Olika synsätt

En fredlig kaffestund hos en arabisk skohandlare
i Jerusalems "Old city"  Foto: Självutlösaren

I Ingemar Bergmans storslagna drama Fanny och Alexander håller familjens överhuvud, spelad av Jarl Kulle, ett gripande tal inför hela släkten. Han talar om "den stora världen" som hotar där ute och "den lilla världen", dvs släkt, vänner, hem och familj, där vi kan få söka skydd. Säga vad man vill om Ingemar Bergman men just denna scen är mycket vacker och stark.
Jag är helt övertygad om att "den lilla människan" vill leva i frid, fred och trygghet. Detta gäller över hela världen, i alla länder och bland alla folk. 

Men mäktiga krafter och påverkan härskar över våra huvuden.

Jag hoppas att Du som läser min blogg ibland också tittar till de länkar och tips som följer med min sida, utefter den högra kanten.

Ett inlägg från "Idiotsäkert Noomi Berlinger-Sthal" (18 maj 2014) vidrörde något som jag också funderat på länge, nämligen skillnader i tankesätt mellan araber och judar. För att du, käre läsare, ska förstå sammanhanget lättare kan du läsa hennes inlägg HÄR. Jag råder dig till att ta tid att läsa hennes inlägg!
Ofrånkomligt kan man använda samma formel på pro-israeler och pro-palestinier i den svenska debatten. Vi har alla samma råmaterial, samma historiska källor och samma informationsmöjligheter, men vi drar diametralt motsatta slutsatser.

Vid ett tillfälle för något år sedan gick jag i svaromål på kommentatorsfältet i en blogg som behandlade en demonstration mot Israel, med rubriken: Israels bomber och död ger protester. Jag skrev följande kommentar som motreaktion till artikeln:

”Eftersom Hamas och de andra militanta grupperna i Gaza skickar raketer mot civila samhällen i Israel är de, enligt ert resonemang, även de mördare. Ja, det är de! Hamas har mördat – till att börja med – sina meningsmotståndare i PLO, sedan inskränkt friheten för Gazas invånare, tagit ut hög tull för smuggelvaror genom tunnlarna, förföljt konstnärer, musiker och homosexuella osv.osv.  Sedan skjuter de tusentals raketer över civila samhällen och prickskjuter mot gästarbetare på åkrarna, listan kan göras lång. De utropar i sina egna stadgar att ”Förhandling med fienden är slöseri med tid”. (Finns att läsa på svenska på nätet) Måtte Gazas befolkning snarast bli av med sina förtryckare, Hamas, som drar ner det palestinska folket i fördärvet."

Svaret från bloggägaren lät inte vänta på sig. Tonfallet kan tolkas som att han är imponerad av min kunskap, men troligare är naturligtvis att han med ironi som hjälp vill beskylla mig för att inte veta vad jag talar om (samtidigt som han avslöjar sin egen okunnighet):

"Du vet uppenbarligen mycket om Hamas andra inte vet. Men nu handlade inte bloggposten om Hamas utan om vad Israel gör och de som demonstrerar mot deras mördande.

Möjligtvis kan Hamas ha läst den svenska telefonkatalogen och broschyren ”Om kriget kommer” som för några år sedan innehöll instruktioner om vad svenska folket hade rätt till, och rent av skyldighet att göra, i händelse av ockupation." 

Nära gränsen till Gaza  Foto: Bertil

Som slutkommentar till denna reaktion konstaterade jag bara detsamma som i början på denna artikel:

"Jag vet inte mer om Hamas än vad jag tagit in från massmedia, nyhets-mail från Israel, många lästa böcker, TV-nyhetsinslag osv.osv, kort sagt samma information som du och alla andra kan ta till sig. 

Men vi drar olika slutsatser av vad vi ser och hör."

Mitt ex av "Om kriget kommer" från 1952
Foto: Bertil

Jag köpte senare faktiskt ett exemplar av "Om kriget kommer" från 1952. Jag bjöd på den i auktionssajten Tradera och vann auktionen. Jag har läst broschyren mycket noga flera gånger och den uppmanar ingenstans att använda civilbefolkningen som levande sköldar samtidigt som man ska avfyra raketer över civila samhällen i grannlandet.
Jag vill påstå - helt bestämt - att den Israelfientlige bloggaren troligen själv inte har läst "Om kriget kommer" över huvud taget, men det har alltså jag.
Att diskutera vad Israel gör utan att ta hänsyn till vad Hamas har för sig eller vilken politik och inställning Hamas, PLO och de muslimska grannländerna har blir ganska meningslöst. 

Att diskutera Israels politik utan att väga in det judiska folkets historia och erfarenheter blir också ett haltande resonemang.
Många debattörer höjer sin röst i inlägg och kommentarer om någon särskild händelse, men konflikterna i Mellanöstern började inte förra veckan. Det finns fler ingredienser än en rubrik i Aftonbladet (svensk dagstidning). Mängder av historiska faktorer måste vägas in för att förklara sammanhanget.

Att lägga ett pussel som bara består av 2-3 bitar är ganska enkelt. Det imponerar inte på många. Men om pusslet består av många bitar blir det mer spännande. Skulle det fattas bitar blir motivet dock inte komplett, hur mycket tid du än lägger på att få ihop bilden.
Var noga med att läsa, lyssna och informera dig vid mer än en källa, annars blir du lätt bedragen.

Det finns människor som är förvånade över att fredsförhandlingarna mellan Israel och PLO strandade i april, trots att det varit uppenbart i minst ett halvår att det inte skulle lyckas denna gången heller. Istället har PLO annonserat att de vill enas med Hamas i Gaza i en gemensam regering. Det kallar inte jag för fredsvilja.
Jag har läst Hamas stadgar, det kan du också göra HÄR (Hamas stadgar)
Bara som ett exempel på hur stor (eller liten) fredsviljan är hos Hamas, ett citat ur artikel 13:

"Det finns ingen lösning på den Palestinska frågan utom genom jihad.  Initiativ, förslag och internationella konferenser är alla ett slöseri med tiden och fåfänga strävanden. Palestinierna vet bättre än att gå med på att leka med deras framtid, rättigheter och öde."

Att dessutom plocka bort det bibliska sammanhanget från det judiska folket och Israels historia gör förståelsen av konflikterna omöjlig.
Många seriösa forskare, debattörer och författare tror fortfarande att striden står om land men det är helt uppenbart att konflikten har en religiös dimension och handlar om Israels existens.
Bränslet i konflikten är andligt och löftena om landet återfinns i skrifterna.
Väljer du att hoppa över den dimensionen blir hela frågan obegriplig för dig.

Jerusalem, alla(h)s stad?

Fredsskogen i Jerusalem
Foto: Bertil

Det förträffliga radioprogrammet ”Ring P1” behandlar alla sorters ämnen, och svenska folket kan ringa och ventilera sina tankar om vad de vill. Inte så sällan kommer Israel upp på dagordningen. 

Den 2 april 2008 ringde en kvinna och hade tankar om Jerusalem.
Hon berättade hur hon ibland träffade sina vänner och hur de diskuterade palestiniernas problem, hon skulle vilja veta mer om ämnet men tyckte sig ha kommit på en lysande idé för att lösa konflikten i Mellanöstern.

”Kunde man inte göra om Jerusalem till en allas stad, där de olika religionerna fritt kunde röra sig, och där alla folk kunde träffas,” var hennes grundtes. Hon undrade om ingen tidigare kommit på den idén?

Frågan är intressant. En annan fråga man skulle kunna ställa är: Hur är det ens möjligt att människor kan träffas regelbundet och dryfta Mellanösterns problem och samtidigt vara så oerhört okunniga i frågan?
För finns det någon plats på jorden som är så multireligiös som Jerusalem? Varken damen i Ring P1 eller någon av hennes vänner kan omöjligt ha besökt Israel!
Men jag har ju lovat att inte vara ohövligt satirisk utan ska istället försöka svara på hennes fråga.

1. Idén att göra Jerusalem till en internationell stad är inte ny. 

Redan 1937 bildade den brittiska regeringen en kommission under ledning av lord Robert Peel, som sändes till Palestina för att utreda situationen i området efter den arabiska revolt som plågat britterna under flera år. En av orsakerna till oroligheterna bland araberna var den ökande judiska invandringen.
Peelkommissionens arbete resulterade i en slutrapport som innehöll en delningsplan. De föreslog att, förutom att bilda en judisk stat längst upp i norr och en arabisk stat i resten av landet, så skulle britterna själva styra över de viktigaste heliga platserna, t.ex Jerusalem och Betlehem, ungefär som damen i Ring P1 tänkte sig.
Det judiska ledarskapet var tveksamma men insåg värdet av en plätt på jordklotet dit judar skulle kunna invandra fritt - detta var ju under en period i Europa då nazisternas inflytande ökade dramatiskt - och godkände därför förslaget trots att de bara blev erbjudna 20% av Palestina väster om Jordanfloden.
Araberna tackade som vanligt nej av flera skäl, inte minst därför att de inte kunde tänka sig en judisk stat i området, om än aldrig så liten. Av samma anledning som nu för tiden, således.
En följd av diskussionerna kring Palestinas framtid blev att intresset för frågan spreds inom arabvärlden, men själva delningsförslaget förkastades.

Grafik: Svensk Israelinformation

Tio år senare, 1947, efter det andra världskriget, kom så delningsförslaget från FN.
Britterna hade då annonserat att de tänkte avsäga sig ansvaret för Det Brittiska Mandatet Palestina, och överlämnade det framtida inflytandet åt världssamfundet.

Man tänkte sig då en arabisk och judisk stat ungefär som kartan ser ut idag, men med Jerusalem och Betlehem undantagna. De städerna skulle istället bilda en internationell enklav, en sorts frizon med tillgång för judar, kristna och muslimer.
Förslaget förkastades dock av arabvärldens ledare, och när Israel ändå bildades den 14 maj 1948 på det område de erbjöds i delningsplanen, anföll istället Israels grannländer i ett försök att kasta ut judarna och krossa den nyfödda, judiska staten.

Under kriget 1948-49 ockuperades östra Jerusalem, Judéen och Samarien (Västbanken) av Trans-Jordanien.
Gazaremsan ockuperades samtidigt av Egypten.

Om allt detta inte hade skett kanske staden Jerusalem varit en delad stad idag, men inte delad på det negativa sätt som skedde 1948, utan i betydelsen: gemensam; att dela något med varandra. 

2. På sätt och vis kan man ändå säga att Jerusalem idag är en allas stad, alldeles särskilt med tanke på de stora religionernas inflytande i staden. 

Det finns många kristna araber och övriga kristna bekännare från hela världen, som är representanter för alla tänkbara kristna samfund och riktningar i Bibelns stad nr 1.

Klippdomen på Moria berg,
 platsen där det judiska templet stod
Foto: Bertil

Jerusalems "Gamla stad" har en tydlig uppdelning (arabisk, judisk, armenisk och kristen), och den muslimska myndigheten Waqf regerar på Tempelbergets topp.
De nytestamentliga minnesplatserna vårdas av kristna av alla variationer. Israel, och särskilt Jerusalem, är till brädden fyllt av kristna besökare från jordens alla hörn.
Representanter från alla kategorier av kyrkor och riktningar, språk och utseende kan skådas överallt, ibland upplever jag nästan att det kan bli lite för många kyrkor och för långa pilgrimståg.

En del av Israels invånare, (ca 130 000) är druser, med en egen religion med rötter i Islam.

Mer öppet och mångsidigt än dagens Israel vad gäller trosriktningar har jag svårt att tänka mig. (Med undantag av de arabiska ungdomar som ibland kastar sten från al-Aqsamoskén ner på de bedjande vid Västra muren)

Jesu gravkyrka
Foto: Bertil

Den israeliska grundlagen garanterar fri tillgång för alla olika religiösa riktningar till alla heliga platser, en lag som efterföljs.
Annat var det 1948-67, under de 19 år Jordanien ockuperade östra delen av staden varvid hundratals synagogor raserades, judar fick inte be vid Västra muren, all judisk egendom konfiskerades, tusentals judiska gravar skändades och samtliga judiska invånare fördrevs från sina hem.
I östra stadsdelen ligger t.ex Hadassasjukhuset (som fick stängas under ockupationsåren), universitet och de judiska gravfälten på Olivberget.
Uttrycket "Det arabiska östra Jerusalem", som så ofta används i svensk media, har ingen legitimitet annat än att judarna fördrevs därifrån med våld 1948-49, och att stadsdelen på så sätt blev arabisk.
Redan under 1800-talets senare hälft var judar i majoritet i Jerusalem, som då till största delen bestod av det vi idag kallar "Gamla stan". 1948-1967 var Old City rensad på judar. Jude-rein.

3. Åren har gått, och tillfället att göra något annat av Jerusalem har försvunnit. Staten Israel och det judiska folket betraktar - sedan 1950 - Jerusalem som sin huvudstad, grundad av kung David för 3000 år sedan.
Där är Knesset (Israels riksdag) förlagt, liksom de statliga verken och de flesta myndigheterna.
Att Israel skulle vilja lämna ifrån sig staden till något slags allmän överhet är knappast tänkbart.
Vem skulle det vara? Vem har rätt att fatta ett sådant beslut? FN? EU? Arabförbundet?
Risken för konflikter om vem som skulle bestämma vad, och vad som skulle prioriteras är ju helt uppenbar.
Tanken förefaller - i varje fall för mig - totalt naiv!

Jerusalem är troligtvis jordens enda huvudstad utan utländska ambassader. Av olika skäl återfinns dessa i Tel Aviv.

En del kanske tycker att det funkar bra där de ligger, nära flygplatsen och havet. Vissa länder vill dessutom göra en politisk markering att Jerusalem inte borde vara Israels huvudstad. Denna hållning blir som en gest till araberna att ”vi har inte valt sida, vi erkänner er också”.
Man vågar inte visa för mycket solidaritet med Israel, i rädsla för reprimander från arabiskt håll.

I årtionden har det kämpats för att riva murar runt om i världen, t. ex den ideologiska muren - Järnridån - mellan öst och väst, och inte minst den symboltyngda Berlinmuren.
En av de mest hatade och omdiskuterade objekten i världen är Israels skyddsbarriär mot Västbanken som, till några procent, onekligen är en hög mur. Den har resulterat i en dramatisk och tydligt mätbar minskning av terrordåd, särskilt i Jerusalem. Självklart kommer den någon gång att rivas!
Men samma människor som omedelbart vill riva den muren vill samtidigt dela Jerusalem i två delar. Det betyder en ny mur i en stad som varit odelad i 3 000 år. (Förutom mellan 1947-1967 förstås.)

Jerusalem nämns mer än 630 gånger i Bibeln men ingen gång i Koranen.
Det är tydligt att Jerusalem snarare är allas stad än Alla(h)s stad.

Hurvasynagogan i Jerusalem
Sprängd av Jordanierna 1948
Återuppbyggd och invigd 2010
Foto: Bertil

Bibeln säger att Jerusalem också är Guds stad.
Läs gärna Sakarja, kap 8 i Bibeln. Läs hela kapitlet som i Svenska Folkbibelns översättning fått rubriken: "Den framtida välsignelsen över Jerusalem"

7 "Så säger Herren Sebaot: Se, jag skall frälsa mitt folk från landet i öst och från landet i väst.

8 Jag skall låta dem komma och bo i Jerusalem, de skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud i sanning och rättfärdighet."

Chansen att Israel skulle ge upp Jerusalem som sin huvudstad är utopisk.