Min vän Dick Haas

Dick Haas 2007 Foto: Bertil

Det var en dag sent i april 2007. 

Vi tog hissen ner i Kikar Zions Hotels märkliga entré, inrymt i ett av husets fyra hörnpelare. Jag och tre av mina döttrar åkte ner några minuter före hustrun Gunilla, i god tid till halv tio på lördagsmorgonen. Lördag i Israel betyder också Sabbat men Dick kunde tänka sig att gå en runda i Gamla stan i Jerusalem. Eller "valla", som jag senare förstod att guiderna lite skämtsamt kallade det sinsemellan.

Strax var hela familjen samlad och klockan blev exakt 9.30. Jag spanande ner utefter Solomon street, den väg han hade sagt att han skulle komma, och där kom han! Han var lik sig från fotot av honom på hans hemsida. Samma keps. Likadant skägg. Jag vill minnas att han hade en halvt uppäten glasstrut i handen. 


Detta får bli en totalt ofullständig, förkortad och högst personlig berättelse. 

Vi hade hört talas om Dick Haas hemma i Sverige, av vänner som var erfarna Israelresenärer. När vi nu skulle göra vår första resa ville vi gärna ha en svensk guide i Jerusalem. Döttrarna var då 8.5, 13 och 15 år gamla, och det skulle vara lättare för oss alla om guiden inte talade engelska utan vårt eget språk. Varför inte chansa? Jag mejlade en förfrågan vad det skulle kosta för några timmars promenad och blev överraskad över hur billigt det skulle bli. Jag tackade ja, och vi bestämde plats och tid.

Nu befann vi oss på den platsen och tiden var inne.

Efter en första presentation började en fantastisk dag. Vi gick genom Jerusalems gamla stad och fick oss en nyttig historielektion. Dick frågade efter vår bakgrund och våra intressen och valde sedan ut en rutt som han visste skulle passa oss. Utanför Sionporten, vid den muromgärdade stadens syd-västra hörn fanns en enkel kiosk. "Vatten och hatt!", mässade Dick. "Utan vatten och hatt klarar man inte en dag i Jerusalem som turist!" Vi köpte, på hans inrådan, var sin flaska vatten. Huvudbonader hade vi redan.

Montefiores kvarn, byggd 1857
Foto: Bertil

Inte vet jag om han var likadan mot alla han mötte, men vi fann varandra på något sätt. Vandringen drog ut på tiden och blev längre än planerat. Vi var alla rejält trötta när vi skiljdes åt i trapporna nära Montefiores kvarn på sluttningen upp mot hotell King David, sent på eftermiddagen. (Vi bodde inte på King David som är Jerusalems kanske dyraste lyxhotell) 
Trötta men lyckliga och nöjda. Jag skulle lätt kunna skriva en lång berättelse bara om denna första dag tillsammans med Dick Haas, så mycket minnesvärt hände, visades och sades.

Döm om min förvåning när Dick ringer till min mobil nästa dag. Han ville gå ut med oss och äta middag, sade han. Efter en kort förhandling bestämdes det att vi skulle träffas på kvällen och gå på café. Så blev det. Han föreslog Cafe Hillel på Jaffagatan, nära vårt hotell som hade samma namn som platsen det var beläget, Kikar Zion - Siontorget. Ett café som 4 år tidigare - 9 sept 2003 - blev utsatt för ett bombdåd som dödade 7 människor och skadade över 50 personer, något jag inte kände till just den där kvällen.

Dick erbjöd att ta halva notan, något vi skulle vinna på då vi var 5 personer och han bara en. 

Vi beställde var sin tryffelkaka med grädde, kaffe och saft. De mjuka, goda kakorna serverades på ett och samma fat tillsammans med 3 dricksglas vispad grädde. Utrustad med var sin gaffel förväntades man sedan hålla reda på vilken kaka som var ens egen, ta en bit med gaffeln och doppa den i grädden. Det blev rätt kul efter en stund när ingen visste vilken bit som tillhörde vem.

Det blev ett långt cafébesök, vi berättade om våra liv och erfarenheter, och en för mig betydelsefull bekantskap inleddes. Dessutom blev det så att Dick tog hela notan så hans arvode från guideturen dagen innan åts troligen mer eller mindre upp.

Gunilla och Dick under vår första
 dag tillsammans, april 2007
Foto: Bertil

Det visade sig att Dick drev en nyhetssida på internet med tusentals dagliga läsare, och var lite av en kändis inom Israelkretsarna i Sverige. För att göra en lång historia så kort som möjligt: Han hade ett förflutet som utrikeskorresponent på Dagens Nyheter, (tidningens första i Jerusalem) och andra nordiska dagstidningar, och hade flyttat till Jerusalem redan 1974. Dick hade en judisk mamma, och var uppvuxen i Stockholm. Han hade varit gift med en svensk kvinna men var, när vi träffades, tyvärr änkeman. Hustrun hade konverterat till judendomen, och de två döttrarna bodde i Israel med sina familjer. Dick hade, när vi träffades första gången, nyss fyllt 67 år.

Vi höll sedan regelbunden mejlkontakt efter vår hemkomst till Sverige, förutom att jag började prenumerera på hans nyhetsmail. 

Dick skrev flitigt. 2-3 gånger i veckan var inte ovanligt och hände det något i Israel utöver det vanliga kunde det bli oftare än en gång per dygn. Det händer ofta saker utöver det vanliga i Israel så många mail blev det. 
Ibland ställde jag frågor, de kunde vara av politisk eller historisk karaktär. Svaren lät inte vänta på sig. Vid ett par tillfällen kom det svar som var 10-12 sidor långa. Han hade åsikter om allt och var inte rädd för att ventilera dem, men framför allt hade han en mycket stor kunskap inom sitt område. Med sin judiska bakgrund och som kursetta på guidekursen i Israel, som bestod av heltidsstudier nästan ett år, stoltserade han nu med legitimation för guidning på 7 språk. 
Att ha en sådan brevvän var som att vara kompis med en hårddisk, med den stora skillnaden att denna hårddisken hade ett mänskligt liv och ansikte. Och ett stort hjärta. Det var guld värt för mig som just då hade fått ett nytt intresse i livet - Israel.

En vändpunkt
På sensommaren 2009 skrev Dick att han hade ont i magen. Jag tjatade på honom att han skulle låta undersöka sig av en läkare. Det var det säkert många andra som gjorde också. 
Snart kom svaret ingen vill få: cancer.

Det blev stor operation samma höst och den råkade sammanfalla med ett besök i Israel av mig och min fru. Vi besökte honom därför på Hadassasjukhuset i Jerusalem två gånger under den första veckan efter operationen. Han var naturligtvis tagen, men vid gott mod. Tillståndet försämrades dock sakta men säkert under vintern. 

Jag planerade en resa till Israel i april 2010 tillsammans med min son Josef, samt en god vän till oss. Tanken föddes att jag skulle resa några dagar före de andra och - på hans egen inbjudan - vara Dicks gäst i hans trevliga lägenhet i centrala Jerusalem. 
Resan bokades och jag gav mig av i mitten av april 2010. Dick hämtade mig med sin bil på flygplatsen och jag bodde i hans gästrum under tre dygn.
Han hade packat in en gullig välkomstpresent som låg på gästsängen. Det innehöll en begagnad pocketbok, "Battleground Middle East", historien om de militära konflikterna under Israels livstid. Typiskt Dick. 
Vi besökte hans döttrar och han visade mig ett par intressanta platser, men framför allt pratade vi om allt tänkbart. På landsvägen till en av döttrarnas hem stannade han oväntat bilen och pekade ut över nejden. 
"Det var här framför dig som herdepojken David besegrade Goliat. På den vänstra höjden stod israeliterna och på den högra, där borta, stod filistéerna uppställda. Enligt Bibeln var det här det hände." Typiskt Dick.

Det märkliga inträffade att samma dag jag landade i Israel fick jag ett sms från Josef. Ett vulkanutbrott på Island hade stoppat all flygtrafik i hela Europa. Detta innebar att jag skulle bli ensam i Jerusalem i 11-12 dagar. Mina tilltänkta reskamrater kom aldrig till Israel som planerat denna gång. Detta fick till följd att jag kunde träffa Dick fler gånger än planerat och vi två kunde spendera mer tid tillsammans. 
Dick var nu emellertid mycket svag, han kunde knappt äta något alls och sov väldigt dåligt, vilket samtidigt gjorde att han visade ett stort behov av sällskap. Han skrev oftast blogginlägg på nätterna och visade mig sitt digra register betalande prenumeranter av hans nyhetsbrev. Jag häpnade över många oväntade kända journalist- och politikernamn. 
Dick Haas hade inflytande i den svenska debatten, det var tydligt. 

Hemma hos Dick våren 2010
Foto: Kamerans självutlösare

Vi spelade musik på hög volym mitt i natten, bl.a opera med Jussi Björling och soul med Stevie Wonder. När jag förskräckt frågade om inte grannarna skulle klaga på den höga ljudvolymen kontrade Dick med att han hade en hake på en av grannarna. De hade barn som övade fiol och trumpet vid dåligt valda tidpunkter, de skulle knappast klaga. Typiskt Dick! 
Vi satt i hans vardagsrum till sena natten och samtalade om livet och döden, religion, historia och naturligtvis Israel i timmar. 
Sista kvällen tänkte jag gå till fots till mitt hotell men när Dick fick se att ännu en NHL-hockey finalmatch skulle visas på tv bad han mig stanna och titta tillsammans med honom. Han lovade att köra mig hem efteråt. Självklart stannade jag. 
Väl framme vi mitt hotell, sent på natten, satt vi en liten stund i bilen och småpratade, vi tog varandra i hand, sade farväl och så gick jag in. Det var sista gången jag såg honom. 

Mindre än tre månader senare, i mitten av juli 2010 kom beskedet att Dicks kamp mot sjukdomen var över och han hade förlorat. Dick fyllde 70 år under mitt besök hos honom.

Många kände dig mycket bättre än vad jag gjorde men du släppte in mig, nära dig i ditt hem. Det betydde mycket för mig då och jag kommer aldrig att glömma det. 
Tack till dina döttrar som var så söta och tog hand om mig.
Jag vill tro att du flyttade från det jordiska Jerusalem till det himmelska.
Richard Haas, jag är en av alla dem som saknar dig! 

Det jordiska Jerusalem  Foto: Bertil

Mer läsning: Länkar om Dick Haas In memoriam: Menora, Paul Widén

Hur går det ihop?

Min målsättning med mitt bloggande är att sprida kunskap och glädje utan att fastna i ett försvar av Israel i alla lägen eller att svärta ner dess motståndare på ett orättvist sätt. Detta inlägg hade jag tänkt skulle beskriva hur ett trevligt besök någonstans i Israel, inte politik och polemik. Men jag känner att jag måste ta upp lite politik trots allt. Nästa inlägg får bli lite mjukare.

Bougainville på Karmel

Vad kommer det sig då att jag hela tiden låter så positiv till Israel och inte tar intryck av den massiva negativa störtvåg som sköljer över Israel från alla håll? Ett skäl är att jag instämmer i en dams svar i en enkät jag läste i någon dagstidning: 

"Eftersom Israel är Mellanösterns enda demokrati är mitt val lätt." 

Israelintresset är inte partipolitiskt bundet. Det finns Israelvänner och Israelkritiker i alla läger. 

Det lustiga är att så många har bestämda åsikter, långt fler än de som verkligen är insatta i frågan.

Jag har svårt att förstå hur politiska företrädare - märkligt nog ofta från den politiska vänstern - så lättvindigt kan liera sig med Israels fiender i Mellanöstern. 
Vänsterrörelsen i Sverige talar ju sig varm för viktiga frågor, t.ex kvinnors rättigheter, rätt till utbildning för de unga, en utjämning av de ekonomiska tillgångarna, satsningar på miljöområdet och en ökad acceptans i HBTQ-frågan. 
Men hur går det då ihop med  kvinnornas ställning i arabvärlden? 
Hur går det ihop med den låga läskunnigheten i muslimska länder i allmänhet kontra arabstaternas politiska elits utlandsutbildningar i väst? 
Hur går det ihop med de stenrika oljeshejkernas barnsliga lyxkonsumtion av prylar, bilar och byggande, med hjälp av billig arbetskraft från Asien som arbetar och lever under usla villkor? 
Hur går det ihop med miljardsatsningar i fotbollsklubbar i Europa istället för att bygga upp infrastruktur, sjukvård och utbildningsväsende i Mellanöstern? 
Hur går det ihop med att det närmast är dödsstraff för HBTQ-personer i den muslimska världen, medan Tel Aviv är utnämnd till hela världens regnbågshuvudstad!
Jag driver inte någon tes att vänsterfrågorna är oviktiga, tvärtom! 
Men ingen av Israels grannländer (och potentiella fiender) lever upp till ens grundkravet på det samhälle som de svenska vänsterpartisterna själva kräver att få leva i. 
Ekvationen som berör Mellanöstern går helt enkelt inte ihop!
Det enda som knyter denna oheliga allians samman verkar vara hatet mot Israel, men vad bottnar det i?

Nationaldagen i Netanya

Att behandla eller förklara allt som hänt i Mellanöstern de senaste 100-150 åren låter sig inte göras på några få rader i en blogg. Till detta finns en oöverskådlig mängd böcker, artiklar, radio/tv program, osv. 
Jag har tagit del av mycket men ändå bara gått några millimeter på en mångmila färd.
Mitt bidrag till debatten skulle kunna vara att t.ex föreslå böcker som på ett djupare sätt låter oss förstå bakgrunden, eller att varna för andra böcker, filmer och hemsidor som presenterar en uppenbart lögnaktig och antisemitisk historiebeskrivning. För hat och förakt mot judar är inbäddat i diskussionen hela tiden, vad folk än säger.
Vi, som är vuxna, har ett stort ansvar att upprätthålla kunskapen om antisemitismen hos den unga generationen. 

Det finns några grundpelare på vilka min egen grundinställning om Israel vilar. På dem bygger jag min hållning till staten Israel och det judiska folket.
Jag har inga problem med att många Bibeltroende är fokuserade på vad Bibeln säger i frågan. Jag bekänner mig till den hållningen men därutöver finns det massor av skäl att bejaka den judiska staten Israels rätt att finnas, och att stå upp tillsammans med det judiska folket.
Till detta återkommer jag, gång efter gång.

Jag hajade till när jag för ett par år sedan lyssnade på vår förre socialdemokratiske statsminister Göran Persson i tv, då han talade i Stockholms synagoga i samband med någon högtid. Han berättade hur han som ung grabb hemma i Vingåker bläddrade i historiska böcker på biblioteket. Där dök det upp groteska foton på likhögarna efter nazisternas massmord i Europas koncentrationsläger på 40-talet. Vad var nu detta? 
Hans empati för nazisternas offer väcktes och intresset för judarnas öde - och senare staten Israel - var väckt. För detta har han fått utstå mycket intern kritik, men förtjänar all heder.
Göran Perssons beskrivning av sig som barn var en kopia av beskrivningen av mig själv. Jag stod vid ungefär samma tid, i mitten av 1960-talet, men på stadsbiblioteket i Mölndal, och bläddrade i samma böcker som han gjorde. Jag gick ofta till "bibban" och drogs gärna till hyllorna för krigshistoria. 
Mysteriet över hur detta oförklarliga, Förintelsen, kunde genomföras upptar fortfarande mina, och många andras, tankar. 

Tage Erlander (länk), min barndoms store svenske politiker, var ju under många år socialdemokratisk statsminister. Han besökte Israel tidigt och berättade entusiastiskt hur det kändes att besöka landet och bada i Genesaret, som han med road min benämnde som sin "söndagsskolesjö". Jag minns hur min pappa Albert, som var byggnadsmålare liksom jag själv och djupt rotad i arbetarsamhället, men också mycket Bibelbeläst och själv söndagsskolelärare, gladdes över Erlanders positiva beskrivning.

Genesaret, söndagsskolesjön

Israel var då en nyfödd nation som beundrades av många, och som betraktades som ett bra exempel på drömmar, uppoffringar och ungdomlig framåtanda. Förmodligen inte så lite romantiserat, men ändå en positiv utveckling efter de hemska krigsåren.
Men tiderna förändrades. 
I och med Sexdagarskriget 1967, som startades men förlorades av Israels grannar, började en ny era. Efter några år utan fredsuppgörelse som avslut på konflikten började judisk inflyttning till Judèen, Samarien och Gaza märkas, den företeelse som idag går under namnet "judiska bosättningar". Judar och araber bytte valör med varandra, de palestinska araberna utmålades i massmedia allt tydligare som offer och Israel som förövare.
Men före 1967 fanns inga judiska bosättningar i Judéen eller Samarien och ändå skapades Palestinska befrielseorganisationen (PLO). Redan 1964! 
Judar som byggde hus och byar i det som idag kallas Västbanken kom igång i blygsam skala först i början på 1970-talet, nästan 10 år efter att PLO bildades. Dessutom i trakter som judarna själva blivit fördrivna ifrån i samband med den första stora konflikten i samband med Israels bildande 1948, något som dagens debattörer oftast aldrig tycks ha hört talas om.  
Så vilket Palestina skulle befrias 1964? Jo, man ville göra hela Mellanöstern judefritt! 
Detta mål är fortfarande konflikthärdens verkliga bränsle!

Arafat och Sten Andersson
 - hand i hand
Foto: Sven-Erik Sjöberg

1960-talets ungdomsrevolution. 
Det var inte bara musikstilen som förnyades i västvärlden under det omvälvande 60-talet. Det föddes ett helt nytt sätt att förhålla sig till omvärlden. 
Vi kan ju fortsätta på det socialdemokratiska temat eftersom de satt vid makten i Sverige oavbrutet under hela min barndom, ända fram till 1970-talets mitt, och därför hade en unik möjlighet att långsiktigt påverka svenskarna. 
Efter sexdagarskriget i juni 1967 förändrades regeringens utrikespolitik och nya ledares personliga insatser präglade svenskarnas syn på Israel-Palestinakonflikten. 
Ledare som Olof Palme och Sten Andersson.
Utrikesminister Andersson bjöd in PLO-ledaren Yasser Arafat till Sverige och kärleksförklaringarna till den gamle terroristledaren visste inga gränser. Sten Anderssons minnesord efter sin väns död 2004 ter sig i mina ögon som ett dåligt skämt om man känner till det minsta om Arafats historia. Läs Aftonbladets artikel (länk) 

En av dagens socialdemokratiska politiker, Kent Härstedt (länk), som gått som lärling hos en av Sveriges absoluta toppnamn inom Israel-hatarrörelsen, Pierre Schori (länk), sade något häpnadsväckande i TV för ett par år sedan. 
Kent har många goda egenskaper, men han har frivilligt ställt sig i rampljuset - liksom många andra kändisar - för att driva en tydlig kampanj mot Israel och tål säkert hårdare tag än de jag erbjuder här.
Internet flödar över av kommentarer, artiklar och filmklipp av och med Kent Härstedt i Palestinafrågan. Jag tror det var i samband med PLOs ansökan till FN och UNESCO som Kent motiverade vikten av att Sverige röstade för araberna i frågan. 
Skälet var, sade han, att "det är viktigt för Sverige att vara på den vinnande sidan." 
Vad är det för typ av resonemang? 
Jag trodde att det viktigaste är att Sverige, eller du och jag för den delen, röstar och agerar moraliskt och rättvist efter vår övertygelse i vilket sammanhang det än må vara, även om vi troligtvis inte vinner. (Till och med Gudrun Schyman skulle hålla med mig, hon argumenterade med samma argument i Sveriges radios P1 onsdagen 16 april i frågan om det var en bortkastad röst att rösta på hennes parti, Feministiskt Initiativ.)
Att rösta på ett förslag som troligen vinner - bara för det stora nöjet att vara med i vinnarlaget - kan aldrig vara rätt. 
Inte heller för att vi vill dra ekonomiska vinstlotter och undvika oljestaternas hot om att strypa oljan till oss om vi röster fel. 
Eller för att vi är rädda för terrordåd om vi röstar fel. 
Eller vad det nu var som Kent Härstedt tyckte var viktigt för Sverige.
Israel har inte råd att förlora ett enda "vanligt" krig, men i propagandakriget som pågår parallellt är Israel rejält i brygga. Det är inte politiskt korrekt att, som jag, tala väl om Israel, jag är fullt medveten om det.
Om du vill rösta på att araberna har rätt att gå förbi fredsförhandlingar med Israel, strunta i att erkänna Israels rätt att existera och istället bli erkänd som en Palestinsk nation utan fredsavtal med Israel så har du din fulla rätt. Men gör det för att du tror att det är moraliskt rätt, inte för att du ska vara på den vinnande sidan.
Det var den taktiken som den Svenska regeringen använde under det andra världskriget, då Sverige sålde järnmalm och Bohusgranit till nazi-Tyskland, och lät de tyska tågen med soldater färdas genom landet på väg till och från Norge. Kanske bidrog det till att hålla Sverige utanför kriget, ja. Men moraliskt rätt? Nej! Men politikerna vågade ingenting annat just då, man ville bara hålla sig väl med dem som såg ut att segra i kriget. Som tur var för oss alla vände krigslyckan för nazisterna.

Exempel på personer som tog mod till sig och verkligen stod upp för det de trodde var rätt, oavsett följderna, är Raul Wallenberg, Torgny Segerstedt (länk),  Sophie Scholl (länk) och Oskar Schindler. 

Deras motiv och drivkraft var knappast att de tyckte det viktigaste var att befinna sig på den vinnande sidan...

För eller emot?

Det finns väldigt många vänföreningar till Israel runt om i världen. 
Sekulära, judiska och kristna. Religiösa eller politiska. Eller politiskt obundna. 

Transportvagn till Auschwitz
Yad Vashem i Jerusalem
Foto: Annika Sörensson

Inte nog med det, det finns i Sverige en helt ny typ av organisation: "Unga muslimer mot antisemitism". Grundare är Malmökillen Siavosh Derakhti, drygt 20 år gammal, som fick upp ögonen för problemet med antisemitismen i sin omgivning och gjorde något storartat. En mycket kompakt beskrivning av hans verksamhet: 
Han talar med unga muslimer, berättar för dem om Förintelsen och tar med dem på studieresor till bl.a Auschwitz. 

Som ett hedersbevis för det orginella initiativet tilldelades han ELSA-priset 2012, en utmärkelse som utdelas av Svenska Kommittén Mot Antisemitism, (SKMA) prissumman är för närvarande 20 000 kr. 
Han är väl värd pengarna!

Vad bokstavskombinationen ELSA står för vet jag inte i skrivande stund (jag har faktiskt letat) men jag har en dotter med det namnet, så i mina öron klingar det mycket vackert.    Länk: Läs Intervju med Siavosh här

Jag hoppas också att Siavosh talar med många äldre muslimer från Mellanöstern, inte bara unga muslimer. 
De äldre kanske också skulle behöva höra något som en motvikt till den hatpropaganda de matats med i sina hemländer. 

En intressant detalj i hans resonemang är att judar i Sverige inte ska behöva känna sig hotade på grund av vad staten Israel driver för politik. Det är naturligtvis helt rätt tänkt, men det verkar samtidigt vara självklart att man ska vara kritisk till Israel. Det är som om tanken på att Israel någonsin gör något rätt inte kan tänkas.

Jag är medlem i Samfundet Sverige Israel, och vi ägnar vår energi åt att sprida kunskap och positiva vibbar om Israel. Vi berättar om alla innovationer och forskningsframsteg som sker i Israel, berättar om hur det är att leva där och att göra affärer där osv, osv. 
Det finns anledning att nämna kultur, författarskap och andra samhälleliga företeelser. Uppslagen om ämnen till föreningens välbesökta föredrag och samlingar tycks aldrig ta slut.

Den judiska gruppen i Malmö borde naturligtvis kunna vara hur Israelvänliga som helst, utan minsta risk att råka illa ut. Det är liksom inte självklart att alla är negativa till Israel.

Stranden i Ashdod vid Medelhavet  Foto: Bertil

I själva verket älskar miljoner människor - världen över - Israel. 
De åker dit på semester, träffar vänner och släktingar, besöker alla fantastiska historiska platser eller badar vid de underbara stränderna. Eller tillhör föreningar på hemmaplan, föreningar som gillar och talar positivt om Israel.

Israels vänner, och Shalom över Israel, två svenska kristna organisationer som jag också är medlem i, fokuserar sitt Israelintresse med Bibeln och den kristna tron som bakgrund och drivkraft. 
Det finns många andra organisationer världen över, naturligtvis även många judiska, t.ex Förenade Israelinsamlingen-Keren Hayesod. 

Vid olika högtider strömmar människor till Israel från hela världen och jublar över det faktum att Israel mot alla odds, fortfarande och ännu en gång, existerar. 
Orsaken till det är densamma som varför föreningen "Unga muslimer mot antisemitism" bildades, nämligen förekomsten av antisemitism runt om på jordklotet.

Samtidigt finns det raka motsatsen. 
Vi upplever idag hur forna tiders nazistiska och främlingsfientliga grupper blommar upp igen. Uniformerade, osminkade fascister som är stolta över sina tilltag. 
Samtliga Europeiska länder dras med dem, partier och grupper som ökar i antal och storlek. I vissa länder tar de sig in i parlamenten med den nuvarande demokratins hjälp, men på den framtida demokratins bekostnad.
Även rena intresseorganisationer, som Svenska Palestina-grupperna, får i vårt demokratiska samhälle naturligtvis obehindrat propagera för sina ståndpunkter, men de har tyvärr inte ett enda gott ord att säga om Israel. 
Ibland (men sällan) tar jag ett djupt andetag och dyker ner på deras hemsida för att informera mig om läget. Där är det syrefattigt, så man kan inte stanna så länge och det krävs ett enögt cyklopöga för att kunna se något i det grumliga vattnet.

Om det arrangeras en proisraelisk demonstration på stadens torg, uppenbarar sig automatiskt en motdemonstration som högljutt försöker störa Israelvännernas högtidstal och glädjeyttringar. Polisen gör oftast ingenting utan ligger lågt och hoppas att den dåliga stämningen inte ska eskalera. Undrar vad som skulle hända om Israelvänner uppträdde lika odemokratiskt på ett PLO-möte på stan? Det är intressant att uppleva hur Israel - detta lilla pytteland - kan röra upp så ofattbart starka känslostormar, trots att världen ser ut som den gör i övrigt.

Foto:Björn Lindahl, Aftonbladet

Jag kom att tänka på händelsen i Härnösand i augusti 2013, då någon okänd person i ett obevakat ögonblick hängde propalestinska halsdukar runt halsen på det intet ont anande svenska kungaparet. Den arabiska texten betydde enligt tidningsartikeln: 
"Vår al-Aqsamoské - inte deras tempel!"

Efter ett par minuter insåg de kungliga vad som skett och någon medhjälpare tog diskret hand om problemet och avlägsnade halsdukarna. Det hela utmynnade i någon tidningsrubrik, obligatorisk kritik från Svensk Israelinformation och sedan glömdes händelsen bort av medierna. Som vanligt.

Just denna händelse har ett par (o)lustiga poänger.

1. Muslimska företrädare brukar ju kategoriskt förneka att det någonsin har funnits ett judiskt tempel på Tempelplatsen. Varför då ens agitera om ett tempel som - enligt deras åsikt - varken har funnits eller kommer att få byggas?

Kön till säkerhetskontrollen
vid Tempelberget  Foto: Bertil

2. Tempelberget i Jerusalem har varit under kontroll av Jerusalems Waqf, den muslimska myndighet som regerar över Tempelberget, i obruten tidsföljd ända sedan 1187. Dess överhuvud är den muslimske muftin av Jerusalem. 
Så vart vill agitatorn komma med budskapet på halsdukarna? 
Muslimerna har ju sin al-Aqsamoské och makten över den.
Judar har inte sitt tempel och har enligt judisk lag inte ens rätt att vistas, och definitivt inte be, uppe på berget. 
(Jag har själv stått under den israeliska förbudsskylten, i kön för ickemuslimska besökare till Tempelberget) 

Men tänk om texten på halsdukarna istället varit hebreisk: 
"Vårt tempel - inte deras moské!" 

Vad tror du hade hänt då? 
Jag har inget svar -  jag ställer bara frågan.