Strax var hela familjen samlad och klockan blev exakt 9.30. Jag spanande ner utefter Solomon street, den väg han hade sagt att han skulle komma, och där kom han! Han var lik sig från fotot av honom på hans hemsida. Samma keps. Likadant skägg. Jag vill minnas att han hade en halvt uppäten glasstrut i handen.
Detta får bli en totalt ofullständig, förkortad och högst personlig berättelse.
Detta får bli en totalt ofullständig, förkortad och högst personlig berättelse.
Vi hade hört talas om Dick Haas hemma i Sverige, av vänner som var erfarna Israelresenärer. När vi nu skulle göra vår första resa ville vi gärna ha en svensk guide i Jerusalem. Döttrarna var då 8.5, 13 och 15 år gamla, och det skulle vara lättare för oss alla om guiden inte talade engelska utan vårt eget språk. Varför inte chansa? Jag mejlade en förfrågan vad det skulle kosta för några timmars promenad och blev överraskad över hur billigt det skulle bli. Jag tackade ja, och vi bestämde plats och tid.
Nu befann vi oss på den platsen och tiden var inne.
Efter en första presentation började en fantastisk dag. Vi gick genom Jerusalems gamla stad och fick oss en nyttig historielektion. Dick frågade efter vår bakgrund och våra intressen och valde sedan ut en rutt som han visste skulle passa oss. Utanför Sionporten, vid den muromgärdade stadens syd-västra hörn fanns en enkel kiosk. "Vatten och hatt!", mässade Dick. "Utan vatten och hatt klarar man inte en dag i Jerusalem som turist!" Vi köpte, på hans inrådan, var sin flaska vatten. Huvudbonader hade vi redan.
Montefiores kvarn, byggd 1857 Foto: Bertil |
Trötta men lyckliga och nöjda. Jag skulle lätt kunna skriva en lång berättelse bara om denna första dag tillsammans med Dick Haas, så mycket minnesvärt hände, visades och sades.
Döm om min förvåning när Dick ringer till min mobil nästa dag. Han ville gå ut med oss och äta middag, sade han. Efter en kort förhandling bestämdes det att vi skulle träffas på kvällen och gå på café. Så blev det. Han föreslog Cafe Hillel på Jaffagatan, nära vårt hotell som hade samma namn som platsen det var beläget, Kikar Zion - Siontorget. Ett café som 4 år tidigare - 9 sept 2003 - blev utsatt för ett bombdåd som dödade 7 människor och skadade över 50 personer, något jag inte kände till just den där kvällen.
Dick erbjöd att ta halva notan, något vi skulle vinna på då vi var 5 personer och han bara en.
Vi beställde var sin tryffelkaka med grädde, kaffe och saft. De mjuka, goda kakorna serverades på ett och samma fat tillsammans med 3 dricksglas vispad grädde. Utrustad med var sin gaffel förväntades man sedan hålla reda på vilken kaka som var ens egen, ta en bit med gaffeln och doppa den i grädden. Det blev rätt kul efter en stund när ingen visste vilken bit som tillhörde vem.
Det blev ett långt cafébesök, vi berättade om våra liv och erfarenheter, och en för mig betydelsefull bekantskap inleddes. Dessutom blev det så att Dick tog hela notan så hans arvode från guideturen dagen innan åts troligen mer eller mindre upp.
Gunilla och Dick under vår första dag tillsammans, april 2007 Foto: Bertil |
Vi höll sedan regelbunden mejlkontakt efter vår hemkomst till Sverige, förutom att jag började prenumerera på hans nyhetsmail.
Dick skrev flitigt. 2-3 gånger i veckan var inte ovanligt och hände det något i Israel utöver det vanliga kunde det bli oftare än en gång per dygn. Det händer ofta saker utöver det vanliga i Israel så många mail blev det.
Ibland ställde jag frågor, de kunde vara av politisk eller historisk karaktär. Svaren lät inte vänta på sig. Vid ett par tillfällen kom det svar som var 10-12 sidor långa. Han hade åsikter om allt och var inte rädd för att ventilera dem, men framför allt hade han en mycket stor kunskap inom sitt område. Med sin judiska bakgrund och som kursetta på guidekursen i Israel, som bestod av heltidsstudier nästan ett år, stoltserade han nu med legitimation för guidning på 7 språk.
Att ha en sådan brevvän var som att vara kompis med en hårddisk, med den stora skillnaden att denna hårddisken hade ett mänskligt liv och ansikte. Och ett stort hjärta. Det var guld värt för mig som just då hade fått ett nytt intresse i livet - Israel.
Ibland ställde jag frågor, de kunde vara av politisk eller historisk karaktär. Svaren lät inte vänta på sig. Vid ett par tillfällen kom det svar som var 10-12 sidor långa. Han hade åsikter om allt och var inte rädd för att ventilera dem, men framför allt hade han en mycket stor kunskap inom sitt område. Med sin judiska bakgrund och som kursetta på guidekursen i Israel, som bestod av heltidsstudier nästan ett år, stoltserade han nu med legitimation för guidning på 7 språk.
Att ha en sådan brevvän var som att vara kompis med en hårddisk, med den stora skillnaden att denna hårddisken hade ett mänskligt liv och ansikte. Och ett stort hjärta. Det var guld värt för mig som just då hade fått ett nytt intresse i livet - Israel.
En vändpunkt
På sensommaren 2009 skrev Dick att han hade ont i magen. Jag tjatade på honom att han skulle låta undersöka sig av en läkare. Det var det säkert många andra som gjorde också.
Snart kom svaret ingen vill få: cancer.
På sensommaren 2009 skrev Dick att han hade ont i magen. Jag tjatade på honom att han skulle låta undersöka sig av en läkare. Det var det säkert många andra som gjorde också.
Snart kom svaret ingen vill få: cancer.
Det blev stor operation samma höst och den råkade sammanfalla med ett besök i Israel av mig och min fru. Vi besökte honom därför på Hadassasjukhuset i Jerusalem två gånger under den första veckan efter operationen. Han var naturligtvis tagen, men vid gott mod. Tillståndet försämrades dock sakta men säkert under vintern.
Jag planerade en resa till Israel i april 2010 tillsammans med min son Josef, samt en god vän till oss. Tanken föddes att jag skulle resa några dagar före de andra och - på hans egen inbjudan - vara Dicks gäst i hans trevliga lägenhet i centrala Jerusalem.
Resan bokades och jag gav mig av i mitten av april 2010. Dick hämtade mig med sin bil på flygplatsen och jag bodde i hans gästrum under tre dygn.
Han hade packat in en gullig välkomstpresent som låg på gästsängen. Det innehöll en begagnad pocketbok, "Battleground Middle East", historien om de militära konflikterna under Israels livstid. Typiskt Dick.
Vi besökte hans döttrar och han visade mig ett par intressanta platser, men framför allt pratade vi om allt tänkbart. På landsvägen till en av döttrarnas hem stannade han oväntat bilen och pekade ut över nejden.
"Det var här framför dig som herdepojken David besegrade Goliat. På den vänstra höjden stod israeliterna och på den högra, där borta, stod filistéerna uppställda. Enligt Bibeln var det här det hände." Typiskt Dick.
Det märkliga inträffade att samma dag jag landade i Israel fick jag ett sms från Josef. Ett vulkanutbrott på Island hade stoppat all flygtrafik i hela Europa. Detta innebar att jag skulle bli ensam i Jerusalem i 11-12 dagar. Mina tilltänkta reskamrater kom aldrig till Israel som planerat denna gång. Detta fick till följd att jag kunde träffa Dick fler gånger än planerat och vi två kunde spendera mer tid tillsammans.
Dick var nu emellertid mycket svag, han kunde knappt äta något alls och sov väldigt dåligt, vilket samtidigt gjorde att han visade ett stort behov av sällskap. Han skrev oftast blogginlägg på nätterna och visade mig sitt digra register betalande prenumeranter av hans nyhetsbrev. Jag häpnade över många oväntade kända journalist- och politikernamn.
Dick Haas hade inflytande i den svenska debatten, det var tydligt.
Vi spelade musik på hög volym mitt i natten, bl.a opera med Jussi Björling och soul med Stevie Wonder. När jag förskräckt frågade om inte grannarna skulle klaga på den höga ljudvolymen kontrade Dick med att han hade en hake på en av grannarna. De hade barn som övade fiol och trumpet vid dåligt valda tidpunkter, de skulle knappast klaga. Typiskt Dick!
Vi satt i hans vardagsrum till sena natten och samtalade om livet och döden, religion, historia och naturligtvis Israel i timmar.
Sista kvällen tänkte jag gå till fots till mitt hotell men när Dick fick se att ännu en NHL-hockey finalmatch skulle visas på tv bad han mig stanna och titta tillsammans med honom. Han lovade att köra mig hem efteråt. Självklart stannade jag.
Väl framme vi mitt hotell, sent på natten, satt vi en liten stund i bilen och småpratade, vi tog varandra i hand, sade farväl och så gick jag in. Det var sista gången jag såg honom.
Mindre än tre månader senare, i mitten av juli 2010 kom beskedet att Dicks kamp mot sjukdomen var över och han hade förlorat. Dick fyllde 70 år under mitt besök hos honom.
Många kände dig mycket bättre än vad jag gjorde men du släppte in mig, nära dig i ditt hem. Det betydde mycket för mig då och jag kommer aldrig att glömma det.
Tack till dina döttrar som var så söta och tog hand om mig.
Jag vill tro att du flyttade från det jordiska Jerusalem till det himmelska.
Richard Haas, jag är en av alla dem som saknar dig!
Mer läsning: Länkar om Dick Haas In memoriam: Menora, Paul Widén
Resan bokades och jag gav mig av i mitten av april 2010. Dick hämtade mig med sin bil på flygplatsen och jag bodde i hans gästrum under tre dygn.
Han hade packat in en gullig välkomstpresent som låg på gästsängen. Det innehöll en begagnad pocketbok, "Battleground Middle East", historien om de militära konflikterna under Israels livstid. Typiskt Dick.
Vi besökte hans döttrar och han visade mig ett par intressanta platser, men framför allt pratade vi om allt tänkbart. På landsvägen till en av döttrarnas hem stannade han oväntat bilen och pekade ut över nejden.
"Det var här framför dig som herdepojken David besegrade Goliat. På den vänstra höjden stod israeliterna och på den högra, där borta, stod filistéerna uppställda. Enligt Bibeln var det här det hände." Typiskt Dick.
Det märkliga inträffade att samma dag jag landade i Israel fick jag ett sms från Josef. Ett vulkanutbrott på Island hade stoppat all flygtrafik i hela Europa. Detta innebar att jag skulle bli ensam i Jerusalem i 11-12 dagar. Mina tilltänkta reskamrater kom aldrig till Israel som planerat denna gång. Detta fick till följd att jag kunde träffa Dick fler gånger än planerat och vi två kunde spendera mer tid tillsammans.
Dick var nu emellertid mycket svag, han kunde knappt äta något alls och sov väldigt dåligt, vilket samtidigt gjorde att han visade ett stort behov av sällskap. Han skrev oftast blogginlägg på nätterna och visade mig sitt digra register betalande prenumeranter av hans nyhetsbrev. Jag häpnade över många oväntade kända journalist- och politikernamn.
Dick Haas hade inflytande i den svenska debatten, det var tydligt.
Hemma hos Dick våren 2010 Foto: Kamerans självutlösare |
Vi satt i hans vardagsrum till sena natten och samtalade om livet och döden, religion, historia och naturligtvis Israel i timmar.
Sista kvällen tänkte jag gå till fots till mitt hotell men när Dick fick se att ännu en NHL-hockey finalmatch skulle visas på tv bad han mig stanna och titta tillsammans med honom. Han lovade att köra mig hem efteråt. Självklart stannade jag.
Väl framme vi mitt hotell, sent på natten, satt vi en liten stund i bilen och småpratade, vi tog varandra i hand, sade farväl och så gick jag in. Det var sista gången jag såg honom.
Mindre än tre månader senare, i mitten av juli 2010 kom beskedet att Dicks kamp mot sjukdomen var över och han hade förlorat. Dick fyllde 70 år under mitt besök hos honom.
Många kände dig mycket bättre än vad jag gjorde men du släppte in mig, nära dig i ditt hem. Det betydde mycket för mig då och jag kommer aldrig att glömma det.
Tack till dina döttrar som var så söta och tog hand om mig.
Jag vill tro att du flyttade från det jordiska Jerusalem till det himmelska.
Richard Haas, jag är en av alla dem som saknar dig!
Det jordiska Jerusalem Foto: Bertil |
Mer läsning: Länkar om Dick Haas In memoriam: Menora, Paul Widén