Efter att ha vunnit valet 2006 avskaffade de demokratin, införde islamistisk teokrati och förtrycker Gazas befolkning och utsätter dem för den uppenbara krigsfaran, som vi nu ser besannas. Mat och förnödenheter, el och drivmedel försörjs från Israel, till och med under krigshandlingarna, förutom i de fall Hamas raketer slår ut elförsörjningen eller stoppar lastbilskonvojerna vid gränsen, vilket har hänt flera gånger.
Det gnälls över bristen på cement och betong, t. ex Ship to Gaza hade med sig några säckar som aldrig kom fram. Men den betong som har funnits i Gaza har ändå räckt till kilometerlånga tunnlar, avsedda för vapendepåer, skyddsrum för Hamas ledning och infiltration in till Israel. Det är klart att den inte räckte till att laga folks hus och hem.


Bildens text: Bertils översättning från engelska
Till allt detta kommer att Hamas öppet erkänner att man använder barn och gamla som mänskliga sköldar, och gömmer vapen och avfyringsplatser i skolor, sjukhus, hem osv. 
Och alla raketer, var kommer de ifrån? Inte ett ord i media om hur alla dessa tusentals raketer och andra vapen hamnade i Gaza, trots att området påståtts vara hermetiskt tillslutet. 

Och med vems pengar är de betalda? Dina och mina skattepengar förmodligen? 
Varför är det ingen som undrar hur det har gått till?

Blåögda, naiva svenska politiker tycker att parterna ska sätta sig över en kopp kaffe och prata ihop sig. Det borde gå att, med lite svenskt bondförnuft, komma överens, tycker inte du det också? Lördag 26 juli kom Sveriges röd-gröna partier med ett förslag om att FN skulle närvara med fredsbevarande trupp i Gaza, (jag tror faktiskt de har en poäng där!) men att troligtvis inte Israel skulle tillåta det. Är det verkligen någon som på allvar tror att Hamas skulle tillåta det?

Jag är bara en liten myra i jämförelse, men ändå kan jag lätt hitta argument och exempel i mängder som förklarar och försvarar min hängivenhet till Israel med alla dess fel och förtjänster.
Men toppolitiker, med en hel stab av experter och rådgivare, verkar helt handfallna av den allmänna opinionen, de törs inte andas någon som helst sympati för Israel eller uttrycka kritik mot ren och skär terror mot det israeliska folket. Hela Mellanöstern förtärs av våld, Syrien, Irak, Libanon, Egypten, Libyen... det är snart bara en grushög kvar av de länderna. Men minsta antydning att åtminstone kritisera båda parter i konflikten mellan Israel och Hamas skapar kritikerstormar som kan fälla en partiledare, eller stjälpa ett helt valresultat. Många verkar inte våga säga det de innerst inne tänker.


Magnus Norell, Foto:GP
Magnus Norell är en flitigt anlitad konfliktforskare och kännare av Mellanöstern, han medverkar ofta i SVT:s nyhetsprogram och radions nyhetssändningar.
Jag påstår inte att jag känner Magnus Norell på det personliga planet, men jag har faktiskt träffat honom. 
Han anlitades av Samfundet Sverige-Israel vid vår årskonferens den 10 maj 2014, där han presenterade ett föredrag om den politiska situationen i Israels grannländer. Han fick också försöka svara på frågor från den stora åhörarskaran om konflikten mellan Israel och hennes grannar. Han visade prov på en professionell opartiskhet genom att "passa" på frågor som handlade om vad han personligen tyckte och tänkte i frågan. Då var han tyst som en mussla, och detta gav hans medverkan stor trovärdighet och integritet. 
Magnus Norell har författat ett par mycket intressanta debattartiklar i Göteborgs-Posten under senare tid. Han har mycket starka belägg för att Hamas inte vill ha fred förrän Israel är utraderat från kartan. (Något som det för övrigt redan är i de palestinska skolböckerna) 
En av artiklarna bär titeln: "Hamas strategi ger dyster prognos för fred". Ingen nyhet direkt, det räcker att ögna igenom Hamas stadgar för att inse vart det lutar. Hamas stadgar (länk)
Jag vill rekommendera dig att läsa Norells artikel HÄR (länk) 
Följande är ett litet citat: 
Citat:

"-Men vi vill inte ha fred med Israel, säger Osama Hamdan, ledare för Hamas i Libanon. Fred kan det bli först när Israel besegras.

- Och vad exakt betyder ”besegras”, undrar jag?

- Att ockupationen upphör, säger Osama.

- Men israelerna har ju utrymt Gaza för flera år sedan säger jag. Där styr ju ni nu.

- Israel skall besegras, svarar Osama, och stryker verbalt under Israel.
- Hela vårt land måste befrias. "                  Slut citat
Avslutningsvis måste jag få reagera på den fruktansvärda händelsen, då fyra arabiska pojkar i 10-års åldern blev dödade av av israeliska krigsskepp, på stranden till Medelhavet. Sådana händelser gör en far/farfar förkrossad. Jag har själv suttit på stranden här hemma i Bohuslän och njutit av åsynen av mina barnbarn som badar och leker i strandbrynet. Trygghet och säkerhet är ledordet när man agerar barnvakt vid sommarbadet, eller hur?


Men om jag visste att det låg fientliga krigsfartyg utanför stranden som sköt med sina kanoner mot oss hade jag förstås aldrig släppt lös de små, sköra barnen ensamma på stranden. Jag hade naturligtvis flytt med dem till en så säker plats som möjligt, tills faran var över. Det svenska bondförnuftet har talat.

Fast, var i Gaza är det säkert under brinnande krig?...








lördag 12 juli 2014

Bomber och raketer

Nergång till ett skyddsrum i Israel
Kriget är en realitet mellan staten Israel och den islamistiska terrororganisationen Hamas i Gaza.
Det har det varit ända sedan Hamas vann valet 2006. Den eskalering som sker nu i juli 2014 är bara en eruption i ett konstant krig.
I frontlinjen och i kläm mellan dessa fientliga parter befinner sig civilbefolkningen i Gaza och i Israel.
Gaza är ockuperat av Hamas. Ja, du läste rätt. Gaza är ockuperat av Hamas, inte av Israel! Israel lämnade Gaza 2005.
Terrororganisationen Hamas vann i de politiska valet men gjorde som Adolf Hitler och hans Nationalsocialister 1933: de avskaffade demokratin. Resultatet har blivit en islamistiskt diktatur och teokrati där oliktänkande förföljs och muslimska sharialagar införts. 
Hamas är troligtvis mer populär bland vänstern i Sverige än bland befolkningen i Gaza. Konstnärer, musiker och andra kulturarbetare tvingades sluta sin gärning. (Konstigt, det är ju just den typen av människor som vänstern vurmar för hemma i Sverige) Politiska motståndare fängslades eller mördades efter maktövertagandet. På internet publicerade Hamas filmer som visade hur man knuffade bakbundna PLO-anhängare mot döden från fängelsets 5-6 meter höga mur, rakt ner i marken. De aktiva i PLO som kom undan flydde, med Israels hjälp, till sina bundsförvanter på Västbanken.

Per Jönsson, verksam på Utrikespolitiska Institutet, presenterade en ovanligt klarsynt analys av läget i Aktuelltsändningen SVT2, kl. 21.00 den 11 juli. (Drygt 16 minuter in i sändningen)  Det är ovanligt och glädjande att få höra något sådant i en svensk nyhetssändning, särskilt när man först sett det skakande reportaget som föregick Jönssons medverkan.

Israels krigsmakt anklagas för att "terrorbomba" Gazas civilbefolkning.
Det är inte ofta jag citerar ur Aftonbladet men den 12 juli hittade jag en artikel i kvällstidningen. Den är visserligen signerad Rune Thomas Ege/Verdens Gang (norsk dagstidning) men publicerad på Aftonbladets internetsida.
Rubriken är: "Vad de gör är en dubbel krigsförbrytelse". Reportern intervjuar israeliska soldater på väg mot gränsen till Gaza, men det är inte de som åsyftas i rubriken. Man märker beslutsamma men dystra soldater.
Citat:
"I jakten på männen som står bakom raketregnet mot Israel har hela bostadsområden lagts i ruiner.
– Alla uppgifter om civila offer tar oss väldigt hårt. Vi gör allt vi kan för att minimera dessa, säger Arye Sharuz Shalicar. (Talesman för den israeliska militären, Bertils anm)
– Men det är en svår situation. Hamas befälhavare styr operationerna från husen där de bor. Vi hittar vapenlager i moskéer, på förskolor och bakgårdar. Vi använder våra vapen till att skydda våra civila. Hamas använder sina civila för att skydda sina vapen. Vad de gör är en dubbel krigsförbrytelse. Och det gör ont värre för alla inblandade, säger han till VG."  (Slut citat)  Länk: Hela artikeln här 
Hamas har gått ut med den "gamla" nyheten att de ser alla israeler som militära mål, soldater som civila.
Till min stora förvåning finns det ytterligare en artikel som inte heller den liknar Aftonbladets ofta Israelkritiska hållning, där självaste utrikesminister Carl Bildt kommenterar händelserna.
Citat:
"Hamas agerande är oacceptabelt, både när man säger att man ska attackera civila, men också att attackera Ben-Gurionflygplatsen (Israels civila utrikesflygplats öster om Tel Aviv, Bertils anm), det vore fullständigt oacceptabelt." Slut citat
När till och med Carl Bildt fördömer Israels fiender börjar man tro att opinionen ska vända, men det är väl att hoppas för mycket.

Likhögar i Dresten 1945  Foto:Bundesarkiv
Jag upplever att det är läge att göra en jämförelse med verkliga terrorbombningar i historien.
USA:s bombmattor över Hanoi under Vietnamkriget på 1970-talet är ju allmänt kända och bra exempel på terrorbombningar, men historiens mest omtalade är kanske ändå de allierades nattbombningar av den tyska staden Dresten. Särskilt natten mellan 13 och 14 februari 1945, då över 1000 engelska och amerikanska bombflygplan vräkte ner brandbomber kan man tala om terrorbombning. Kriget var  redan avgjort, och även om det fanns fabriker i staden som ingick i krigsindustrin var anfallet helt omotiverat. Olika beräkningar på de civila dödsoffren har gjorts och de vanligaste siffrorna är 25 000 till 35 000 döda vid ett enda tillfälle. Brandstormar åt upp allt syre och människorna kunde inte fly.
Varje civilt dödsoffer eller skadad människa är ett misslyckande och tragedi för de drabbade, men med full respekt för de oskyldigt drabbade: frågan är om det är fruktbart att tala om terrorbombningar i Gaza. Med tanke på att Israels flygvapen har gjort över 1 000 räder och artilleri och krigsfartyg beskjuter mål i staden är ju summan dödsoffer, i jämförelse med bombningarna av Dresten för 70 år sedan, otroligt låga.

Antingen är Israel oerhört dåliga på att träffa eller så är de oerhört bra på att undvika att träffa. 

StudioEtt, Sveriges Radios magasin kl 16.00, hade 11 juli bjudit in bl.a tidigare partiordförande i Vänsterpartiet, Lars Ohly och Fredrik Malm (FP) till debatt om situationen i Gaza.
Det talades om svart-vita synsätt från båda håll, det nämdes schackbräden osv. För mig personligen är debatten faktiskt svart-vit, och jag ser Hamas som typiskt svart.
Det är ingen tillfällighet att redaktionen bjudit in Lars Ohly. Man ville naturligtvis ha en bra debatt där någon garanterat bara håller på en sida utan nyanser. Det var därför förvånande att höra honom säga att det Hamas sysslar med är förkastligt.
Ändå använder man hela programtiden till att diskutera om hurvida Israels motreaktion är proportionerlig. Länk: Debatten
Hur skulle förlustsiffrorna kunna vara proportionerliga när Israel skyddar sina civila medan Hamas uppmanar de sina att gå upp på taken och agera levande sköldar?
Israel har ett triumf på hand, antiraketsystemet Irondome. Finns det någon logisk förklaring varför ett sådant system utvecklats just i Israel? Självklart! Israel är - vad jag vet - det enda landet i världen som får tusentals raketer sända mot sina civila samhällen, år efter år. Just därför har de satsat miljarder på ett sådant motvapen.

Om Ohly fick bestämma skulle alla schackrutorna vara svarta. 
Han påstår att Israel inte vill ha rättvisa, hans beskyllningar är pinsamma och får stå för honom. Reportrarna i StudioEtt söker hela tiden infallsvinklar där Israel ska få skulden men Ove Bring, folkrättsexpert, håller uppe kvalitetsnivån på samtalet.

Idag, lördag 12 juli, pågår demonstrationer runt om i Sverige mot Israels krigföring mot Hamas.
Mottot lär vara, "Det är nog nu, Israel"
Det borde anordnas demonstrationer med mottot: "Det är nog nu, Hamas!"




fredag 4 juli 2014

Sorg och oro

Det är nästan omöjligt att inte beröra den oro och det våld som just nu, i månadsskiftet juni-juli 2014 florerar i och runt Israel.
Många händelser inträffar samtidigt, och det är svårt att som utomstående veta vad som hänger ihop och vad som sker "separat". Svensk media tycks ha mycket svårt att hålla isär anledningen till olika händelser.
Foto: från "Nyheter från Israel" -blogg
Den utlösande faktorn i en rad av händelser är kidnappningen av tre tonåriga judiska pojkar, 16 respektive 19 år gamla. Efter ca tre veckor återfanns deras döda kroppar. Bakbundna, avrättade och nödtorftigt begravda. 
Deras brott var att de var judar. De var på väg hem från skolan och liftade, något som man ser ofta i Israel. De bodde i judiska samhällen på den sk Västbanken, det omvärlden kallar för bosättningar. De hade inte valt att befinna sig där de var - det var deras föräldrar som hade valt platsen var de skulle framleva sina liv - och de fick betala ett högt pris. 
Israels ledare och väldigt många av Israels invånare lägger skulden på Hamas, den palestinska terroristorganisationen som härskar i Gaza.
Hamas dementerar sin skuld men konstaterar samtidigt, och som vanligt, att judiska pojkar en vacker dag blir vuxna och därmed soldater. Alltså får de i princip skylla sig själva.  Med den inställningen är det följaktligen okey att även mörda små barn, de blir ju också de en dag vuxna och troligtvis soldater.
Detta fick exempelvis den judiska familjen Fogel erfara på våren 2011, då två unga palestinier smög in i hemmet och skar halsen av bägge föräldrarna och tre av barnen, det minsta så litet som 3 månader gammalt. De två unga mördarna, 17 och 19 år, var medlemmar i terrororganisationen PLFP, de erkände dåden men meddelade efter gripandet att de inte ångrar sig.

Det finns namngivna misstänkta för morden på Eyal, Gilad och Naftali och flera hundra personer har gripits, vi kan bara hoppas att de skyldiga hittas.
Under sökandet efter förövarna har oroligheter utbrutit mellan Israelisk militär och demonstranter på Västbanken. I flera olika sammanstötningar har 5 araber dödats, de flesta unga. 
Efter fyndet av de bortförda judiska ungdomarnas kroppar sker ytterligare en tragedi, en arabisk ung man hittas den 2 juli mördad i Jerusalem och skulden läggs omedelbart på israeler, i synnerhet judiska sk. bosättare. Mordet skulle då vara en hämnd för morden på de tre judiska pojkarna. Det florerar information från polisen att den mördades egen pappa gett skulden till en arabisk förövare, i ett familjedrama, troligtvis "hedersrelaterat", men att han tagit tillbaka sitt vittnesmål.
Framtiden får utvisa hur det egentligen ligger till.

Magen David Adom, Sderot
Foto: Bertil
Parallellt med allt detta angriper israeliskt flyg mål i Gaza. Det uppges att över 30 attacker med jaktflyg och helikoptrar utförts mot Hamasfästen i Gaza.
Nyhetsrapporteringen antyder att detta skulle vara en hämnd för morden på Västbanken.
Svenska medier glömmer väldigt ofta, förmodligen avsiktligt, att berätta hela historien: Ett stort antal raketer avfyrades under flera dygn mot civila samhällen i Israel från Gaza. Som vanligt är det den närbelägna staden Sderot som får ett antal raketer över sig.
Oftast rapporteras inte raketbeskjutningarna från Gaza i svensk media, om inte Israel besvarar förstås. Då brukar rubrikerna lyda: Israel bombade Gaza! Först inbäddat i textmassan framgår det, i bästa fall, att terrorister först avlossat massor av raketer mot civila samhällen i Israel.
Det finns ingen omedelbar koppling mellan morden på de judiska pojkarna och Israels flyganfall i Gaza, åtminstone inte från Israels sida. Allt handlar om svar på raketbeskjutningarna som är regel från den israeliska krigsmakten.
Det är däremot fullt möjligt att Hamas agerar med någon sorts samordning.
I skrivande stund finns inga gripna för vare sig det ena eller det andra mordet. Vem är skyldig?
Naturligtvis är den som utför mord skyldig till sina handlingar,  var och en är ansvarig för sina händers verk. Mord är mord.
Men finns det fler komponenter angående skuldfrågan?
Många kritiker skulle säga att det är Israels fel som ockuperar Västbanken. Men det har de inte alltid gjort.
Mellan 1948 och 1967 fanns det inte en jude i Judéen och Samarien, där härskade kungadömet Jordanien genom en illegal ockupation. Det visade sig vara en dålig garanti för bestående fred.
Israels närvaro i Samarien och Judéen är inte orsaken till konflikten utan ett resultat av en konflikt - sexdagarskriget i juni 1967.

Förutom själva gärningsmännen finns det minst ännu en faktor att skylla på.
Jag tänker på den miljö som de arabiska ungdomarna växer upp i, vad skolorna där lär ut och vilket synsätt de får på andra människor, och särskilt då sina judiska grannar. Det pågår en glorifiering av terror i det muslimska samhället, något som vi nu ser fler och fler resultat av. Hur skulle vi i Sverige hantera en liknande händelse om det inträffade här?

Se fler bilder här - (länk)
Ett tecken med handen, tre fingrar likt segertecknet med två fingrar dyker upp på foton på internet. Mängder av foton. Många gånger med mindre barn som visar "segertecknet". Två fingrar = Winston Churchills V-tecknet för Victory - seger, från andra världskriget.
Tre fingrar  = tre dödade judar.

Det debatteras flitigt i dessa dagar fredsviljan hos de bägge parterna. Egentligen finns det flera parter än två men Fatah och Hamas påstår ju att de samarbetar numera, så låt oss använda uttrycket "två parter". 
Man kan ju fråga sig hur det står till med fredsviljan hos den eller de som kidnappar och mördar tre ungdomar. En mer kontraproduktiv handling är väl svår att föreställa sig? Förutom att de tre förlorat sina liv och deras familjer kastats in i en mardröm av förtvivlan och sorg, har ytterligare människor förlorat sina liv, samtliga araber dessutom.
Man kan fundera på om även dessa mördare kommer att deklarera sin stolthet och avsaknad av ånger när de avslöjats och gripits?
Dessutom har förtroendet mellan araber och judar träffats av ännu en dödsbringande torped. Israels regering och militära ledning diskuterar om framtida, kraftiga åtgärder, och inom det arabiska samhället diskuteras det ännu en interfada, ett uppror.
De största förlorarna kommer att bli alla de palestinier som inte är skyldiga till något utan bara vill leva sina liv i lugn och ro, något som jag personligen tror innerst inne gäller de flesta.
När tre judiska ungdomar mördas går hela nationen in i sorgtillstånd och ledarna manar till återhållsamhet och fördömer dåden.
När en arabisk pojke mördas utbryter genast kravaller, stenkastning och våld, trots att ingen misstänkt ännu har hittats.
En mänsklig lösning på konflikten avlägsnar sig allt mer. Men jag tror det kommer en annan lösning...