PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

lördag 13 maj 2017

Signaler till omvärlden

Vilka grunder vilar den judiska staten Israel på och vart är den på väg? Är det någon skillnad på Israels intentioner om framtiden jämfört med hennes fiender?


Podiet i Independece Hall, Tel Aviv,
där Israel utropades 14 maj 1948   Foto: Bertil
Jag framhåller ihärdigt att intresset för Israel innebär så mycket mer än konflikten med "palestinierna". 
Men bara detta att kalla den arabiska befolkningen i Judéen, Samarien och Gaza för palestinier har sina problem, bl a för att någon stat med namnet Palestina ännu inte finns. 
Före staten Israels bildande 1948 kallade sig alla invånare i området för palestinier, särskilt judarna. 
De bodde ju vid den tiden i "Det Brittiska Mandatet Palestina", den före detta avkroken i det jättelika Osmanska väldet under 400 år. 
Den judiska dagstidningen Jerusalem Post hette på den tiden Palestine Post. Den engelskspråkiga tidningen grundades 1932, alltså långt innan den judiska staten bildades, och räknades till en början som vänsterorienterad. 

Ett annat vanligt exempel är den symfoniska orkestern Palestine Orchestra, bildad 1936, och som övervägande bestod av judiska musiker från Europa, inte minst tyskar, där man blivit av med sina jobb på grund av sin judiska identitet. 1948 bytte orkestern namn till Israel Philharnonic Orchestra.

Judarna hade palestinska pass och handlade med palestinska valutan Mill, som britterna lät ge ut med start 1927. Jag har själv köpt ett par gamla mynt, från 1927 och 1940. På dem står det "Palestina" på tre språk; engelska, arabiska och hebreiska. Den hebreiska texten hade tillägget Eretz Israel - hemlandet Israel. Detta långt innan staten bildats!
Före 6-dagarskriget 1967 kallade man inte de arabiska invånarna nödvändigtvis för palestinier, utan just; araber. Det märker du om du läser litteratur från den tiden, oavsett vilken sida av konflikten författaren placerar sig. Jag har som en liten hobby att läsa litteratur på svenska som beskriver regionen, och som är författad före, låt oss säga: 1950-60. Vokabulären och tonfallen var ofta annorlunda då än i dagens debatt. 
En förändring i användandet av epitetet "palestinier" skedde när det var uppenbart att Israel var där för att stanna, efter 1967. Kampen mot Israel tog nya former, bl a genom terrorism och medialt krig.
Nutidens polariserade situation - inte minst i Sverige - bygger allt för ofta på dålig kunskap kombinerat med fastlåsta positioner baserade på politisk lojalitet. Det svider att erkänna att man haft fel i vissa grundläggande frågor. Jag vet. Jag har själv en gång bytt fot och har därefter ställt mig på Israels sida.

Israels kritiker pekar gärna på nuvarande premiärminister, Benjamin Netanyahu, och hans regerings politik. Israel beskylls för att inte vilja ha fred, vara mot en tvåstatslösning och inte vilja förhandla med sina fiender. 
Verkligheten är dock precis tvärt om. Israels första ledare sade från början ja till två stater och bildade genast sin. Detta är enkla lättverifierade fakta.
Israel har flera gånger sagt ja till fredsförslag, återlämnande av land mot fred och självstyre för araberna i Judéen och Samarien (Västbanken) samt Gaza. Det arabiska ledarskapet har varje gång sagt nej, och nekat att delta i villkorslösa förhandlingar. Deras slutliga mål, nämligen den judiska Israels upphörande har inte tillgodosetts. Detta är också enkla fakta.

Dagens israeliska regeringschef kommer i framtiden bara att vara en parentes i historien, precis som alla oss andra. Det är inte Netanyahu som startat den pågående konflikten även om det låter så ibland, den fanns redan innan staten Israel var bildad. 
Dagens situation är inte orsaken till konflikten utan ett resultatet av en den!

Tel Avivs gamla museum
Dagens Independece Hall  Foto: Bertil
Alla nationer, föreningar och andra rörelser har stadgar som fundament för sin verksamhet.
Israel har det och så även hennes fiender, t ex terrororganisationen Hamas, vilka har makten i Gaza.
På dessa stadgar bygger man sin politik och ledarna åläggs att följa dess inriktning. För att bedöma en nation eller en förenings moraliska kompass kan man alltså läsa dess stadgar, regeringsförklaringar eller motsvarande. 


Det betyder att Benjamin Netanyahu inte fritt kan bortse från Israels stadgar. 

Detsamma gäller naturligtvis Den Palestinska Myndigheten och Hamas ledarskap. 
Det är fullt legitimt att i demokratisk ordning kritisera "Bibi" Netanyahu om han avviker från Israels ursprungliga, självpåtagna regler. 
Hamas däremot lever ut sina regler med full kraft.

Redan från dag ett, 14 maj 1948, deklarerade Israels förste premiärminister, David Ben Gurion, den nybildade judiska staten Israels självständighetsförklaring, vilken ville sända signaler till omvärlden om Israels intentioner. 
De gäller fortfarande och vi kan läsa innantill bland annat följande:
§ 17 "Vi sträcker ut handen i fred och grannsämja till alla grannländerna och deras folk, och vädjar om samarbete och samförstånd med det fria judiska folket i sitt land. Staten Israel är beredd att bidraga till gemensamma ansträngningar för att främja hela Mellanöstern."  

Hamaskrigare
Foto: Reuters
Denna fredstrevare besvarades tyvärr med ett krig dagen efter att den första gången lästes upp i  Tel Avivs gamla museum. Den utsträckta handen möttes med våld.
Vilka stadgar vilar då Hamas på? Här kommer ett litet utdrag ur dem: 
Hamas stadgar § 13   "Initiativ och så kallade fredliga lösningar och internationella konferenser står i strid med den Islamiska Motståndsrörelsens principer. Det finns ingen lösning på den Palestinska frågan utom genom jihad. Initiativ, förslag och internationella konferenser är alla ett slöseri med tiden och fåfänga strävanden."
Länk=Hela Hamas stadgar
Om man jämför tonfallet och intentionerna mellan Israel och Hamas är det lätt att välja sida, åtminstone för mig.
Hur ser du på saken? 
Detta inlägg är naturligtvis bara en mycket kortfattad och totalt ofullständig bakgrund till dagens läge, och mitt eget intresse för Israel innefattar så oändligt mycket mer än konflikter.
Den stora frågan är dock inte hur vägen sett ut för att komma hit utan; 
hur ser den väg ut som vi ska gå på från och med nu?

söndag 9 april 2017

Fyra böcker om Jerusalem

Jag läser gärna böcker om Jerusalem, Israels huvudstad. 

Det har råkat bli 4 böcker i rad som samtliga har haft ordet Jerusalem i sina titlar.

"Jerusalem-Biografin" (Simon Sebag Montefiore 2015), "Jerusalemfararna" (Lars Lind/Tord Wallström 1981), Jerusalem (Selma Lagerlöf 1902) samt "Jerusalem och jag" (Anita Goldman 2017)

Böckerna har olika infallsvinklar, alla lika intressanta och viktiga om man är intresserad av ämnet. 


Fyra böcker samlade i ett foto
Södra sidan av Gamla Staden, mot öst och Olivberget.
Foto: Bertil
"Jerusalem-Biografin" staplar historiska epoker på varandra, från Abraham till nutid, i en ofattbar ström. Vad har hänt? När hände det? Vem var inblandad? Tyvärr faller författaren (eller översättaren?) i en klassisk fallgrop: Han nämner namnet Palestina i fel tidsepok. 
Exempel: Redan på sidan 17 i en 835 sidor tjock bok beskriver han Palestina som det av Gud utlovade landet! Var fick han det ifrån? Eller när han på sidan 47 berättar följande; 
"Jerusalemborna blev undersåtar i Egypten som hade erövrat Palestina 1458 f.Kr." 
Fanns det ett land som hette Palestina redan då?
Sanningen är ju att namnet Palestina uppfanns av den romerske kejsaren Hadrianus först 130 e.Kr, något som jag ofta har känt mig tvungen att påpeka i mina blogginlägg. Namnet Palestina återfinns inte i någon del av de Bibliska skrifterna, helt enkelt därför att namnet Palestina inte uppfanns förrän efter skrifterna, inkl Det Nya Testamentet, skrevs. Dessa grova sakfel förlåter jag på grund av en i övrigt underbar kavalkad av historia. Läs gärna mer om mina omdömen av denna bok. Tryck på denna länk.

"Jerusalemfararna" är Lars Linds (1891-1981) vittnesbörd och minnen. Han var den siste levande av de svenskar som 1896 flyttade till Jerusalem från Nås i Sverige för att befinna sig på ort och ställe när Messias skulle återkomma på Olivberget. Lars Lind var 5 år vid ankomsten till Jerusalem.
De 37 svenska bönderna (inkl barnaskaran) slog sig samman med en amerikansk grupp med dess envåldshärskande ledare; mrs Anna Spafford, och ingick i den företeelse som fick namnet American Colony, och vars ättlingar idag driver ett lyxhotell i Jerusalem med samma namn och på samma plats, strax norr om Gamla Staden. 
Boken är en ovärderlig beskrivning om hur det såg ut och fungerade i Jerusalem under tidigt 1900-tal. Jag älskar ögonvittnesskildringar från den osmanska provinsen Palestina, skrivna långt innan staten Israel bildades.
Han ger samtidigt en besk kritik åt sekterism och andligt förtryck inom en sluten grupp. De oförberedda svenskarna dukade under av en blandning av tropiska sjukdomar och inskränkthet. Lars Linds samlade bedömning av projektet var: Elände! Boken köptes på antikvariat.

Utanför rum 11, hotel New Imperial
Foto: Bertil
Selma Lagerlöfs klassiker "Jerusalem" är en fiktiv version av Jerusalemfararna. Personnamn är utbytta men personerna är lätt identifierbara. Romanen är gammalmodig i sitt språk och uppbyggnad, och fylld med de fantasifulla sagor som är så typiska för Selma Lagerlöf. Den är mildare i beskrivningen av mrs Spafford än vad Lars Lind är, och kärleksfull till huvudpersonerna och deras vision överlag. 
Bokens styrka är, enligt mig, ändå beskrivningarna av Jerusalem för över 100 år sedan. Hon låter personerna vandra genom staden och har man varit där några gånger känner man hela tiden igen sig.
Selma bodde en tid på hotell New Imperial innanför Jaffaporten (på den tiden hette det bara hotel Imperial, ordet New tillfogades efter att det gamla osmanska imperiet hade kollapsat 1917), hon umgicks med gruppen och samlade fakta och stoff till sin roman. 
Jag har bott där mer än en gång själv, och sett den lilla utställningen i hallen utanför det rum hon hyrde.
Huvuddragen i bebyggelsen är sig lik även om staden naturligtvis har växt enormt sedan slutet av 1800-talet. Jag har som mål att recensera "Jerusalemfararna" och "Jerusalem" gemensamt vid ett senare tillfälle.

Slutligen Anita Goldbergs senaste alster; "Jerusalem och jag". Detta är en bok som skiljer sig från de övriga tre på flera sätt. 
En djupare, mer kulturell, politisk men också filosofisk beskrivning av Anitas förhållande till Israel i allmänhet och staden Jerusalem i synnerhet. Som judinna från Göteborg i Sverige, ett stenkast från min hemstad Mölndal, känner jag mig hemma i hennes beskrivning av sin barn- och ungdomstid. Vi är nästan jämngamla.


Med sin bakgrund, rotad i den politiska yttersta vänstern, blev hon - enligt sig egen beskrivning - botad genom att läsa Aleksandr Solzjenitsyns "GULAG-arkipelagen", som beskriver de Sovjetiska övergreppen på oliktänkande. 
Samtidigt är hon kvar i kampen mot orättvisor, inte minst i orättvisor mellan kvinnor och män. Hon vill så väl, men jag är tyvärr inte säker på att samtliga parter bland dem hon värnar om (jag syftar på Israel-Palestinakonflikten) alltid håller med om hennes lösningar. Den politiska vänstern kanske är något naiv i sin dröm om att alla vill mötas på mitten.
Jag gillar trots allt att befinna mig i hennes texter, även om de ibland skjuter över mitt huvud, en obildad arbetare som jag är. Att jag inte alltid begriper hennes exempel från israeliska diktare säger förstås mer om min egen kapacitet än om Anitas. 
Hennes beskrivning av livet i Jerusalem, där hon bott en stor del av sitt liv, är mycket lärorik för en "gojim," (icke-jude) som mig, och kompletterar de historiska skildringarna med hennes dagsaktuella beskrivning.

Bänken i skuggan under olivträd vid Jerusalems murar
Foto: Bertil
Senast jag och hustrun besökte Jerusalem började vi första dagens promenad med att sätta oss på den parkbänk från vilken dessa foton är tagna. Vi hade med oss en termos med hett vatten, muggar och snabbkaffe. Det var mycket varmt trots att klockan bara var ca 10 på förmiddagen. Framför oss hade vi de fyra böckerna fångade i en samlad vy;
historia, damm, murar, sol, olivträd, de judiska gravfälten och där borta i fonden; Olivberget, dit Messias - enligt skrifterna - en dag väntas.