Favorit i repris

Julbutik i arabiska kvarteret, Gamla stan i Jerusalem Foto:Bertil

Jag satt och zappade mellan olika tidningar på internet. 

Plötsligt fastnade jag för en rubrik: "Israel bombade Gaza i natt". 

Tänk att de där israelerna inte kan hålla fingrarna borta från avfyrningsknappen!!

Det var finska Hufvudstads-bladet som drog på med denna rubrik 20 december 2014.
Jag vill verkligen inte göra mig lustig över att raketer och bomber sänds fram och tillbaka över människor, var det än sker på jorden. Det har varit ett fruktansvärt år - det 2014 som ligger bakom oss -  men det finns anledning att höja på ögonbrynen över denna artikels rubrik och brödtext.
Artikeln fortsatte: "Israel har genomfört en flygräd mot mål på Gazaremsan efter en paus på flera månader. Enligt palestinska myndigheter skadades ingen i angreppet natten till lördagen"

Men läser man färdigt hela artikeln visar det sig att angreppet var ett svar på en palestinsk raketattack några timmar tidigare. Enligt artikeln var det Israels första flygattack sedan augusti, då parterna - Israel och Hamas - ingick ett avtal om eldupphör efter 50 dagars strider. Men det palestinska raketanfallet var det tredje under perioden. 

Varför lyder då inte rubriken: "Raket mot Israel för tredje gången" eller "Israel svarade på raketbeskjutning".

Ingen har ju påstått (annat än en medvetet snedvriden tidningsrubrik) att Israel började skjuta.

En kommentar från läsarna fanns att begrunda: "Naturligtvis ännu en krigsförbrytelse mot Gazaremsan som inte har möjlighet att försvara sig mot intensivt flyganfall, att inte väst inser detta."

Nå, så värst intensivt anfall lär det ju inte ha varit, och Israel har ju all rätt att reagera på beskjutning mot civila mål, dessutom enligt artikeln för tredje gången innan man svarar. 

Bilden som presenterades i artikeln visar en omkullvällt moskébyggnad. Inte mycket talar för att det var ett resultat av det aktuella israeliska bombanfallet utan snarare en arkivbild, för att förhöja effekten. Det framgår dock inte.
Vi har sett detta så många gånger förut, sättet att presentera nyheter från konflikterna i Mellanöstern. En favorit i repris. Läs gärna artikeln här

Man kan presentera nyheter på fler än ett sätt, och man kan läsa och tolka dem olika också...

Chanukah

Chanukah i Jerusalem   Foto:Bertil

Jag har ingen judisk bakgrund, jag är uppvuxen i ett typiskt svenskt frikyrkligt hem. Trots det har jag ett minne av judiskt Chanukahfirande som jag aldrig kommer att glömma.

Men för er som kan behöva påminnas vad Chanukah är för något, vill jag först ge en kort historik.

År 164 fvt (före vår tideräkning) lyckades Judas Mackabeus och hans judiska befrielsearmé besegra Israels ockupanter och återta makten från förtryckarna; kung Antiochos IV Epifanes och hans Seleukiderrike. Det rikets förste ledare och grundare var en av Alexander den stores härförare och arvtagare, Seleukos.

Mackabeus ville återinviga templet i Jerusalem med en ljusfest, en återinvigningsfest. De judiska skrifterna, Talmud, berättar om händelsen;
Olja till lamporna i templet beräknades bara räcka under en dag men genom ett gudomligt ingripande - ett under - räckte oljan i åtta dagar tills ny, duglig olja nådde fram. 
(OBS detta är inget citat utan återberättat med mina ord!)
Det judiska folket firar denna händelse med en årlig, åtta dagar lång fest där man tänder, först ett ljus, och sedan ytterligare ett ljus för varje dag tills alla åtta ljusen brinner. Berättelsen finns att läsa i 1:a och 2:a Mackabéerböckerna. (Mackabéerböckerna återfinns i den boksamling den kristna Bibeltradionen kallar Apokryferna)

Chanuckah firas inte bara i Israel utan bland judar över hela världen. Även på Götaplatsen i Göteborg i Sverige tänds varje dag, vid en viss tid, ett nytt ljus på en stor ljusstake. I år (2014) startar firandet den 16 december. (Göteborg är den närmaste större staden i närheten där jag själv bor.)
Alla som vill vara med är välkomna. Arrangemanget genomförs av den judiska chassidiska rörelsen Chabad i Göteborg

Många blandar ihop ljusfesten med den kristna julen men de har inget med varandra att göra förutom att de ofta infaller nära varandra i tid, Chanukah vid nymåne runt november-december, julafton alltid den 24 december. Gåvor vid Chanuckah är vanliga bland judarna liksom julklappar i den kristna traditionen, och mycket talar också för att vår tradition med adventsljus har "lånats" från Chanukah, ljusfesten.

Nu till mitt personliga Chanukah-minne. Under hösten 2013 anmälde sig min son, Josef, till ett internationellt seminarium i Israel, arrangerat av Magen David Adom, Israels motsvarighet till Röda Korset.
Josef är såväl ambulanssköterska som brandman, och arbetade inom den svenska Räddningstjänsten, och smälte tydligen bra in i gruppen av läkare och räddningspersonal från hela världen under den veckolånga kursen. 

Jag fick förmånen att åka med honom till Israel där vi spenderade några dagar tillsammans och besökte Masada, Ein Geddi, Jerusalem osv. 

Seminariet, som bl.a handlade om  katastrofhantering och räddningsarbete i Israel, hade sin utgångspunkt i Tel Aviv så när det var dags för kursstart delade vi upp oss. Jag stannade kvar i Jerusalem där jag utforskade stadens gator och museum så långt krafterna räckte, medan Josef var på sitt håll med Magen David Adom. I slutet av kursveckan skulle Josef och hans kamrater komma till Jerusalem för en guidad tur - från Olivberget och genom Gamla staden. Jag tiggde att få följa med och det var inga problem, jag kände mig välkommen.  

Väntan på festen    Foto:Bertil

Utflykten råkade sammanfalla med Chanukahfestens inledningsdag och hela Jerusalem kokade av förväntning inför firandet. Jerusalems judiska kvarter var fylld av ungdomar, som i stora grupper förväntansfullt väntade på skymningen. Helgdagar i Israel börjar och slutar ju alltid vid solnedgången.
Ett av gruppens hållpunkter var att besöka den ansvarige personen för MDA i Jerusalem Old City. Det visade sig vara en spännande ortodox judisk rabbin som bjöd in oss till sitt eget hem. Från Hurvatorget, i det judiska kvarteret i Gamla staden, gick vi på led på vindlande vägar, genom trånga gränder och upp och ner i trappor. Jag skulle förmodligen aldrig hitta tillbaka dit ensam igen. 

Inne i vardagsrummet, vars ena långvägg var täckt av välfyllda bokhyllor, packade hela gruppen in sig (kanske 15 personer) och vi fick spännande information om livet inom akutsjukvården i den trångbodda, annorlunda miljön med sina olika folkgrupper och hundratusentals turister. Om konflikter och vardagsliv, födslar och dödsfall. Vi fick också tilltugg och kall dryck, gemenskapen var mycket gemytlig.

Josef vid ambulansen    Foto:Bertil

Vi fick också titta närmare på den specialbyggda ambulansen som MDA använder i de trånga gränderna. Den liknade mer en traktor än en ambulans, den var mycket smal och kunde åka upp och ner för trappor, och ta sig fram i de smalaste gränder. Det kan inte finnas många av den typen i världen.

När solen gick ner samlades vi - tillsammans med en mängd andra besökare - utanför husets entrédörr där det första ljuset tändes. Husets herre läste en hebreisk bön och så sjöng alla med i lovsången. Det var mycket rörande och vackert.
Tänk att lilla jag, helt oförtjänt, fick vara med en sådan stund. Stämningen och inramningen var mycket exklusiv för mig och det blev ett minne för livet.
Stadens ljud, ljusen och den ljumma novemberkvällen...
Det är inte första gången jag försöker beskriva hur skönt det kan vara att sakta gå hem längs Jaffagatan i Jerusalem på kvällen. Den här kvällen var en sådan kväll.

Kikar Zion vid Jaffagatan     Foto:Bertil

På vägen hem till mitt hotell passerade jag Kikar Zion (Siontorget), ett litet torg utefter Jaffagatan vid gågatan Ben Yehudus början, där en mycket stor Chanukah-ljusstake hade ställts upp, och det första ljuset var tänt. Många människor samlades för att betrakta det hela. Ljusstakar syntes likt adventsljusstakar i fönstren, och många hem och butiker hade halvstora ljusstakar utanför entrédörrarna.

Jag skulle gärna åka tillbaka till Jerusalem under Chanukahfesten någon mer gång.
Glad Chanukah kära läsare. 
Och God Jul och ett riktigt Gott Nytt År 2015.

Tre regeringar föll

Flera regeringar på jordklotet upplever kriser.

De tvingas att upplösas, antingen av det system som styr dem eller av sina egna misstag. 

Andra regimer borde upplösas men gör det inte. De sitter kvar vid makten på grund av sin egen orättfärdighet. Korrupta, våldsamma och maktgalna. Zimbabwe, Nord-Korea, Burma och Syrien är några exempel på stater i den senare kategorin, enligt min personliga uppfattning.

Under den gångna veckan, i början på december 2014 har minst tre regeringar genomgått stora kriser och förändringar.

Vy från Tel Aviv

Israel

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu upplöste häromdagen Israels regering efter interna strider på det politiska planet, och nyval är att vänta. Netanyahu har varit en stark ledare men har tappat i populäritet i takt med att hans politik, inte minst i konflikten med araberna på Västbanken, hårdnat. Han är för vek mot Hamas i Gaza och samtidigt för sträng mot PLO i Judeen/Samarien enligt många israeler, om man ska förenkla det hela.
Justitieminister Tzipi Livni och finansminister Yair Lapid anklagades för att försöka avsätta honom i en kupp och de avskedades, varmed regeringskrisen var ett faktum. Samtidigt som folk börjar tröttna på Netanyahu bedöms han inte ha någon verklig konkurrent som premiärminister, vilket betyder att han troligen återfinns på sin post efter nyvalet nästa år, men med en ny regeringskonstellation. 

Det är intressant att se förändringen av Israels politiska utstrålning sedan 1948. I början var det, trots krig och spänningar, mycket tal om utsträckta händer och försoning. Politiken var vänsterorienterad, närmast socialdemokratisk i svensk jämförelse. Histadrut (Israels motsvarighet till svenska LO) organiserade alla judiska invandrare som byggde landet i sann nybyggaranda, med den extremt socialistiska kibbutzrörelsen som motor. 

Men för varje krig som drabbade Israel drevs folkets vilja i de politiska valen åt det som vi kallar höger. Hökarna blev fler än duvorna, så att säga, och efter det ena uteblivna fredsavtalet efter det andra tröttnade väljarna på att freden aldrig infann sig. Klimatet hårdnade, kraven på resultat ökade och de politiska uttrycken mer oresonliga.

Israel får ofta kritik för att gamla terrorister kommit tillbaka som toppolitiker i Israel, till och med på premiärministerposten. Ett bra exempel är Yitzhak Shamir, som i ungdomen var medlem i Sternligan, gruppen som mördade den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte 1948. Shamir är den som suttit 3:e längsta perioden som premiärminister efter David Ben-Gurion och Benjamin Netanyahu.

Eller Menachem Begin, som blev ledare för Irgun 1947, en motståndsgrupp som före Israels bildande bekämpade britterna i Palestina. Han anses vara ansvarig för bombdådet på hotel King David i Jerusalem 1946, med minst 90 dödsoffer.

En terrorist som premiärminister?

Israels regering förbjöd de militanta gruppernas existens och de upplöstes efter statens bildande. Det är skälet till varför Shamir och Begin kunde göra politisk karriär; de underordnade sig det demokratiska, politiska livet. Begin lyckades t o m förhandla med Egyptens president Anwar Sadat och skapade ett fredsavtal som håller än i dag, och för vilket de två delade Nobels fredspris 1978.

Palestina

Om kritiken mot Shamir och Begin ska vara giltig måste Yassir Arafat tas med i en jämförelse. Detta för att visa att Israel och "Palestina" ofta jämförs med olika måttstockar.

Om någon var terrorist var det Arafat. Han blev ledare för PLO (Palestinska befrielseorganisationen) 1969, vars mål var att skapa en palestinsk stat på den mark där Israel fanns. PLO bildades ju redan 1964, flera år innan dagens israeliska ockupation av Västbanken hade inletts. PLO består av många, mindre grupper, varav Fatah blev tongivande och Arafat dess ledare. 

Det verkar ha glömts bort i den allmänna debatten hur hans Fatah sprängde flygplan, utförde bombdåd och liknande under en lång tidsperiod runt 1970-talet. Vi glömmer inte morden på 11 israeliska idrottsmän och ledare under OS i München 1972. 

Arafat och hans armé gjorde sig dock impopulära även bland vissa arabstater och drevs genom Mellanöstern, efter att ha gjort sig obekväm i land efter land. Jordaniens kung Hussein tvingade Fatah med våld ut ur Jordanien och till slut hamnade PLO/Fatah i Libanon, där organisationen stred under det 15 år långa inbördeskriget, 1975-90, och som kostade minst 100 000 människor livet.
1982 drogs Israel in i kriget efter att PLO angripit och terroriserat över gränsen till Israel. Den palestinska terroristorganisationen tvingades samma år att lämna även Libanon efter hårda strider i Beirut, och fick en fristad i Tunis, huvudstaden i Tunisien i Nord-Afrika.

Arafat gjorde - mot alla odds - internationell comeback som fredsduva och började tala med Israels förhandlare, ett arbete som utmynnade i Osloavtalet 1993 och upprättandet av en palestinsk myndighet. Yitzhak Rabin var då premiärminister i Israel. Avtalet slöts 18 sept i Washington under USA:s president Clintons översyn. För det fick Arafat dela Nobels fredspris med Rabin, men någon fred blev det inte i praktiken.

Så här 10 år efter Arafats död har ingen slutgiltig punkt satts i konflikten mellan Israel och den palestinska myndigheten även om en mängd samarbete faktiskt sker på många områden. 

Under våren 2014 bildade den palestinska myndigheten på Västbanken, under Mahmoud Abbas ledning, ett kritiserat samarbete med Hamas i Gaza. En samregering bildades, men den upplöstes efter 6 månader, under just denna vecka som gått, allt under stor oenighet mellan grupperna. Något nyval blir väl inte heller aktuellt - till skillnad från Israel - det var 10 år sedan val hölls på Västbanken.
Det är följaktligen den andra regeringen som denna vecka har upplevt kris och upplösning. Någon palestinsk stat har ännu inte bildats och förutsättningarna ser sämre ut än på länge, då den palestinska myndigheterna inte har kontroll över hela sitt territorium. 

Sverige

Men även Sveriges regering har problem. Regeringspartiernas statsbudget gick inte igenom i riksdagen och nyval har utlysts. Ett av de få beslut som Stefan Löfvens regering hann fatta var att erkänna Palestina, en stat som inte finns. Det beslutet får vi leva med för all framtid, även om Sveriges politik skulle få en ny inriktning efter nyvalet i mars 2015. Varför skulle Sveriges regering vara så otroligt snabba med att erkänna Palestina som stat, ett Palestina som nu, bara ett par månader efter erkännandet, har kollapsat? Det är märkligt att både Israel, Palestinas och Sveriges regeringar upplöstes/fallit under samma arbetsvecka i början på december 2014.

Detta inlägg är inte partipolitiskt, jag kan bara konstatera att beslutet att erkänna Palestina blir ett av få beslut av Sveriges nya regering som förverkligades, och ett av de få avtryck i historien regimen Löfven á la 2014 kommer att ihågkommas för i framtiden.
PS. Nyvalet i Sverige genomfördes inte av olika anledningar, förtroendekrisen tynade ut och Stefan Löfven kunde fortsätta som statsminister.