PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

söndag 23 november 2014

Sverige erkänner Palestina

Israel är en republik i motsats till Sverige som är en monarki. Men den svenska monarkin, kungahuset, har bara en symbolisk betydelse.
Den svenska kungafamiljen gör i många fall ett gott jobb som representanter för Sverige (även om vissa skuggor faller över en och annan händelse under årens lopp) men den verkliga makten finns hos regering och riksdag, och med regeringens statsminister i spetsen.
Redan efter några minuter i rampljuset som landets nye statsminister släppte Stefan Löfven en politisk bomb. Här är ett citat ur Stefan Löfvens tal inför riksdagen den 3 oktober 2014 vid riksdagens högtidliga öppnande, då han deklarerar Regeringsförklaringen, här kopierat från Regeringskansliets hemsida, där hela Regeringsförklaringen finns att läsa: 
"Konflikten mellan Israel och Palestina kan endast lösas genom en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännand (sic) och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina."  
Det beslutet måste ha kommit till lite hafsigt och oövertänkt, när inte ens Regeringskansliets hemsida har hunnit korrekturläsa sin egen text, där ordet erkännande är felstavat. Miljöpartietes Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan pressade väl på så kraftigt att fingrarna slant på tangentbordet.

Vi var många som höjde på ögonbrynen.
Det kom så plötsligt, som att hälla en spann kallt vatten över sig.
Eller, som konfliktforskaren Magnus Norell uttryckte det i ett inlägg i bloggen Fikraforum;  "som att hälla bensin på elden". (Hela inlägget: fikraforum) 
Norell, som har en stor erfarenhet av konflikthantering menar att Sveriges beslut bara ökar svårigheten att få till stånd seriösa förhandlingar mellan parterna, staten Israel och den Palestinska myndigheten.

Saken blev inte mindre kontroversiell då beslutet togs av Socialdemokraterna och Miljöpartiet utan att förhandla i Utrikesnämnden (där för övrigt kungen är ordförande) med de övriga riksdagspartierna för att kunna fatta ett beslut med bred enighet i viktiga internationella frågor, något som varit kutym under många år.
Nu får Sverige dras med beslutet i all framtid även om det skulle bli regimskifte. Beslutet mörkades eftersom den nya regeringen visste att förslaget aldrig skulle klubbas igenom om ärendet hade dragits i Utrikesnämnden på grund av Alliansens och SDs hållning i frågan.
Dessutom: Tänk att erkänna en stat som inte finns, men om det ska jag skriva mer en annan gång.
Kungahuset var inte sena att skicka en gratulation till den palestinska myndigheten, adresserat till president Mahmoud Abbas. Brevet är daterat den 15 november 2014, Palestinas (in)officiella nationaldag. Utrikesminister Margot Wallström försvarar kungen med att han alltid gör så när Sverige har erkänt en ny stat.

Jag har inte hittat några uppgifter på om vår tidigare kung, Gustav V, skickade gratulationer när staten Israel utropades 1948. Sanningen är faktiskt att Sverige inte upprättade diplomatiska relationer med den nyfödda staten förrän i juli 1950. Mordet på kungens brorson; greve Folke Bernadotte i Jerusalem 1948, kastade grus i maskineriet.
Sveriges dåvarande regent har fått både ris och ros för sitt agerande under nazitiden och det andra världskriget.
Samtidigt som han var en ivrig motståndare till den Sovjetiska kommunismen, höll sig väl med naziregimen och skriftligen gratulerade Adolf Hitler till Tysklands krigsframgångar på Östfronten.
Samtidigt vädjade kung Gustav till Ungerns statschef, 30 juni 1944, att "i mänsklighetens namn rädda de ungerska judarna". Så tidigt som 1933 lär han också, under ett besök i Berlin, försökt förmå Hitler att "mildra förföljelserna mot judarna", alltså flera år innan Kristallnatten och Holocaust.
Nazismens intentioner var tydligen kända redan då, trots att många inblandade efter kriget skulle säga: "...vi visste ingenting...".

Gustav V 90-årsfond stöder än i dag idrottsevenemang och liknande arrangemang bland annat i Israel,  och kung Gustav lär också ha fått en skog uppkallad efter sig där (Shaar ha'Gaiskogen) genom den judiska miljöorganisation Keren Kajemet.  Detta borde innebära att den dåvarande svenske monarken fortfarande har ett hyfsat gott anseende i Israel.

Att vår nuvarande kung, Carl XVI Gustav, har en frostigare relation till Israel är ju ingen hemlighet.
Allt sedan kungens farbror och gudfader, greve Folke Bernadotte, under sitt FN-uppdrag mördades av judiska terrorister i Jerusalem 1948, tycks kungahuset ha ett ont öga till Israel.
Kung Carl Gustaf  var på besök i Stockholms synagoga den 4 maj 1975 i samband med att församlingen firade sin 200-årsdag.
Det är väl det närmaste Sveriges nuvarande kung kommit det judiska folket. Ja, han skakade förstås hand med Israels president Shimon Peres vid statsminister Olof Palmes begravning 1986 med orden: "Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor".
Kungens kommentar rapporterades i dagstidningen Jerusalem Post, men nämndes inte i svensk press.
Svenska kungahuset har aldrig besökt Israel, som en tyst protest.

Fadäsen med palestinahalsdukarna  2013 är också ett exempel på en viss aningslöshet (eller medvetenhet). Läs gärna mer om den händelsen i mitt inlägg från april 2013 (Blogginlägg - "För eller emot")

Kungahuset har som sagt bara en symbolisk uppgift; att representera nationen vid högtidliga tillfällen. Israel har sin motsvarighet: Presidentämbetet. Under sommaren 2014 valdes Israels tionde president  sedan landet utropades 1948. Reuven Rivlin ersatte Shimon Peres.
Jämför med PLOs president Mahmoud Abbas, som i år kan fira sitt tionde år vid makten, trots att hans mandatperiod tog slut 2006!  Så hur Margot Wallström kan avgöra att Palestina har en regeringsduglig ledning är svårt att förstå då man inte haft demokratiska val på 10 år, och inga nya val har ännu utlysts.
Det är likt sagan om Kejsarens nya kläder: Den av Sverige erkända staten Palestina har inga fasta gränser (Israels gränser mot det framtida Palestina är i ärlighetens namn bara vapenstilleståndslinjer som inte blivit fixerade pga uteblivna fredsförhandlingar), inget fredsavtal, ingen demokrati, ingen åsiktsfrihet, ingen suverän makt på eget territorium, ingen intern fred mellan olika grupper som Hamas, PLO, PLFP osv. Men allt detta som inte finns kan utrikesminister Wallström, Sveriges regering och kung Carl Gustav tydligen ändå se för sin inre syn. Men kejsaren är fortfarande naken.

Albert Einstein 1951
hans favoritbild
När Israels förste president Chaim Weizmann avled, 9 nov 1952, efter en lång tids sjukdom gällde det för Israels ledning att hitta någon som kunde axla den symboliska men viktiga posten.
Abba Eban, dåvarande israelisk ambassadör i USA och samtidigt representant i FN, fick i uppgift att tillfråga självaste Albert Einstein, den världsberömde fysikern, som hunnit uppnå 73 års ålder. Denne blev tydligt smickrad av erbjudandet men avböjde vänligt men bestämt.
Einstein bedyrade att det inte var hans ålder som lade hinder i vägen. I ett personligt svarsbrev till Eban formulerade han sig bl.a enligt följande: "Jag är djupt rörd över vår stats, Israels, erbjudande, men också sorgsen och förvirrad över att det är omöjligt att anta detta erbjudande". (Översättning ur Abba Ebans bok; En självbiografi)
Tänk, jag tycker det är så häftigt att den man som räknas som kanske historiens skarpaste hjärnor valde formuleringen; "...vår stat, Israel..."  (Det tyckte Abba Eban också)
Liksom det faktum att han skulle kunnat få den symboltyngda titeln; Den judiska staten Israels president. Men han tackade nej, då han "inte såg sig duglig att arbeta med mänskliga varelser och att förrätta officiella uppgifter". 

Einstein var en teoretiker, inte en praktiker och det insåg han själv. Han behövde inte makten eller den smickrande positionen. Han var ändå kung i sitt rike.
Kung Carl XVI Gustav representerar sitt folk; svenskarna.
Nobelpristagaren Albert Einstein fick samma typ av uppgift, nämligen att representera det judiska folket.

torsdag 6 november 2014

Religionskrig

Kung Gustav VI Adolf
Foto: Bertil
I skrivande stund, den 6 november, är det dags att äta en Gustav Adolfs-bakelse. 
Detta till minne av kung Gustav II Adolfs dödsdag vid slaget vid Lützen 1632. Vi som är lite halvgamla fick sådana datum inpräntade i skallen redan i tidig skolålder. Dagens ungdomar vet knappast särskilt mycket om honom och den tid han levde i.
Han ledde Sverige under 30-åriga kriget, ett krig som, förutom att gälla makt och ära, kan betecknas som ett religionskrig mellan protestanterna och katolikerna i 1600-talets Europa. 
Vi som kommer från Göteborgsregionen har sett kung Gustav II Adolf många gånger som staty på Gustav Adolfs Torg mitt i staden. Där står han i brons och pekar mot marken.
Enligt traditionen uttalade han vid detta tillfälle: 
"Här skall staden ligga!" i samband med Göteborgs grundande, 1621.
Enligt göteborgshumorn utbrast han istället: "Här ska Blåvitt spela!" 
(Blåvitt är smeknamnet på ett av Göteborgs mest framgångsrika fotbollslag. De spelar i blå-vit randiga tröjor)

I våra dagar har de europeiska staterna i stort sett slutat att bekämpa varandra av religiösa skäl. Balkankriget i mitten av 1990-talet får vi hoppas var den sista europeiska konflikten med religiösa ingredienser, även om det pyr lite i Nordirland fortfarande, mellan protestanter och katoliker.
Man skulle kunna tro att religionskrig hörde till en förgången tid men istället får Europa ta emot en stor flyktingström från Mellanöstern och Afrika där islamistiska extremister förföljer och dödar alla oliktänkande. Det talas om ca 50 miljoner flyktingar (2014) som rör sig inom eller mellan stater runt om i världen, på flykt undan våld och död. Av alla dessa människor är de flesta muslimer själva, men också många kristna.
Enbart en liten del av flyktingströmmen når Europa. Trots det väntas närmare 100 000 söka skydd i Sverige under nästa år, det är en ansenlig mängd hjälpbehövande människor. De utgör också lika många röster som de politiska partierna ska slåss om i framtida riksdagsval.
Många av dessa människor bär tyvärr med sig ett hat mot judar sedan barnsben från sina hemländer. Det hatet får allt för ofta utlopp här i Sverige mot svenska judar. Svenskar som får klä skott för staten Israels politik. Detta fenomen kallar jag antisemitism.

Konflikten mellan muslimer och judar i och runt Israel är framför allt en religiös konflikt, även om många försöker förklara den till synes olösliga konflikten som politisk. Som om det bara gällde land, ockupation och förtryck.
Att PLO (Den palestinska befrielseorganisationen) bildades redan 1964 - flera år innan Israel tog makten på Västbanken i och med sexdagarskriget 1967 - har de flesta glömt, eller aldrig hört talas om. 
Vilket Palestina skulle befrias 1964? Inte Västbanken eller Gaza i alla fall, där hade araberna redan makten. Nej, det var Israel som skulle utplånas, och samma politik tycks gälla i våra dagar.

Tempelplatsen från öster
Foto: Bertil
De senaste dagarna har det bråkats särskilt mycket runt Tempelberget i Jerusalem.
De muslimska företrädarna och de palestinska politikerna kämpar emot med näbbar och klor för att förbudet för judar att be på Tempelberget ska gälla för all framtid.
Detta synsätt är märkligt, och ännu märkligare är att svenska debattörer gärna värnar om de arabiska kraven. 
Varför får inte judar be på just den platsen? Varifrån har Tempelberget fått sitt namn?
Muslimerna kallar platsen för al-Haram al-Sharif, men till och med PLOs mångårige ledare, Yassir Arafat, använde ofta benämningen "The Tempel Mount" samtidigt som han förnekade att det någonsin funnits något judiskt tempel, eller ens judisk historisk närvaro på platsen.
Vilket tempel talar vi om? Judarnas, naturligtvis.
Först kung Salomos tempel och sedan kung Herodes tempel som revs av romarna år 70.
Följaktligen: utan judar - inget tempel, och därmed heller inget Tempelberg. 

Tempelforskningsinstitutet Jerusalem
Foto: Bertil
Det finns fundamentalistiska judar också, sådana som vill riva al-Aqsamoskén och bygga ett nytt judiskt tempel. De är dock i en klar minoritet.
Däremot talar Bibeln om att det ska återuppbyggas ett judiskt tempel. 
Jag har besökt Tempelforsknings-institutet i Jerusalem och sett de föremål och kläder som redan är tillverkade och är tänkta att användas när detta framtida tempel står klart.
Det är svårt att se hur det skulle gå till, rent mänskligt. Muslimerna är helt uppfyllda av tanken att judar inte ens ska få besöka Tempelplatsen, och ännu mindre få be där. Vad är de rädda för?
Staten Israel har överlämnat makt och ansvar för al-Haram al-Sharif till muslimerna som genom stiftelsen Jerusalem Islamic Waqf driver platsen med dess moské och muslimska helgedomar. Det är alltså muslimerna som bestämmer på Tempelberget. Tyvärr missbrukas förtroendet ibland och det kastas sten ner på bedjande judar och andra besökare vid Västra Muren. Detta utlöser naturligtvis oroligheter, och israelisk polis tränger ibland in på arabiskt område för att gripa någon förövare eller för att få stopp på de livsfarliga upptågen.
Det kan inte vara ok att kasta sten rakt in i en folkmassa från 20 meters höjd.

En intressant detalj är att Rabbinatet i Jerusalem själva förbjuder judiska personer att gå upp på Tempelberget, men det är bl.a för att en jude inte ska råka trampa på den plats där Det Allra Heligaste, det inre rummet i templet, var beläget. Så heligt betraktas platsen av de troende judarna.
Ibland trotsar enskilda judar Rabbinatets förbud och går upp ändå, men de får inte be öppet för muslimerna. 

Under tidsperioden 1948-1967, då araberna hade makten i Jerusalems gamla stad utestängdes alla judar även från att be till sin Gud vid Kotel - Västra muren. Synagogorna i den gamla judiska stadsdelen sprängdes eller brändes ner och alla judiska invånare fördrevs.
Men sedan Israel övertog makten i Jerusalem 1967 garanteras enligt Israels lag att de olika religionernas utövare ska ha fri tillgång till sina olika heliga platserna. Detta synsätt tycks vara väldigt svårt för de muslimska företrädarna att acceptera, och än märkligare är att västliga (läs: svenska) fredsivrare förespråkar en återgång till det tidigare tillståndet samtidigt som man förespråkar demokrati, lika rättigheter och religionsfrihet. Den ekvationen går helt enkelt inte ihop!

Att blotta tanken på att en jude skulle befinna sig uppe på Tempelberget, al-Haram al-Sharif, att be där och ännu värre; att som jude beträda al-Aqsamoskén är så provocerande för en troende muslim att det kan utbryta krig för mindre.
Finns det då någon plats i Israel där muslimer eller kristna är förbjudna att utöva sin tro? Nej, alla har tillträde till sina heliga platser.
Alla utom judarna själva!
Tusentals människor på båda sidor om de religiösa uppfattningarna har dödats eller skadats i följderna av arabiska uppror som är förknippade med spänningen runt al-Aqsamoskén genom åren. Men kanske är religionskrig fel beteckning på konflikten?
Kanske är istället dess rätta namn; Andligt Krig?