Favorit i repris

Julbutik i arabiska kvarteret, Gamla stan i Jerusalem Foto:Bertil

Jag satt och zappade mellan olika tidningar på internet. 

Plötsligt fastnade jag för en rubrik: "Israel bombade Gaza i natt". 

Tänk att de där israelerna inte kan hålla fingrarna borta från avfyrningsknappen!!

Det var finska Hufvudstads-bladet som drog på med denna rubrik 20 december 2014.
Jag vill verkligen inte göra mig lustig över att raketer och bomber sänds fram och tillbaka över människor, var det än sker på jorden. Det har varit ett fruktansvärt år - det 2014 som ligger bakom oss -  men det finns anledning att höja på ögonbrynen över denna artikels rubrik och brödtext.
Artikeln fortsatte: "Israel har genomfört en flygräd mot mål på Gazaremsan efter en paus på flera månader. Enligt palestinska myndigheter skadades ingen i angreppet natten till lördagen"

Men läser man färdigt hela artikeln visar det sig att angreppet var ett svar på en palestinsk raketattack några timmar tidigare. Enligt artikeln var det Israels första flygattack sedan augusti, då parterna - Israel och Hamas - ingick ett avtal om eldupphör efter 50 dagars strider. Men det palestinska raketanfallet var det tredje under perioden. 

Varför lyder då inte rubriken: "Raket mot Israel för tredje gången" eller "Israel svarade på raketbeskjutning".

Ingen har ju påstått (annat än en medvetet snedvriden tidningsrubrik) att Israel började skjuta.

En kommentar från läsarna fanns att begrunda: "Naturligtvis ännu en krigsförbrytelse mot Gazaremsan som inte har möjlighet att försvara sig mot intensivt flyganfall, att inte väst inser detta."

Nå, så värst intensivt anfall lär det ju inte ha varit, och Israel har ju all rätt att reagera på beskjutning mot civila mål, dessutom enligt artikeln för tredje gången innan man svarar. 

Bilden som presenterades i artikeln visar en omkullvällt moskébyggnad. Inte mycket talar för att det var ett resultat av det aktuella israeliska bombanfallet utan snarare en arkivbild, för att förhöja effekten. Det framgår dock inte.
Vi har sett detta så många gånger förut, sättet att presentera nyheter från konflikterna i Mellanöstern. En favorit i repris. Läs gärna artikeln här

Man kan presentera nyheter på fler än ett sätt, och man kan läsa och tolka dem olika också...

Chanukah

Chanukah i Jerusalem   Foto:Bertil

Jag har ingen judisk bakgrund, jag är uppvuxen i ett typiskt svenskt frikyrkligt hem. Trots det har jag ett minne av judiskt Chanukahfirande som jag aldrig kommer att glömma.

Men för er som kan behöva påminnas vad Chanukah är för något, vill jag först ge en kort historik.

År 164 fvt (före vår tideräkning) lyckades Judas Mackabeus och hans judiska befrielsearmé besegra Israels ockupanter och återta makten från förtryckarna; kung Antiochos IV Epifanes och hans Seleukiderrike. Det rikets förste ledare och grundare var en av Alexander den stores härförare och arvtagare, Seleukos.

Mackabeus ville återinviga templet i Jerusalem med en ljusfest, en återinvigningsfest. De judiska skrifterna, Talmud, berättar om händelsen;
Olja till lamporna i templet beräknades bara räcka under en dag men genom ett gudomligt ingripande - ett under - räckte oljan i åtta dagar tills ny, duglig olja nådde fram. 
(OBS detta är inget citat utan återberättat med mina ord!)
Det judiska folket firar denna händelse med en årlig, åtta dagar lång fest där man tänder, först ett ljus, och sedan ytterligare ett ljus för varje dag tills alla åtta ljusen brinner. Berättelsen finns att läsa i 1:a och 2:a Mackabéerböckerna. (Mackabéerböckerna återfinns i den boksamling den kristna Bibeltradionen kallar Apokryferna)

Chanuckah firas inte bara i Israel utan bland judar över hela världen. Även på Götaplatsen i Göteborg i Sverige tänds varje dag, vid en viss tid, ett nytt ljus på en stor ljusstake. I år (2014) startar firandet den 16 december. (Göteborg är den närmaste större staden i närheten där jag själv bor.)
Alla som vill vara med är välkomna. Arrangemanget genomförs av den judiska chassidiska rörelsen Chabad i Göteborg

Många blandar ihop ljusfesten med den kristna julen men de har inget med varandra att göra förutom att de ofta infaller nära varandra i tid, Chanukah vid nymåne runt november-december, julafton alltid den 24 december. Gåvor vid Chanuckah är vanliga bland judarna liksom julklappar i den kristna traditionen, och mycket talar också för att vår tradition med adventsljus har "lånats" från Chanukah, ljusfesten.

Nu till mitt personliga Chanukah-minne. Under hösten 2013 anmälde sig min son, Josef, till ett internationellt seminarium i Israel, arrangerat av Magen David Adom, Israels motsvarighet till Röda Korset.
Josef är såväl ambulanssköterska som brandman, och arbetade inom den svenska Räddningstjänsten, och smälte tydligen bra in i gruppen av läkare och räddningspersonal från hela världen under den veckolånga kursen. 

Jag fick förmånen att åka med honom till Israel där vi spenderade några dagar tillsammans och besökte Masada, Ein Geddi, Jerusalem osv. 

Seminariet, som bl.a handlade om  katastrofhantering och räddningsarbete i Israel, hade sin utgångspunkt i Tel Aviv så när det var dags för kursstart delade vi upp oss. Jag stannade kvar i Jerusalem där jag utforskade stadens gator och museum så långt krafterna räckte, medan Josef var på sitt håll med Magen David Adom. I slutet av kursveckan skulle Josef och hans kamrater komma till Jerusalem för en guidad tur - från Olivberget och genom Gamla staden. Jag tiggde att få följa med och det var inga problem, jag kände mig välkommen.  

Väntan på festen    Foto:Bertil

Utflykten råkade sammanfalla med Chanukahfestens inledningsdag och hela Jerusalem kokade av förväntning inför firandet. Jerusalems judiska kvarter var fylld av ungdomar, som i stora grupper förväntansfullt väntade på skymningen. Helgdagar i Israel börjar och slutar ju alltid vid solnedgången.
Ett av gruppens hållpunkter var att besöka den ansvarige personen för MDA i Jerusalem Old City. Det visade sig vara en spännande ortodox judisk rabbin som bjöd in oss till sitt eget hem. Från Hurvatorget, i det judiska kvarteret i Gamla staden, gick vi på led på vindlande vägar, genom trånga gränder och upp och ner i trappor. Jag skulle förmodligen aldrig hitta tillbaka dit ensam igen. 

Inne i vardagsrummet, vars ena långvägg var täckt av välfyllda bokhyllor, packade hela gruppen in sig (kanske 15 personer) och vi fick spännande information om livet inom akutsjukvården i den trångbodda, annorlunda miljön med sina olika folkgrupper och hundratusentals turister. Om konflikter och vardagsliv, födslar och dödsfall. Vi fick också tilltugg och kall dryck, gemenskapen var mycket gemytlig.

Josef vid ambulansen    Foto:Bertil

Vi fick också titta närmare på den specialbyggda ambulansen som MDA använder i de trånga gränderna. Den liknade mer en traktor än en ambulans, den var mycket smal och kunde åka upp och ner för trappor, och ta sig fram i de smalaste gränder. Det kan inte finnas många av den typen i världen.

När solen gick ner samlades vi - tillsammans med en mängd andra besökare - utanför husets entrédörr där det första ljuset tändes. Husets herre läste en hebreisk bön och så sjöng alla med i lovsången. Det var mycket rörande och vackert.
Tänk att lilla jag, helt oförtjänt, fick vara med en sådan stund. Stämningen och inramningen var mycket exklusiv för mig och det blev ett minne för livet.
Stadens ljud, ljusen och den ljumma novemberkvällen...
Det är inte första gången jag försöker beskriva hur skönt det kan vara att sakta gå hem längs Jaffagatan i Jerusalem på kvällen. Den här kvällen var en sådan kväll.

Kikar Zion vid Jaffagatan     Foto:Bertil

På vägen hem till mitt hotell passerade jag Kikar Zion (Siontorget), ett litet torg utefter Jaffagatan vid gågatan Ben Yehudus början, där en mycket stor Chanukah-ljusstake hade ställts upp, och det första ljuset var tänt. Många människor samlades för att betrakta det hela. Ljusstakar syntes likt adventsljusstakar i fönstren, och många hem och butiker hade halvstora ljusstakar utanför entrédörrarna.

Jag skulle gärna åka tillbaka till Jerusalem under Chanukahfesten någon mer gång.
Glad Chanukah kära läsare. 
Och God Jul och ett riktigt Gott Nytt År 2015.

Tre regeringar föll

Flera regeringar på jordklotet upplever kriser.

De tvingas att upplösas, antingen av det system som styr dem eller av sina egna misstag. 

Andra regimer borde upplösas men gör det inte. De sitter kvar vid makten på grund av sin egen orättfärdighet. Korrupta, våldsamma och maktgalna. Zimbabwe, Nord-Korea, Burma och Syrien är några exempel på stater i den senare kategorin, enligt min personliga uppfattning.

Under den gångna veckan, i början på december 2014 har minst tre regeringar genomgått stora kriser och förändringar.

Vy från Tel Aviv

Israel

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu upplöste häromdagen Israels regering efter interna strider på det politiska planet, och nyval är att vänta. Netanyahu har varit en stark ledare men har tappat i populäritet i takt med att hans politik, inte minst i konflikten med araberna på Västbanken, hårdnat. Han är för vek mot Hamas i Gaza och samtidigt för sträng mot PLO i Judeen/Samarien enligt många israeler, om man ska förenkla det hela.
Justitieminister Tzipi Livni och finansminister Yair Lapid anklagades för att försöka avsätta honom i en kupp och de avskedades, varmed regeringskrisen var ett faktum. Samtidigt som folk börjar tröttna på Netanyahu bedöms han inte ha någon verklig konkurrent som premiärminister, vilket betyder att han troligen återfinns på sin post efter nyvalet nästa år, men med en ny regeringskonstellation. 

Det är intressant att se förändringen av Israels politiska utstrålning sedan 1948. I början var det, trots krig och spänningar, mycket tal om utsträckta händer och försoning. Politiken var vänsterorienterad, närmast socialdemokratisk i svensk jämförelse. Histadrut (Israels motsvarighet till svenska LO) organiserade alla judiska invandrare som byggde landet i sann nybyggaranda, med den extremt socialistiska kibbutzrörelsen som motor. 

Men för varje krig som drabbade Israel drevs folkets vilja i de politiska valen åt det som vi kallar höger. Hökarna blev fler än duvorna, så att säga, och efter det ena uteblivna fredsavtalet efter det andra tröttnade väljarna på att freden aldrig infann sig. Klimatet hårdnade, kraven på resultat ökade och de politiska uttrycken mer oresonliga.

Israel får ofta kritik för att gamla terrorister kommit tillbaka som toppolitiker i Israel, till och med på premiärministerposten. Ett bra exempel är Yitzhak Shamir, som i ungdomen var medlem i Sternligan, gruppen som mördade den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte 1948. Shamir är den som suttit 3:e längsta perioden som premiärminister efter David Ben-Gurion och Benjamin Netanyahu.

Eller Menachem Begin, som blev ledare för Irgun 1947, en motståndsgrupp som före Israels bildande bekämpade britterna i Palestina. Han anses vara ansvarig för bombdådet på hotel King David i Jerusalem 1946, med minst 90 dödsoffer.

En terrorist som premiärminister?

Israels regering förbjöd de militanta gruppernas existens och de upplöstes efter statens bildande. Det är skälet till varför Shamir och Begin kunde göra politisk karriär; de underordnade sig det demokratiska, politiska livet. Begin lyckades t o m förhandla med Egyptens president Anwar Sadat och skapade ett fredsavtal som håller än i dag, och för vilket de två delade Nobels fredspris 1978.

Palestina

Om kritiken mot Shamir och Begin ska vara giltig måste Yassir Arafat tas med i en jämförelse. Detta för att visa att Israel och "Palestina" ofta jämförs med olika måttstockar.

Om någon var terrorist var det Arafat. Han blev ledare för PLO (Palestinska befrielseorganisationen) 1969, vars mål var att skapa en palestinsk stat på den mark där Israel fanns. PLO bildades ju redan 1964, flera år innan dagens israeliska ockupation av Västbanken hade inletts. PLO består av många, mindre grupper, varav Fatah blev tongivande och Arafat dess ledare. 

Det verkar ha glömts bort i den allmänna debatten hur hans Fatah sprängde flygplan, utförde bombdåd och liknande under en lång tidsperiod runt 1970-talet. Vi glömmer inte morden på 11 israeliska idrottsmän och ledare under OS i München 1972. 

Arafat och hans armé gjorde sig dock impopulära även bland vissa arabstater och drevs genom Mellanöstern, efter att ha gjort sig obekväm i land efter land. Jordaniens kung Hussein tvingade Fatah med våld ut ur Jordanien och till slut hamnade PLO/Fatah i Libanon, där organisationen stred under det 15 år långa inbördeskriget, 1975-90, och som kostade minst 100 000 människor livet.
1982 drogs Israel in i kriget efter att PLO angripit och terroriserat över gränsen till Israel. Den palestinska terroristorganisationen tvingades samma år att lämna även Libanon efter hårda strider i Beirut, och fick en fristad i Tunis, huvudstaden i Tunisien i Nord-Afrika.

Arafat gjorde - mot alla odds - internationell comeback som fredsduva och började tala med Israels förhandlare, ett arbete som utmynnade i Osloavtalet 1993 och upprättandet av en palestinsk myndighet. Yitzhak Rabin var då premiärminister i Israel. Avtalet slöts 18 sept i Washington under USA:s president Clintons översyn. För det fick Arafat dela Nobels fredspris med Rabin, men någon fred blev det inte i praktiken.

Så här 10 år efter Arafats död har ingen slutgiltig punkt satts i konflikten mellan Israel och den palestinska myndigheten även om en mängd samarbete faktiskt sker på många områden. 

Under våren 2014 bildade den palestinska myndigheten på Västbanken, under Mahmoud Abbas ledning, ett kritiserat samarbete med Hamas i Gaza. En samregering bildades, men den upplöstes efter 6 månader, under just denna vecka som gått, allt under stor oenighet mellan grupperna. Något nyval blir väl inte heller aktuellt - till skillnad från Israel - det var 10 år sedan val hölls på Västbanken.
Det är följaktligen den andra regeringen som denna vecka har upplevt kris och upplösning. Någon palestinsk stat har ännu inte bildats och förutsättningarna ser sämre ut än på länge, då den palestinska myndigheterna inte har kontroll över hela sitt territorium. 

Sverige

Men även Sveriges regering har problem. Regeringspartiernas statsbudget gick inte igenom i riksdagen och nyval har utlysts. Ett av de få beslut som Stefan Löfvens regering hann fatta var att erkänna Palestina, en stat som inte finns. Det beslutet får vi leva med för all framtid, även om Sveriges politik skulle få en ny inriktning efter nyvalet i mars 2015. Varför skulle Sveriges regering vara så otroligt snabba med att erkänna Palestina som stat, ett Palestina som nu, bara ett par månader efter erkännandet, har kollapsat? Det är märkligt att både Israel, Palestinas och Sveriges regeringar upplöstes/fallit under samma arbetsvecka i början på december 2014.

Detta inlägg är inte partipolitiskt, jag kan bara konstatera att beslutet att erkänna Palestina blir ett av få beslut av Sveriges nya regering som förverkligades, och ett av de få avtryck i historien regimen Löfven á la 2014 kommer att ihågkommas för i framtiden.
PS. Nyvalet i Sverige genomfördes inte av olika anledningar, förtroendekrisen tynade ut och Stefan Löfven kunde fortsätta som statsminister. 

Sverige erkänner Palestina

Israel är en republik i motsats till Sverige som är en monarki. Men den svenska monarkin, kungahuset, har bara en symbolisk betydelse.
Den svenska kungafamiljen gör i många fall ett gott jobb som representanter för Sverige (även om vissa skuggor faller över en och annan händelse under årens lopp) men den verkliga makten finns hos regering och riksdag, och med regeringens statsminister i spetsen.
Redan efter några minuter i rampljuset som landets nye statsminister släppte Stefan Löfven en politisk bomb. Här är ett citat ur Stefan Löfvens tal inför riksdagen den 3 oktober 2014 vid riksdagens högtidliga öppnande, då han deklarerar Regeringsförklaringen, här kopierat från Regeringskansliets hemsida, där hela Regeringsförklaringen finns att läsa: 

"Konflikten mellan Israel och Palestina kan endast lösas genom en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännand (sic) och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina."  

Det beslutet måste ha kommit till lite hafsigt och oövertänkt, när inte ens Regeringskansliets hemsida har hunnit korrekturläsa sin egen text, där ordet erkännande är felstavat. Miljöpartietes Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan pressade väl på så kraftigt att fingrarna slant på tangentbordet.

Vi var många som höjde på ögonbrynen.
Det kom så plötsligt, som att hälla en spann kallt vatten över sig.
Eller, som konfliktforskaren Magnus Norell uttryckte det i ett inlägg i bloggen Fikraforum;  "som att hälla bensin på elden". (Hela inlägget: fikraforum) 

Norell, som har en stor erfarenhet av konflikthantering menar att Sveriges beslut bara ökar svårigheten att få till stånd seriösa förhandlingar mellan parterna, staten Israel och den Palestinska myndigheten.

Saken blev inte mindre kontroversiell då beslutet togs av Socialdemokraterna och Miljöpartiet utan att förhandla i Utrikesnämnden (där för övrigt kungen är ordförande) med de övriga riksdagspartierna för att kunna fatta ett beslut med bred enighet i viktiga internationella frågor, något som varit kutym under många år.
Nu får Sverige dras med beslutet i all framtid även om det skulle bli regimskifte. Beslutet mörkades eftersom den nya regeringen visste att förslaget aldrig skulle klubbas igenom om ärendet hade dragits i Utrikesnämnden på grund av Alliansens och SDs hållning i frågan.

Dessutom: Tänk att erkänna en stat som inte finns, men om det ska jag skriva mer en annan gång.

Kungahuset var inte sena att skicka en gratulation till den palestinska myndigheten, adresserat till president Mahmoud Abbas. Brevet är daterat den 15 november 2014, Palestinas (in)officiella nationaldag. Utrikesminister Margot Wallström försvarar kungen med att han alltid gör så när Sverige har erkänt en ny stat.

Jag har inte hittat några uppgifter på om vår tidigare kung, Gustav V, skickade gratulationer när staten Israel utropades 1948. Sanningen är faktiskt att Sverige inte upprättade diplomatiska relationer med den nyfödda staten förrän i juli 1950. Mordet på kungens brorson; greve Folke Bernadotte i Jerusalem 1948, kastade grus i maskineriet.
Sveriges dåvarande regent har fått både ris och ros för sitt agerande under nazitiden och det andra världskriget.
Samtidigt som han var en ivrig motståndare till den Sovjetiska kommunismen, höll sig väl med naziregimen och skriftligen gratulerade Adolf Hitler till Tysklands krigsframgångar på Östfronten.
Samtidigt vädjade kung Gustav till Ungerns statschef, 30 juni 1944, att "i mänsklighetens namn rädda de ungerska judarna". Så tidigt som 1933 lär han också, under ett besök i Berlin, försökt förmå Hitler att "mildra förföljelserna mot judarna", alltså flera år innan Kristallnatten och Holocaust.
Nazismens intentioner var tydligen kända redan då, trots att många inblandade efter kriget skulle säga: "...vi visste ingenting...".

Gustav V 90-årsfond stöder än i dag idrottsevenemang och liknande arrangemang bland annat i Israel,  och kung Gustav lär också ha fått en skog uppkallad efter sig där (Shaar ha'Gaiskogen) genom den judiska miljöorganisation Keren Kajemet.  Detta borde innebära att den dåvarande svenske monarken fortfarande har ett hyfsat gott anseende i Israel.

Att vår nuvarande kung, Carl XVI Gustav, har en frostigare relation till Israel är ju ingen hemlighet.
Allt sedan kungens farbror och gudfader, greve Folke Bernadotte, under sitt FN-uppdrag mördades av judiska terrorister i Jerusalem 1948, tycks kungahuset ha ett ont öga till Israel.
Kung Carl Gustaf  var på besök i Stockholms synagoga den 4 maj 1975 i samband med att församlingen firade sin 200-årsdag.
Det är väl det närmaste Sveriges nuvarande kung kommit det judiska folket. Ja, han skakade förstås hand med Israels president Shimon Peres vid statsminister Olof Palmes begravning 1986 med orden: "Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor".
Kungens kommentar rapporterades i dagstidningen Jerusalem Post, men nämndes inte i svensk press.
Svenska kungahuset har aldrig besökt Israel, som en tyst protest.

Fadäsen med palestinahalsdukarna  2013 är också ett exempel på en viss aningslöshet (eller medvetenhet). Läs gärna mer om den händelsen i mitt inlägg från april 2013 (Blogginlägg - "För eller emot")

Kungahuset har som sagt bara en symbolisk uppgift; att representera nationen vid högtidliga tillfällen. Israel har sin motsvarighet: Presidentämbetet. Under sommaren 2014 valdes Israels tionde president  sedan landet utropades 1948. Reuven Rivlin ersatte Shimon Peres.
Jämför med PLOs president Mahmoud Abbas, som i år kan fira sitt tionde år vid makten, trots att hans mandatperiod tog slut 2006!  Så hur Margot Wallström kan avgöra att Palestina har en regeringsduglig ledning är svårt att förstå då man inte haft demokratiska val på 10 år, och inga nya val har ännu utlysts.
Det är likt sagan om Kejsarens nya kläder: Den av Sverige erkända staten Palestina har inga fasta gränser (Israels gränser mot det framtida Palestina är i ärlighetens namn bara vapenstilleståndslinjer som inte blivit fixerade pga uteblivna fredsförhandlingar), inget fredsavtal, ingen demokrati, ingen åsiktsfrihet, ingen suverän makt på eget territorium, ingen intern fred mellan olika grupper som Hamas, PLO, PLFP osv. Men allt detta som inte finns kan utrikesminister Wallström, Sveriges regering och kung Carl Gustav tydligen ändå se för sin inre syn. Men kejsaren är fortfarande naken.

Albert Einstein 1951
hans favoritbild

När Israels förste president Chaim Weizmann avled, 9 nov 1952, efter en lång tids sjukdom gällde det för Israels ledning att hitta någon som kunde axla den symboliska men viktiga posten.
Abba Eban, dåvarande israelisk ambassadör i USA och samtidigt representant i FN, fick i uppgift att tillfråga självaste Albert Einstein, den världsberömde fysikern, som hunnit uppnå 73 års ålder. Denne blev tydligt smickrad av erbjudandet men avböjde vänligt men bestämt.
Einstein bedyrade att det inte var hans ålder som lade hinder i vägen. I ett personligt svarsbrev till Eban formulerade han sig bl.a enligt följande: "Jag är djupt rörd över vår stats, Israels, erbjudande, men också sorgsen och förvirrad över att det är omöjligt att anta detta erbjudande". (Översättning ur Abba Ebans bok; En självbiografi)
Tänk, jag tycker det är så häftigt att den man som räknas som kanske historiens skarpaste hjärnor valde formuleringen; "...vår stat, Israel..."  (Det tyckte Abba Eban också)
Liksom det faktum att han skulle kunnat få den symboltyngda titeln; Den judiska staten Israels president. Men han tackade nej, då han "inte såg sig duglig att arbeta med mänskliga varelser och att förrätta officiella uppgifter". 

Einstein var en teoretiker, inte en praktiker och det insåg han själv. Han behövde inte makten eller den smickrande positionen. Han var ändå kung i sitt rike.
Kung Carl XVI Gustav representerar sitt folk; svenskarna.
Nobelpristagaren Albert Einstein fick samma typ av uppgift, nämligen att representera det judiska folket.

Religionskrig

Kung Gustav VI Adolf

Foto: Bertil

I skrivande stund, den 6 november, är det dags att äta en Gustav Adolfs-bakelse. 

Detta till minne av kung Gustav II Adolfs dödsdag vid slaget vid Lützen 1632. Vi som är lite halvgamla fick sådana datum inpräntade i skallen redan i tidig skolålder. Dagens ungdomar vet knappast särskilt mycket om honom och den tid han levde i.
Han ledde Sverige under 30-åriga kriget, ett krig som, förutom att gälla makt och ära, kan betecknas som ett religionskrig mellan protestanterna och katolikerna i 1600-talets Europa. 

Vi som kommer från Göteborgsregionen har sett kung Gustav II Adolf många gånger som staty på Gustav Adolfs Torg mitt i staden. Där står han i brons och pekar mot marken.
Enligt traditionen uttalade han vid detta tillfälle: 

"Här skall staden ligga!" i samband med Göteborgs grundande, 1621.

Enligt göteborgshumorn utbrast han istället: "Här ska Blåvitt spela!" 
(Blåvitt är smeknamnet på ett av Göteborgs mest framgångsrika fotbollslag. De spelar i blå-vit randiga tröjor)

I våra dagar har de europeiska staterna i stort sett slutat att bekämpa varandra av religiösa skäl. Balkankriget i mitten av 1990-talet får vi hoppas var den sista europeiska konflikten med religiösa ingredienser, även om det pyr lite i Nordirland fortfarande, mellan protestanter och katoliker.
Man skulle kunna tro att religionskrig hörde till en förgången tid men istället får Europa ta emot en stor flyktingström från Mellanöstern och Afrika där islamistiska extremister förföljer och dödar alla oliktänkande. Det talas om ca 50 miljoner flyktingar (2014) som rör sig inom eller mellan stater runt om i världen, på flykt undan våld och död. Av alla dessa människor är de flesta muslimer själva, men också många kristna.
Enbart en liten del av flyktingströmmen når Europa. Trots det väntas närmare 100 000 söka skydd i Sverige under nästa år, det är en ansenlig mängd hjälpbehövande människor. De utgör också lika många röster som de politiska partierna ska slåss om i framtida riksdagsval.
Många av dessa människor bär tyvärr med sig ett hat mot judar sedan barnsben från sina hemländer. Det hatet får allt för ofta utlopp här i Sverige mot svenska judar. Svenskar som får klä skott för staten Israels politik. Detta fenomen kallar jag antisemitism.

Konflikten mellan muslimer och judar i och runt Israel är framför allt en religiös konflikt, även om många försöker förklara den till synes olösliga konflikten som politisk. Som om det bara gällde land, ockupation och förtryck.

Att PLO (Den palestinska befrielseorganisationen) bildades redan 1964 - flera år innan Israel tog makten på Västbanken i och med sexdagarskriget 1967 - har de flesta glömt, eller aldrig hört talas om. 

Vilket Palestina skulle befrias 1964? Inte Västbanken eller Gaza i alla fall, där hade araberna redan makten. Nej, det var Israel som skulle utplånas, och samma politik tycks gälla i våra dagar.

Tempelplatsen från öster

Foto: Bertil

De senaste dagarna har det bråkats särskilt mycket runt Tempelberget i Jerusalem.
De muslimska företrädarna och de palestinska politikerna kämpar emot med näbbar och klor för att förbudet för judar att be på Tempelberget ska gälla för all framtid.
Detta synsätt är märkligt, och ännu märkligare är att svenska debattörer gärna värnar om de arabiska kraven. 

Varför får inte judar be på just den platsen? Varifrån har Tempelberget fått sitt namn?
Muslimerna kallar platsen för al-Haram al-Sharif, men till och med PLOs mångårige ledare, Yassir Arafat, använde ofta benämningen "The Tempel Mount" samtidigt som han förnekade att det någonsin funnits något judiskt tempel, eller ens judisk historisk närvaro på platsen.

Vilket tempel talar vi om? Judarnas, naturligtvis.
Först kung Salomos tempel och sedan kung Herodes tempel som revs av romarna år 70.

Följaktligen: utan judar - inget tempel, och därmed heller inget Tempelberg. 

Tempelforskningsinstitutet Jerusalem
Foto: Bertil

Det finns fundamentalistiska judar också, sådana som vill riva al-Aqsamoskén och bygga ett nytt judiskt tempel. De är dock i en klar minoritet.

Däremot talar Bibeln om att det ska återuppbyggas ett judiskt tempel. 

Jag har besökt Tempelforsknings-institutet i Jerusalem och sett de föremål och kläder som redan är tillverkade och är tänkta att användas när detta framtida tempel står klart.
Det är svårt att se hur det skulle gå till, rent mänskligt. Muslimerna är helt uppfyllda av tanken att judar inte ens ska få besöka Tempelplatsen, och ännu mindre få be där. Vad är de rädda för?
Staten Israel har överlämnat makt och ansvar för al-Haram al-Sharif till muslimerna som genom stiftelsen Jerusalem Islamic Waqf driver platsen med dess moské och muslimska helgedomar. Det är alltså muslimerna som bestämmer på Tempelberget. Tyvärr missbrukas förtroendet ibland och det kastas sten ner på bedjande judar och andra besökare vid Västra Muren. Detta utlöser naturligtvis oroligheter, och israelisk polis tränger ibland in på arabiskt område för att gripa någon förövare eller för att få stopp på de livsfarliga upptågen.
Det kan inte vara ok att kasta sten rakt in i en folkmassa från 20 meters höjd.

En intressant detalj är att Rabbinatet i Jerusalem själva förbjuder judiska personer att gå upp på Tempelberget, men det är bl.a för att en jude inte ska råka trampa på den plats där Det Allra Heligaste, det inre rummet i templet, var beläget. Så heligt betraktas platsen av de troende judarna.
Ibland trotsar enskilda judar Rabbinatets förbud och går upp ändå, men de får inte be öppet för muslimerna. 

Under tidsperioden 1948-1967, då araberna hade makten i Jerusalems gamla stad utestängdes alla judar även från att be till sin Gud vid Kotel - Västra muren. Synagogorna i den gamla judiska stadsdelen sprängdes eller brändes ner och alla judiska invånare fördrevs.
Men sedan Israel övertog makten i Jerusalem 1967 garanteras enligt Israels lag att de olika religionernas utövare ska ha fri tillgång till sina olika heliga platserna. Detta synsätt tycks vara väldigt svårt för de muslimska företrädarna att acceptera, och än märkligare är att västliga (läs: svenska) fredsivrare förespråkar en återgång till det tidigare tillståndet samtidigt som man förespråkar demokrati, lika rättigheter och religionsfrihet. Den ekvationen går helt enkelt inte ihop!

Att blotta tanken på att en jude skulle befinna sig uppe på Tempelberget, al-Haram al-Sharif, att be där och ännu värre; att som jude beträda al-Aqsamoskén är så provocerande för en troende muslim att det kan utbryta krig för mindre.
Finns det då någon plats i Israel där muslimer eller kristna är förbjudna att utöva sin tro? Nej, alla har tillträde till sina heliga platser.
Alla utom judarna själva!
Tusentals människor på båda sidor om de religiösa uppfattningarna har dödats eller skadats i följderna av arabiska uppror som är förknippade med spänningen runt al-Aqsamoskén genom åren. Men kanske är religionskrig fel beteckning på konflikten?
Kanske är istället dess rätta namn; Andligt Krig?

Kan det vara sant?

En hisnande historieförfalskning försöker lära oss att det bara är muslimsk historia vi gräver fram i Israel idag, inte judiska lämningar från Biblisk tid.

Om du har slutat lyssna på den Israeliska sidans argument, lyssna då istället på vad den andra sidan har att berätta:

al-Aqsamoskén på Tempelberget i Jerusalem, invigd 705 evt.  Foto: Bertil 

(Citat:)

”Al-Aqsamoskén, ett Guds Hus, (House of Allah) byggdes ursprungligen av profeten Abraham, och han lät även bygga Kaba i Mecka, Islams heligaste helgedom."

”Abraham och hans son Isak gjorde pilgrimsresor till Mecka, sk Hajj.”

”Landets ursprungsbefolkning, Palestinierna, trodde på Abrahams lära och tillbad i helgedomen i Betel (Jerusalem sic).”

”Israels folk vägrade att, trots Allahs uttryckliga order, följa profeten Moses till Palestina, då de betraktade ursprungsbefolkningen - Palestinierna - som landets rättmätiga ägare. Istället föredrog de att leva i öknen i 40 år.”

”Profeten David och profeten Salomo återuppbyggde al-Aqsamoskén, innan kung Nebukadnessar förstörde den år 586 f.Kr. ” (Slut citat)

För den oinvigde kanske det låter trovärdigt, men kan dessa påståenden verkligen vara sanna?
Naturligtvis inte!

Allt detta och mer därtill är hämtat från en hemsida på internet riktad till muslimer med syfte att utbilda dem i Islams historia, justislam.co.uk. (engelska just; adjektiv: rätt sorts, äkta islam)

Det finns många liknande internetplatser. Just dessa citat är hämtade ur boken ”Prophet Muhammad, The last Messenger In The Bible," författad av någon vid namn Kais Al-Kalby, och presenteras på justislam.co.uk.

Du som är lite bevandrad i internetkunskap ser att sidans adress visar att den hör hemma i Storbritannien (uk) och inte i Saudiarabien eller något annat konservativt muslimskt land som man först kan lockas att tro.

Al-Aqsamoskén, som är belägen på Tempelbergets topp i Gamla stan i Jerusalem, påstås ha byggts minst 1000 år före kung David - alltså för mer än ca 3000 år sedan. Någonstans läste jag uppgifter att al-Aqsa var 7000 gammal. Man behöver inte vara professor i historia för att inse det orimliga i dylika påståenden.

Liknande uppgifter är mycket vanliga, trots att vi alla vet att Muhammed levde mellan år 570-632 evt (efter vår tideräkning), och att den romerska provinsen Palestina - som för övrigt fick sitt namn av den romerske kejsaren Hadrianus år 135 evt - intogs av muslimerna först 6 år efter Muhammeds död, alltså år 638. 
Det trampade följaktligen inte omkring några palestinier på Abrahams tid, för varken Palestina eller palestinierna var uppfunna då. En följd av detta är bl.a också att Jesus från Nasaret naturligtvis inte var palestinier utan israél, och inte en arabisk muslim utan, i alla avseenden, en vanlig judisk jude.

Vi vet också att Klippdomen färdigställdes år 691-692 och al-Aqsamoskén år 705 evt och inte innan Salomos tempel, som uppfördes ca år 960 före vår tideräkning.

Varför dyker då dessa påståenden ändå upp fortfarande? Jo, någon vill hävda att det inte är judarna som har sin historiska bakgrund i landet utan muslimer/araber/palestinier, trots att vi också vet att epitetet "palestinier", för att särskilt beskriva araber, började används först i slutet av 1960-talet. Tidigare benämndes alla som bodde i provinsen Palestina för palestinier, även judarna. 

Abraham, Isak, Jakob, David och de andra bibliska gestaltera var enligt detta märkliga synsätt muslimer, och kung Salomo var egentligen en muslimsk profet och hans tempel var en moské.

Klippdomen, färdigbyggd 692 evt
Foto: Bertil 

När jag besökte tempelberget hösten 2013 fick jag som ickemuslim inte se Klippdomen från insidan. Klippdomen med sin guldkupol, som är placerad på Moria berg där en gång det judiska templet var beläget. Det stod en självgod ung vakt vid dörren, bedömde mig som icke-muslim bara genom att se på mig och viftade bort mig med en föraktfull min. 
-"Only muslims, only muslims!" 
En blond, ung flicka med en tydligt arabisk pojkvän försökte, utan framgång, att truga sig in genom att försöka övertyga vakten att hon tänkte konvertera till islam. Inga argument bet. 
-"ONLY MUSLIMS!"

Jag tycker det är viktigt att känna till hur historien presenteras för andra människor. En god vän till mig hävdade att historien ser ut på olika sätt, beroende på var och av vem den berättas. Till stor del hade han rätt.

Ryska barn läser t.ex om Det Stora Frihetskriget medan barnen i västvärlden läser om Det Andra Världskriget. Danskarna har sina hjältar i krigen mot Sverige, svenskarna har sina.
Det som israelerna kallar Frihetskriget 1948-49 kallar araberna al-Nakba - Den Stora Katastrofen.  
Varje land utgår helt naturligt från sitt närområdes och sitt folks historia, och fokuserar därmed inte lika mycket på grannländers eller andra världsdelars historia.

Men det man berättar borde i möjligaste mån vara sant, inte bara rena påhitt!

Ovanstående fantastiska historiska missuppfattningar om de judiska templen och de tidiga bibliska huvudpersonerna saluförs som viktiga fakta för sanna muslimer.
Inte nog med det; många tror att  det är sant.

Vem ska betala vad?

Jerusalem

En givarkonferens i Kairo har anordnas, så att Gaza ska kunna byggas upp efter kriget i somras. Pengarna flödar in från givmilda donatorer över hela jorden, bl.a Sverige som skjuter till 70 miljoner extra kronor, förutom sin sedvanliga årliga stöd till den palestinska administrationen på ca 700 miljoner.

Jag har hört röster med åsikter som menar att det inte borde vara vi svenskar som ska öppna plånboken för att bygga upp Gaza, utan Israel.
Det var ju de som sköt sönder alla hus.

Men varför anordnas det inte istället en givarkonferens för att hjälpa Israel att betala kostnaderna för antiraketsystemet "Iron Dome"? I Israel har detta unika försvarsvapen utvecklats, för att skydda landets civilbefolkning, till skillnad från Hamas som använde sin civilbefolkning till att skydda sina raketer. 

Varje avfyrning av Iron Dome lär kosta mellan 500 000-700 000 kronor. Nästan 90% av de  Hamas-raketer som hotade att landa i befolkade områden i Israel sköts ner av Iron Dome. Hamas avfyrade ca 4500 raketer under den 50 dagar långa urladdningen så kostnaderna för att försvara Israels civila blev, räknat i pengar, svindlande. Men, som en talesman för IDF (Israels försvarsmakt) konstaterade; "människoliv räknas inte i pengar". 

Varför ska omvärlden betala för vad Hamas orsakade, nämligen ett krig som drabbade de civila i Gaza, samtidigt som de använt all betong - som naturligtvis var ämnad att användas till att återställa bebyggelsen sedan förra kriget - till att bygga stridstunnlar och avfyringsramper för sina raketer? 

Iron Dome var så effektivt att IDF inte behövde göra något massivt markanfall inne i Gaza, kriget och stridslusten hos Hamas tog slut ändå. Många liv sparades tack vare detta. Det ironiska resultatet blev att det blev de civila i Gaza som stod för de största förlusterna, medan terrororganisationen Hamas står intakt inför nästa krig. De förfogar fortfarande över tusentals raketer och andra vapen, och arsenalen växer oavbrutet.

Det vore kanske istället på sin plats att göra en insamling så att Israel har råd att försvara sina civila i framtiden? Israels befolkning består ju av 20% araber, de flesta av dem är muslimer. Den urskiljningslösa raketbeskjutningen från Gaza drabbar dem också. 

Den israeliske ambassadören Isaac Bachman i Sverige uttryckte sig på följande vis i en intervju i tidningen Världen Idag : "Vi tog kriget mot terrorn i ert ställe". Ambassadören menar att det var en strid även mot IS, den Islamiska staten, som redan infiltrerat Hamasregimen i Gaza. Han fortsätter:

"Hamas är ingen demokrati. Europa förstår inte att Hamas är förfärliga, inte bara mot Israel, utan också mot sitt eget folk".

En som inte delar Isaac Bachmans uppfattning är Per Gahrton, fd partiordförande i Miljöpartiet och Svenska Palestinagruppernas ordförande, kort sagt: en verkligt brinnande Israelhatare. 

Han har uttalat sig på Palestinagruppernas blogg: Citat: "De bästa demokratierna i Mellanöstern är Libanon och den Palestinska Myndigheten".

Jag tycker den kommentaren är underbart avslöjande om i vilken skenvärld Per Gahrton lever i. 

1. Mahmoud Abbas, den Palestinska myndighetens president firade i somras sitt tionde år som ordförande. Problemet är bara att Abbas mandattid bara löper över 4 år, men inga val har hållits sedan 2005 och PLO har brutit de flesta av sina egna stadgar och överenskommelser sedan dess.

2. I Libanon har Hizbollah, den shiamuslimska terrororganisationen blivit en "stat i staten" med stor del i regeringen, stor påverkan i det mediala och sociala livet och med en tungt beväpnad armé, stödd av bl.a Iran och Syrien. Hizbollah skulle avväpnas av FN efter inbördeskriget (1975-90) i Libanon (enligt säkerhetsrådets resolution 1559) men så skedde aldrig. Idag är de starkare än någonsin och strider i Syrien på regeringssidan. Hizbollah har, i likhet med Hamas i Gaza, som främsta mål att utplåna den judiska Israel. Någon demokrati värd namnet finner du inte i Libanon längre.

Det är en gåta att en person som Gahrton, som verkligen försökt sätta sig in i problematiken och historien - han har till och med skrivit en bok i ämnet - inte tycks se dessa uppenbara faktum. Om Gahrton är så positiv till PLO, hur är hans hållning till Hamas, Hizbollah och alla andra militanta, islamistiska grupper? Ser han några problem med terrororganisationens inställning till Israels rätt att existera?

Skylt, på väg från badplatsen vid Döda Havet

Inte nog med det. När det "vårades" i arabvärlden och europeiska flygvapen (även svenska JAS-plan) krigade och hjälpte till att fälla Khadaffis diktatur 2011, uttalade sig Gahrton i radio: "Nu är det dags att världens vapen vänds mot Israel". 

Ja, du läste rätt! Jag hörde själv dessa ord på Sveriges radio. Han ville att Europas västländer skulle ställa om siktet, från Libyen mot Israel. EUs vapen skulle göra färdigt jobbet och neutralisera Israels maktposition. Jämför detta tankesätt med ambassadör Bachmans tankar om att "Israel gör jobbet mot terrorn i vårt ställe." 
Fredsivraren Gahrton förvandlades till en krigsivrare. Just det samma som han ofta anklagar Israels premiärminister Benyamin Netanyahu för att vara. Hur rimmar den förre toppolitikerns tankebanor med Miljöpartiets nedrustningspolitik? Ska vi starta ett krig?

Netanyahu talade inför FNs generalförsamling 29 september 2014, några dagar efter att PLOs ledare Mahmoud Abbas hade stått i samma talarstol och ljugit ihop anklagelser mot Israel.

Bland annat varnade Netanyahu för Irans intentioner angående utveckling av kärnvapen och dess användande mot Israel. Han jämförde Irans, IS och Hamas agendor att utplåna Israel, något som dessutom skulle drabba mängder av araber i området.

Det blev kanske onödigt mycket Per Gahrton i detta inlägg, men han är själv en flitig debattör och nu kommer vi tillbaka till honom igen. 

Han har, liksom många andra, kraftigt kritiserat Israel för inte ha ratificerat sina kärnvapen i internationella avtal. Israels regering har dock aldrig officiellt erkänt att de har kärnvapen, men de flesta är övertygade om att vapnen finns. Till skillnad mot Iran så har Israel dock aldrig hotat någon med att använda dem. Irans talesmän däremot har ju vid flera tillfällen uttalat hot, och sagt att "så snart våra kärnvapen är klara ska de användas mot Israel."

Shimon Peres, Israels förre president, menade i en tv-intervju för några år sedan, med ett stort leende att "bara detta faktum att Israels grannar tror att vapnen finns avhåller dem från allvarliga försök att attackera och försöka utplåna Israel". 

Vapnen gör alltså, enligt detta synsätt, nytta vare sig de finns eller inte.

Per Gahrton däremot är rädd för att Israel ska använda sina kärnvapnen. Den synen ger ansikte åt uttrycket: "Så som man känner sig själv, så känner man andra."
Go in Peace!

Att bygga en stat

Noomi Stahl Berglingers senaste inlägg i bloggen "Idiotsäkert" hade titeln: "Som hund och katt" (16 sept 2014). Följande citat ur inlägget vidrörde något jag länge funderat över, nämligen: vad lever alla talibaner, Hamassoldater och ISISare på?

"Och sen är det praktiska frågor. Om alla ”vi” springer runt med maskingevär som Allahs kosacker, vem ska då odla mat, väva orangea fångdräkter, bygga videokameror, bygga kommunikations-satelliter eller utveckla kärnvapen? Vem ska bygga den värld som ISIS har så bråttom att förstöra, om inte vi kättare?"

Jag älskar formuleringen: "Vem ska bygga den värld som ISIS har så bråttom att förstöra?"

Islamiska Statens soldater (Foto: Expressen)

Vi har sett dem på tv i åratal, dessa allvarliga män, med sina Kalasjnikov i en rem över axeln.

De tycks inte jobba med något, de sitter eller står i en steril ökenmiljö och vaktar någon eller väntar på något. Är de i ett hus är huset oftast slitet och fallfärdigt.
Ibland samlas de i grottor. De har bilar med stora kulsprutor på flaket. 

Men var får de mat ifrån? Har de ingen hyra som ska betalas? Har de familj? Vem försörjer familjen?

Vem har byggt huset de sitter i? Är det någon som har ansvaret för att det inte ramlar ihop snart? 

Har de tillgång till dusch och dricksvatten? Jobbar de extra för att odla mat?

Har de någon utbildning? Kan de läsa? Om de blir sjuka eller sårade, finns det läkare och sjukvård i närheten?

Finns det någon i deras umgängeskrets som över huvud taget funderar på ett hållbart samhälle om 5, 10 eller 20 år? 

Jag arbetar sedan över 40 år som byggnadsmålare. Jag vill inte skryta eller spränga in smygreklam i texten, men jag och mina kamrater har en policy att se långsiktigt när vi arbetar. Det är kanske inte alla målare som gör det. Man kan ju alltid "bara måla över". Dölja smutsen med ett lager färg.

Men man kan också tänka hållbarhet. Om man oljar utsatta träytor noga, grundmålar med rätt sorts färg och satsar pengarna på en erkänt långlivad färgtyp, fogar och spacklar hål och sprickor så inte vatten kan tränga in så lätt, tvättar innan behandlingarna, kittar omsorgsfullt mot glasrutorna, spacklar och slipar noga innan tapetseringen osv, så håller det längre.
Kunden blir nöjd och vi får på sikt mer jobb. Vi kallar det win-win; alla blir vinnare.

Det går att applicera samma princip på alla byggjobb. Snickare, rörläggare, elektriker osv.
Det kan kännas jobbigt ibland att gå upp på morgonen och släpa sig till jobbet.
Att försöka få livspusslet att gå ihop som det heter så fint nu för tiden. Men var och en av oss, hur oansenligt yrke eller plats vi än har, behövs för att få vårt samhälle att fungera.
Vi bidrar med vårt knog för att bygga en miljö som är värd att leva i, för oss och våra barn.
Expediter, sophämtare, personalchefer, brandmän, mattläggare, sjömän, designers, radiohandlare, fabriksarbetare, undersköterskor etc etc etc ...

Men de där barska, heliga krigarna skapar inget hållbart, bara död och sorg. 

Vet de om det?  Eller tror de på fullt allvar att de bygger upp något?

De bygger en stat, säger de. Men man bygger väl inte genom att riva ner, döda och förstöra?

Ok, ISIS har inkomster. Stora inkomster. De är en av världens rikaste terroristorganisationer.
De finansierar sin verksamhet genom att röva, med våld inta oljekällor, kidnappa oskyldiga och sedan kräva hutlösa lösensummor. Övergreppen är så grova att det är svårt att beskriva dem. Jag har valt att inte visa någon hemsk bild som visar alla övergrepp ISIS gör sig skyldiga till, men internet är överfullt av dem, det är bara att Googla.

Men de kommer aldrig att upptäcka ett nytt vaccin, aldrig tillverka däck till den kulspruteförsedda jeepen, aldrig tillverka vattenflaskor, blodplasma eller något annat de kan komma att behöva.
Deras skraltiga, dåligt underhållna hus kommer att falla ihop en vacker dag bara för att ingen målade om det, fixade rören till brunnen, lagade hålet i taket eller såg till att det kom elektrisk ström i kablarna. (Om det fanns några)

Och vem ska bo i deras stat? Folk flyr ju för dem i hundratusental, ja, flyktingarna kan räknas i miljoner. 

Knesset - Israels riksdag  Foto: Bertil

Eftersom min blogg i första hand handlar om Israel kan vi ta Israel som ett bra exempel på ur man kan bygga en stat. Nu vill jag berätta en historia så kortfattat jag kan:
Israel planerades i god tid. Världens judiska befolkning var i ett desperat behov av en fristad någonstans på jordklotet. Särskilt judarna i Europa och Ryssland var pressade av förföljelse och diskriminering.
Över 50 år innan staten Israel utropades samlades företrädare för det judiska folket i Basel i Schweiz 1897, för den första sionistkongressen. Kongressens initiativtagare, Theodor Herzl, skissade på en framtida lösning för Europas förföljda judar. Judiska Nationalfonden startade redan 1901, för att finansiera inköp av land till judiska immigranter.
Herzl dog redan 1904, men hans vision förverkligades genom skapandet av Palestina Office 1908, en organisation som hjälpte invandrande judar att etablera sig i den Osmanska provinsen (och avkroken) Palestina. De startade mängder av samhällen, organisationer, kibbutzer, fabriker och företag som skulle kunna härbärgera alla nyanlända. 

Efter att Storbritannien efter första världskriget tagit makten i Palestina, omstrukturerades Palestina Office, växte sig större och fick 1929 namnet Jewish Agency. Denna organisation, som hade en bredare bas av skiftande judisk bakgrund (inte enbart rent sionistisk och nationalistisk) accepterades av de brittiska myndigheterna som en förhandlingspart när det gällde frågor som gällde det judiska samhället. 

Parallellt med allt detta skapades mängder av företeelser,  t.ex Hadassah 1912 (sjukvård), Histadrut 1920, (arbetarorganisation, typ svenska LO),  Haganah 1920 (inofficiell judisk armé som vid Israels utropades omformades till IDF, Israel Defence Forces), Magen David Adom 1930 (akutsjukvård), dagstidningen Palestine Post 1932 (som 1950 bytte namn till Jerusalem Post), bankväsende osv. Uppräkningen kan fortsätta i en oändlig rad. 

När sedan staten Israel drog igång, den 14 maj 1948, fanns samhällets alla viktiga funktioner på plats, och maskineriet kunde rulla igång.

Att det blev krig dagen efter berodde naturligtvis på att alla grannländer anföll från alla håll i ett försök att utradera den nyfödda nationen, och hade inte staten varit så organisatoriskt väl förberedd hade den aldrig överlevt.

Några liknande förberedande åtgärder utfördes inte i det arabiska samhället under samma tid, fram till omröstningen i Förenta Nationerna och FN:n delningsplan för Palestina, 1947. Det bildades ingen motsvarande Arabic Agency, de sumpade möjligheten att bilda en arabisk stat när de tilltänkta områdena var i arabiska händer (1948-1967) och har så gjort än till denna dag. All kraft lades på att försöka förstöra den judiska staten istället för att bygga upp en egen. 

En grundbult i en fungerande stat är att ordna politiska val och att följa väljarkårens beslut. Där har både ISIS och samtliga arabiska länder en hel del att lära, inte minst av Israel. 

Under sommaren 2014 kunde man fira två tioårsjubileum i Mellanöstern.
Först kunde vi gratulera Israel till sin tionde president, då Simon Peres lämnade över till Reuven Rivlin.
Ungefär samtidigt kunde vi gratulera Mahmoud Abbas, PLO:s president till sitt tionde år i ledarställning. Problemet är bara att hans mandat bara löper över 4 år, och sedan det tog slut har inga val hållits på Västbanken. Det palestinsk/arabiska samhället praktiserar det gamla vanliga, högst odemokratiska valsystemet: "En väljare, en röst. en gång".

ISIS flagga

ISIS använder faktiskt ett annat valsystem. Konvertera till vår variant av Islam eller dö!

ISIS betyder: Islamiska staten.
Men man bygger inte en fungerande och hållbar stat genom att anfalla och döda alla som kommer i ens väg.
Det kommer inte att fungera.

Öken

Stenbock - Ibex  Foto: Bertil

Från att ha varit i centrum av medias nyhetsbevakning under 50 dagar har nyhetsflödet från Israel förvandlats till rena öken. Tomt, tyst och torrt. (Hösten 2014)

Det enda man kan läsa i svenska tidningar är möjligtvis att det kanske snart utbryter krigshandlingar mellan Hamas och Israel igen, i samband med att vapenvilan officiellt tar slut den 25 september.

Varför skrivs det så lite om vad som händer i Israel när det inte är krig?
Det finns så mycket att berätta!

Faktum är att jag faktiskt råkat höra om Israel i radions P1 de senaste dagarna. Det har handlat om nyheter och innovationer, särskilt inom medicinsk forskning, t.ex medicin mot Ebolaviruset.
Även en ovanlig lösning på trafikstockningar mellan Tel Aviv och flygplatsen "David Ben Gurion" presenterades i ett vetenskapsmagasin i svensk radio. Den bilburne resenären kan välja mellan en vanlig gratisväg och en avgiftsbelagd vägsträcka, och det är trafikintensiteten för stunden som avgör vilken väg som är lämplig. Jag tycker sådant är intressant.

På tal om öken, jag gillar egentligen öknen väldigt mycket. Inte den mediala öken som regerar i Sverige men den riktiga öknen. Öknen med sin storslagenhet, sitt spännande djurliv och sin tystnad.
Där är lika stämningsfullt och vackert på natten som på dagen, var kan man se miljoner stjärnor bättre än mitt i öknen om natten, långt från städernas störande ljus?

Jag har en god vän som har rest till Israel flera gånger, några gånger ensam. 

"Jag måste hyra en bil och ta mig ner i öknen" berättade han en gång. Det var innan jag själv besökt Israel och jag blev förvånad av hans längtan. Nu, efter att jag flera gånger bilat genom Negevöknen i södra Israel, förstår jag precis vad han menade.

Jag och min hustru hyrde för ett par år sedan en stuga i Tzukim i Parans öken, halvvägs till Eilat.
Det var härifrån som Moses lät spejare spana in Kanaans land efter ökenvandringen. (4Mos13:4,27)
Hit flydde också David efter profeten Samuels död. (1Sam25:1) Vart man än åker i Israel påminns man av alla bibliska händelser, även mitt ute i ökenlandskapet.

Solnedgång i Parans öknen  Foto:Bertil

Vi bodde ett par nätter i en stuga tillverkad av lera och halm, byggd med lokalt ekologiskt material.
Det låter lite som när Israels barn var förslavade i Egypten, de tillverkade ju tegel av lera och halm. (2Mos)
Ingen AC, bara en fläkt i taket. Personalen gav oss rådet att dricka mycket och dessutom gå upp mitt i natten och duscha kallt. Det visade sig vara en nödvändig åtgärd.
Vi var de sista (och enda) hyresgästerna i hela byn innan sommaruppehållet, det var helt enkelt för varmt för turister att bo så simpelt, utan luftkonditionering, mitt i sommaren. Det var över +45 celsius i skuggan på dagen.
Men så kom kvällen. Det är fel att säga att det blev svalt, men en stilla bris från öknen drog över stugbyn och förändrade luften.
Den brännande solen blev skonsammare. Först smälte vi samman med solnedgången över de vackra bergen, sedan kunde vi sitta en timma i den enkla poolen och svalka oss medan mörkret föll. Det var absolut tyst, förutom ljudet av syrsor.

Öknen i södra Israel är till stora delar bergig och stenig, inte de där sandhaven som vi svenskar ofta förknippar med öken. Jag glömmer aldrig första gången jag bilade norrut och närmade mig Ramonkratern.

Israel ligger ju i norra delen av Rift Valley, en förkastningsspricka som börjar i afrikanska Moçambique och sträcker sig upp genom östafrika, längs hela Jordandalen och ända upp till Syrien.
Hotet om en riktigt stor jordbävning vilar över landet, och skrämmer personalen i den israeliska räddningstjänsten mer än krig och självmordsbomber.

Makhtesh Ramon från söder  Foto: Bertil

När man närmar sig staden Mitzpe Ramon möts man av en bergvägg, 4 mil lång och 500 meter hög på de högsta stället. Platsen bär namnet Ramonkratern men är inte en krater (nedlagsplats) i ordets egentliga mening utan världens största Makhtesh.
Detta naturfenomen har bildats av att strömmar av vatten, en så kallad wadi, sköljt bort sand och småsten och frilagt den enorma resistenta bergväggen. På serpentinvägar når man staden Mitzpe Ramon som ligger som en utsiktspunkt i det vackra landskapet.

Ta dig gärna tid och titta på dessa YouTube-filmer. Det tar bara några minuter.
DENNA-1 visar en testflygning med en kameraförsedd minihelikopter (2 minuter) och DENNA-2 är ett trevligt bildspel som påminner mig om mina egna minnesbilder i trakten (knappt 3 minuter).
Det finns många trevliga filmklipp på YouTube med sökord som Ramonkratern, Ramon Israel, Mitzpe Ramon och liknande.
Man kan skärmflyga i området, hyra en bil, rida på hyrd häst, bergsklättra eller bara vandra i den vackra naturen.
Namnet Ramon härstammar för övrigt från arabiskan och betyder "romarna". Kanske för att den oövervinnerliga romerska armén tornade upp sig som en ointaglig vägg, inte vet jag.

Enligt FNs delningsplan av resterna av Det Brittiska Mandatet, 1947, erbjöds den judiska sidan Negevöknen, kustlandet och Galliléen. Detta fick till följd att Israels yta till 60% består av öken.
Israels förste premiärminister, David Ben Gurion, propagerade starkt för att den judiska befolkningen måste kämpa för att betvinga ökenklimatet och försöka odla upp det. Han envetades med att, på ledig tid, arbeta och bo i Sde Boker, en kibbutz belägen mellan Mitzpe Ramon och Be'er Sheva.

Paret Ben Gurions gravar i Sde Boker  Foto: Bertil

Hans sommarhus finns kvar och är idag ett trevligt museum. Hans tofflor står vid sängen som om han när som helst skulle dyka upp i rummet. Han och hans hustrus gravar finns i Sde Boker.
Jag tror inte han kan se det från sin grav, men utsikten från den över hans älskade öken är storslagen.
"Öknen skall blomma" blev David Ben Gurions valspråk, och idag är Israel världsledande när det gäller konstbevattning, vattensnål droppbevattning, avsaltning av havsvatten, återanvändning av avloppsvatten och liknande forskning.
Betraktar du Mellanöstern på ett satellitfoto ser du hur grönt Israel är jämfört med omgivande länder. Förutom Negevöknen i söder, förstås. Där är det fortfarande torrt och tufft.

Foto: © 2000-2011 CFR

Nu kanske någon undrar varför jag "snöat inne" i öknen?
Om man åker till Israel är det väl mer intressant med havet? Medelhavets eviga vågor och underbara sandstränder eller Eilats akvarievatten fyllt med akvariefiskar. Eller Jerusalem?
Mitt svar blir att Israel är ett litet land, mindre än Västra Götalands län, där jag bor. Man hinner med allt under ett normallångt Israelbesök. 

Öknen, havet, Döda havet, Galliléen, Jerusalem, Tel Aviv; allt har sin charm och sin särskilda prägel.
Öknen kommer jag att berätta om fler gånger, den utgör en stor del av Israels yta och natur, det är helt enkelt svårt att undvika den om man reser till Israel.
Och det vore dessutom ett misstag att undvika den. 

Öknen kan vara jobbig, torr och varm. 

Men den kan också, för att citera Askungen, vara alldeles, alldeles underbar...

Falska rubriker

Bildens text: Bertils översättning från engelska

Jag satte på TV:n för att se på Aktuellt i TV2 kl 21.00, tisd. den 19 augusti 2014.

Några minuter in i programmet handlade det om det uppblossade våldet mellan Hamas i Gaza och IDF (Israel Defence Forces) i Israel.

Som engagerad i ämnet spetsade jag öronen lite extra. Jag visste redan att vapenvilan var bruten eftersom jag försöker hänga med genom olika hemsidor och nyhetsforum på internet. 
Jag blev verkligen upprörd när jag hörde inslagets inledning.

"Efter en flera dagar lång vapenvila så har Israel på nytt attackerat Gazaremsan." 

Hade jag hört fel? Hade Israel attackerat Gazaremsan, jag som var så säker på att det var tvärt om. 
Efter att ha kollat igen på datorn (SVT Play) kunde jag konstatera att svensk media ännu en gång vänder på steken och - för den oinvigde - får det att låta som att Israel brutit vapenvilan. 

Föreställ dig en vanlig svensk, trött efter dagens arbete - som slår sig ner framför nyheterna på kvällen tillsammans med make/maka med TV-termosen och kvällsmackan. När de hört inledningen jag nyss citerade börjar de diskutera hur elaka dessa israeler är som inte kunnat hålla fingret från avtryckaren ens under en vapenvila utan promt skulle bomba de stackars barnen i Gaza. De blir så upprörda att de inte hör resten av studioreporterns budskap, att det faktiskt var Hamas som började skjuta raketer. 

En raket från Gaza, det var vad nyhetsuppläsaren i inslaget nämnde. Men under det närmste dygnet, just den där dagen, skulle det regna ner över 100 raketer över civila israeliska samhällen. Dessutom hotade Hamas med att sikta på den internationella civila flygplatsen David Ben Gurion utanför Tel Aviv, något som till och med utrikesminister Carl Bildt förfasade sig över för en tid sedan, vid ett liknande hot. Ja, det är verkligen oroväckande!

Jag sökte genast efter telefonnumret till "klagomuren" på tv, men den visade sig vara nerlagd sedan flera år. Det finns däremot något som kallas Tittarservice på SVTs hemsida och jag författade mitt klagande meddelande. Döm av min förvåning när jag efter någon dag faktiskt fick ett svar från nyhetschefen själv, Anja Hildén. 

All heder åt henne för det!

Hennes försvar var dock ganska ihåligt. Jag är dessutom inte ensam om mina åsikter. På SVTs Tittarservice kunde jag, vid en hastig översikt, notera minst en till som skrivit om samma ämne.

Den 21 augusti skrev Paul Widén från Jerusalem i sitt nyhetsbrev om samma ämne, men han hade sett på Rapport i TV1  istället, den andra statliga kanalen. 

Paul börjar sin artikel på följande sätt:

”Israel har på nytt attackerat Gazaremsan efter en flera dagar lång vapenvila. Orsaken är att en raket idag avfyrades mot Israel från Gazaremsan, det uppger israeliska militären.” Så presenterades tisdagens händelseförlopp i Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport. Terroristorganisationen Hamas raketbeskjutning mot Israel förvandlades alltså till en israelisk attack mot Gaza.   

Läs hela artikeln här: Nyheter från Israel, 21 augusti 2014

Det var således inget tillfälligt olycksfall i arbetet som nyhetsprogrammet Aktuellt råkat ut för. 

Anja erkände att "formuleringen inte var särskilt bra", men tyckte samtidigt att det var ok, helheten var ju ändå korrekt. 

Mönstret går igen i tv och i nyhetstidningarna i Sverige sedan åratal tillbaka. Det säljer bättre med feta rubriker som: "Israel bombar Gaza igen", oavsett hur eller varför. 
Det har underordnad betydelse, man vränger gärna till en mörk och säljande rubrik.

Här följer mitt inslag och konversationen som följde på SVTs hemsida Tittarservice, kopierad som "skärmdump":

Vilseledande inslag i Aktuellt
Program
Nu blev SVTs partiskhet FÖR tydligt! Aktuellt kl 21.00 tisdag 19 augusti.
"Efter en flera dagar lång vapenvila så har Israel på nytt attackerat Gazaremsan.

Orsaken var att en raket idag avfyrats mot Israel från Gazaremsan etc" 

Naturligtvis med filmbilder över en rökpelare någonstans i Gaza.

1 Varför lyder inte inslaget t.ex:" Idag bröt Hamas vapenvilan genom att avfyra flera (inte bara en enligt flera källor, bl.a SVTs egen webbapp) raketer mot Israel, som svarade med beskjutning av avfyringsramper i Gaza."

2. Varför visades inte bilder på nedslagsplatsen för Hamasraketerna?

Budskapet förvreds till en lögn, då det uppenbarligen INTE var Israel som bröt vapenvilan utan Hamas. Inslaget uppfyller inte kravet på opartiskhet och var vilseledande.
Skrivet av Bertil Sörenson Tis 19 aug

Följ inlägget (1 följare) Anmäl inlägg

BESVARAD AV SVT

Hej,

jag kan hålla med om att formuleringen inte var särskilt bra. Däremot vet jag inte om den var vilseledande - vi säger ju uttryckligen att orsaken till att Israel skjuter är att man blivit attackerad. Och som du säger själv så kan vi ju rimligen inte vara partiska som organisation, när du anser att webbrapporteringen är korrekt. Kort sagt: formuleringen var inte helt lyckad, men den är att betrakta som ett misstag i arbetet.

Vad det gäller fråga 2 så är svaret att vi inte har team på plats i Israel just nu.

Anja Hildén

Nyhetschef SVT Nyheter

Idag 11.44

Mitt Svar till Anja:

Tack för svar. 
1 Om det bara var denna gången kunde det varit ett tillfälligt olycksfall. Men just denna typ av formulering med start: ISRAEL HAR BOMBAT, i stora bokstäver och sedan lite lågmält att Hamas faktiskt började är mer regel än undantag i svensk tv och press. Sorgligt men sant. 
2 Det finns massor av bilder från nedslagsplatser i Israel och människor som tar skydd bakom bilar och murar. "En bild säger mer än tusen ord " Tack för ordet!
Skrivet av Bertil Sörenson Idag 11.56