PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

onsdag 18 juni 2014

Vad händer egentligen?

Vid Trädgårdsgraven i Jerusalem
Foto: Bertil
Det finns ämnen som är svåra och tunga att förhålla sig till.
Många Bibelställen är mer eller mindre svåra att förstå. 
Några handlar om hur Israels folk var hotade och allt såg helt hopplöst ut, men plötsligt blev de räddade på ett mirakulöst sätt.
Ett exempel är när Gideon ledde Israel i kriget mot midjaniterna. (Domarboken kapitel 7) 
Gideon hade bara 300 man mot en här av "midjaniter, amalektiter och alla österlänningar, som låg där i dalen, talrika som gräshoppor". (Dom 7:12)  Men en underlig förvirring drabbade fienden och de började att förgöra varandra, dvs sig själva, "den enes svärd mot den andre i hela lägret."  (Dom7:22)
Jag vet att det står att det var Herren som gjorde det, men hur såg det ut, rent praktiskt? Hur gick det till?

Ett annat exempel är berättelsen om hur kung Saul och Israel stred mot filisteerna. (Första Samuelsboken kapitel 14)  Även här berättas det att "den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor." (1Sam14:20)  Snart var segern vunnen, tack vare att fienden förintade sig själv.

Ett tredje exempel: Andra Krönikerboken 20. För att göra historien kort; Ammons barn och Moab drog upp mot Juda och Jerusalem. Men alldeles innan den avgörande attacken mot Juda kom de istället ihop sig med en tredje part; folket i Seirs bergsbygd. När Ammon och Moab besegrat folket från Seir "hjälptes de åt att förgöra varandra!" (2Krön20:23)  När Juda män kom fram till platsen var alltså alla deras fiender redan döda.
Hur var det möjligt? Varför betedde sig dessa soldater och dess ledare på detta sätt?
Kan sådant verkligen hända "på riktigt"?

Om du slår upp vilken dagstidning som helst eller följer radio och tv-nyheterna kan du se det hända, mitt framför dina ögon. Hela Mellanöstern bokstavligen brinner.
Jag kanske inte är rätt person att bedöma orsak och verkan i sådana här svåra frågor, men det finns intressanta kopplingar och komponenter.
Det märkliga är att skulle man fråga alla dessa muslimska krigare, som ofta bekämpar varandra, vilken som är deras största och viktigaste fiende skulle de förmodligen svara: Israel. Allihop. 
Men ändå slåss de mot varandra, det är en stor tragedi som utspelar sig framför våra ögon. Klantänkande, religion, makt, pengar, korruption och olja, anledningarna är många.
Minst 100 olika grupper bekämpar varandra i Syrien och kriget där spiller över till Libanon. De flesta förståsigpåare menar att Irak är förlorat, inbördeskrig är redan ett faktum.
Demokratirörelserna pressas hårt i Egypten och övriga Afrika, t.ex i Nigeria och Sudan. Så kan man fortsätta en lång stund.
Förvirringen verkar onekligen vara mycket stor.

Men ändå klagas det spaltmil efter spaltmil på Israel i debattbloggar och kommentatorsfält i vårt land. Kritiken mot Israel tycks ha ökat den senaste tiden. Kanske för att det snart är politiska val, och partierna siktar in sig på olika väljargrupper? Jag upplever att det saknas balans.  
Israel får hjälp av USA, därför vinner de hela tiden, säger några. Men det kan väl inte vara ett bra skäl att förgöra sig själv?
Israels grannar har lyckats döda hundratusentals människor av sina egna på kort tid. FN kan ingenting göra, Arabförbundet kan ingenting göra osv, osv.

Peter O´Toole som Lawrence
i storfilmen från 1962
Filmomslag Foto: Bertil
Under det Första Världskriget (1914-18) fick en engelsk officer, T.E. Lawrence, i uppdrag att försöka ena araberna mot turkarna.
Även om Lawrence, mera känd som Lawrence av Arabien, och hans beduiner inte påverkade kriget i någon avgörande grad (om detta tvistar dock de lärde alltjämt) skapades ändå en viss tillfällig enighet och sammanhållning som bl.a bidrog till de arabiska nationsbyggena som skedde i Mellanöstern.
Idag vittrar delar av detta byggnadsverk sönder inifrån.
Tvärtemot vad många föreställer sig är ju alla de moderna arabiska nationerna en produkt av britter och fransmän efter krigsslutet 1918.
T.E. Lawrence hade inte gillat vad som nu sker. Hade han levt idag hade han dött direkt, som pappa brukade säga, när han tyckte det var någon det passade in på.

Det finns de som tror att Israels ledare och folk njuter av att fienden förintar sig själva och skulle tjäna på muslimernas inbördeskrig.
Jag tror inte det.
Det finns ett talesätt: "Du vet vad du har men inte vad du får".
Oron är istället stor i Israel vad som ska komma ut av alla omvälvande revolutioner runt om i Mellanöstern.

Titta på en karta och fundera över Israels placering med en ring av oroshärdar runt sig. Det kan aldrig vara nyttigt att befinna sig i centrum av ett antal krig och veta att den som alla egentligen vill förinta är du själv. Självklart skulle Israel tjäna på om regionen var stabil och fredlig.
Den senaste i raden av kidnappningar, de tre judiska tonåringarna, är ett exempel på sådant man vill slippa. Inte sällan har ju diktatorer vänt folkets fokus mot en yttre fiende för att ena oroliga element i det egna landet, allt för att inte själv trilla av tronen.
Detta kan när som helst hända igen. Hoten mot Israel är verkliga.

Har då oroligheterna i den muslimska världen samband med Israel?
Jag vill inte förandliga och dra för stora växlar. Tankarna cirkulerar kring alla märkliga kopplingar, men jag vill inte bli beskylld för att påstå att "Gud straffar muslimerna för att de hatar Israel."
Jag tänker inte så!
Vi förstår verkligen inte allt. Du får bedöma själv!
Det är under alla förhållanden fruktansvärt svårt att se alla människor som lider. Världen är just nu i den ondes våld!
Men samtidigt finns Guds löfte till Abraham: "Jag skall välsigna dem som välsignar dig (Israel) och förbanna den som förbannar dig". (1Mos12:3)
Det vill jag tro på och vila i.


söndag 8 juni 2014

Tiggarfasoner

I dessa dagar är jag glad att jag tydligt deklarerat att min blogg inte är ett nyhetsbrev. Det händer så mycket i och kring Israel att det är svårt att hänga med. För alla som skriver om nyheter från Israel föreligger en klar risk att det man skrivit om inte är en nyhet när artikeln är färdig för publicering, eller att någon ännu större händelse överskuggar intresset för det man redan beskrivit.
Smart placerad tiggare intill bankomaten
Ben Yehuda street, Jerusalem
Foto: Bertil
Låt mig istället vidröra något som varit aktuellt att debattera i Sverige de senaste månaderna: tiggarna på våra gator. Det finns tiggare i Israel också. Ganska många på sina håll.
I Sverige verkar bråket om romerna från Rumänien mest handla om ifall de ska få stanna, just för att de är romer. Politiska förslag läggs om att förbjuda tiggeri för att slippa tiggande romer. I Israel får tiggande judar stanna i Israel just för att de är judar. De har liksom ingenstans att åka till än till Israel.
Under de decennier som passerat sedan staten Israel bildades 14 maj 1948 har landet tagit emot mängder av judar som tvingats lämna allt de ägde och ge sig av. Jag har skrivit om detta faktum tidigare, men det tål att nämnas igen; De glömda flyktingarna. 
Flyktingströmmen gick ju inte bara åt ett håll i Mellanöstern under 1900-talets mitt!
I vissa muslimska arabländer tvingades de judiska invånarna att skriva under ett dokument att inte ta med sig annat än vigselring och kläderna på kroppen. Resten av tillgångarna tillföll staten. Dessutom måste de lova att inte resa till den nybildade staten Israel. Av ca 850 000 judar som lämnade sina hem i arabvärlden reste ändå ca 600 000 till Israel, många för att dö eller skadas i det krig som rasade under de första åren. 
Jag tycker det är anmärkningsvärt att staten Israel har kunnat härbärgera så många utblottade människor under så kort tid. Det skapades bostäder, arbetstillfällen och språkutbildning för alla dessa människor, ett företag som de svenska politikerna har mycket att lära av. Men det fanns inget alternativ, och principen var ju att judar äntligen skulle kunna veta att det fanns en nation på jordklotet dit de var välkomna. 
Väldigt få nationer har det ekonomiska skyddsnät som vi i Sverige är bortskämda med. Globalt sett saknar de flesta länder skyddsnät helt. Israel har socialt skyddsnät, en kombination av statlig och frivillig omsorg. Men det finns, som sagt, tiggare. Där också.

Jag vill berätta ett par dråpliga situationer jag själv varit med om. 
Men först en god väns berättelse. Han och hans fru - vi kan kalla dem Anders och Anna - befann sig i Jerusalem och letade efter Tempelforskningsinstitutet. 
En man, som uppfattade deras rådvilla belägenhet, kom fram och frågade om han kunde hjälpa till. Han erbjöd sig att för 30 shekel (knappt 60 svenska kronor) ledsaga dem genom den röriga Gamla staden ända fram till dörren. Anders och Anna bestämde sig för att det kunde vara värt pengarna då tiden fram till deras bokade guidetur krympte hastigt och de accepterade anbudet. Väl framme skulle betalning ske, men då krävde den tjänstvillige ledsagaren 30 shekel per person. Plötsligt dubbla summan!
Knappast vad man förväntar sig, eller hur? Det blev en dyr promenad på några hundra meter, det hade förmodligen blivit billigare att ta taxi, fast taxibilar kan ju i och för sig inte köra på de smala gatorna. Istället för tiggeri skulle man kanske kunna rubricera taktiken som förslagenhet.

Bön vid Västra muren Foto: Bertil
Vid ett av mina första besök vid Västra muren i Jerusalem tilltalades jag av en from judisk, äldre man. 
"Får jag be för dig?" frågade han. Där stod jag, en blyg svensk turist, alldeles ensam vid judarnas heligaste böneplats och mannen ville be för mig. Jag stammade förstås ett förläget: "naturligtvis." Han rättade till kippan på sitt huvud, omslöt oss med armarna och sin bönesjal och började sedan be på hebreiska. "Vad heter du?" frågade han. Jag svarade med mitt namn. 
"Vad heter din hustru?" fortsatte han. Jag nämnde hennes namn och han bad vidare för oss, mycket innerligt. När han var färdig kom överraskningen: "Har du en slant till mig och mina fyra barn?" frågade han och sträckte ut handen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller bli arg. Jag vet att jag hastigt tänkte: "Om du hjälper mig, jag har fem barn." 
Men jag kände efter i fickan, där låg några mynt och jag överräckte dem, det var en struntsumma. Tiggartaktiken var dock lite pinsam, enligt mitt synsätt.

Minst lika märklig är följande upplevelse:

Chanukah ljusstaken Kikar Zion, Siontorget Jerusalem  Foto: Bertil

Det var ljus-högtidens, Chanukah, invigningskväll, i november 2013. 

Jag stod på Kikar Zion, (Siontorget) vid Jaffagatan och beundrade den jättelika sjuarmade ljusstaken som nyss hade blivit uppställt och tänd. En brandbil övervakade händelsen, och många nyfikna människor stannade till. 

Jag stod på trappan till det höga hotellet med samma namn som torget, då jag plötsligt insåg att jag inte var ensam. En man i 30-års åldern hade stannat till vid min sida. Han tände en cigarett och blickade ut över det färgrika skådespelet. Plötsligt började han tala till mig. 

"Vacker, eller hur?" Jo, det tyckte jag onekligen. Han fortsatte: "Du är kristen, va?" Jag hajade till vid den oväntade frågan, men svarade sedan; "Ja, det är jag". 

"Jag är också kristen" replikerade han. "Jag tror på Jesus och allt det där, du vet".

"Jaså, ja just det...?" Vart ville han komma? Jag insåg att jag talade med en kristen arab. Mannen fortsatte: "Tänk om det är så att det är Jesus som ordnat så att vi skulle mötas just ikväll? Vad skulle du säga om det verkligen var Jesus som ville att du skulle hjälpa mig med lite pengar? Förresten, inte mig, utan mina barn. Jag har inget jobb och vi är mycket fattiga..."

Jag måste erkänna att tankarna gick på högsta växeln nu. Det ville jag ju inte förneka inför mig själv att Jesus faktiskt skulle kunna sammanföra mig med en medmänniska som behövde just min hjälp. Men det kändes fel någonstans... 
Jag tog mod till mig och svarade lugnt, medan jag tittade honom rakt i ögonen;

"Om Jesus ville att jag skulle ge dig pengar borde han ha sagt det till mig först - eller hur?"

Mannen hann inte svara på mitt något negativa besked förrän en mobiltelefon ringde i hans ficka. Han halade upp en I-phone5 av senaste modell  och svarade på samtalet. 
Det var tydligen något viktigare än en töntigt turist som jag, och han avfärdade mig med en avvisande, utsträckt arm och blickens fokus långt borta. Han gick därifrån medan han talade i sin mobiltelefon på arabiska.

Det är inte alltid lätt att vara medmänniska...