PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

söndag 27 november 2016

Nimis brinner

Delar av Nimis
Foto: Sebastian Vidovic (med tillstånd)
Nimis brandskadades 24 november 2016. Det var inte första gången Lars Vilks konstverk, vid stranden på norra sidan av Kullen i södra Sverige, har brunnit. Det har också vandaliserats och blåst omkull av stormar och vågor. Men med Lars Vilks ofattbara tålamod har konstverket återställts i en ny form, gång på gång. Enligt Vilks ingår marodörer, stormar och mordbrännare i konstverkets naturliga uttryck och förvandling.
Jag har själv, tillsammans med min familj besökt Nimis. Det var en del år sedan. Vi klättrade i tornen, fantiserade om vad de betydde och barnen hade lika roligt som vi vuxna.
Konstnären Lars Vilks är också känd för att utmana Islam genom att använda sig av tryckfriheten och åsiktsfriheten i Sverige och den övriga fria världen. Han har förnedrat världens alla muslimer genom teckningar som muslimerna anser avbilda profeten Muhammed som en hund med människohuvud, och placerat figuren i mitten av en vägrondell, därav namnet "Rondellhund".
De tre första teckningarna, som publicerades i en mindre svensk lantortstidning 2007, följdes av flera som publicerades i den danska dagstidningen Jyllandsposten. Ryktet om Vilks hädelse spreds över hela den muslimska världen. Det är fantastiskt att Nerikes Allehanda och Jyllandsposten har så många läsare i t ex Iran och Pakistan, men det verkar inte bättre, då det uppstod stora demonstrationer där och i andra muslimska länder.
Lars Vilks lever idag under ständigt mordhot och med rigoröst livvaktsskydd.

Den 25 november jobbade jag som vanligt med att spackla och måla i en villa i vårt samhälle. Mitt yrke består ju i att måla och tapetsera, numera oftast hemma hos privatkunder. När jag är ensam lyssnar jag ofta på Sveriges radio P1, den talande kanalen. I nyhetsflödet förekom branden på Nimis gång efter gång under morgonen. När det var dags för kulturinslag pratade man om samma sak som sekunderna innan behandlats i nyhetssändningen: branden dagen innan i konstverket Nimis, egentligen en enda stor brädhög skapad av drivved, placerad helt isolerad långt från människor och vägar. Elden var släkt, ingen person hade kommit till skada och Lars Vilks tänkte se till att det byggdes upp igen.


Branden i staden Haifa  Foto: TT
Samtidigt brann det med en helt annan intensitet på en annan plats: Israel.
Sedan flera dagar hade olika delar av Israel plågats av mycket kraftiga bränder, varav flera ansågs vara anlagda. 70-80000 människor hade tvingats lämna sina hem, arbeten eller universitet. Faran för en mycket stor katastrof var överhängande, om den inte redan hade inträffat. 
USA, Ryssland, Italien, Turkiet, Grekland, Kroatien och Cypern är några av de länder som sänt brandbekämpare och flygplan till undsättning. 
USA flög även in en ombyggd jumbojet för att kunna vattenbomba stora ytor. 
Till och med den Palestinska myndigheten lär ha hjälpt till. Tacka för det, motsatsen skulle ju vara anmärkningsvärd då ingen sitter frivilligt och brinner upp. Ren självbevarelsedrift skulle ju räcka för att hjälpa till vid okontrollerade markbränder som hotar egen bebyggelse. Trots detta har det förekommit jubel på de så kallade sociala medierna runt om i arabvärlden. "Allah hämnas på judarna genom att låta elden plåga dem", sägs det. Lite hjälp har Allah tydligen fått av ett okänt antal arabiska, unga män som gripits för mordbrand. 

Om allt detta säger nyhetsförmedlarna på Sveriges Radio ingenting denna morgon, fredagen 25 november. Inte ett ord.
Först kl 13.00 kunde vi lyssna till ett reportage om katastrofen i Israel. Jag är inte ensam om att anse att nyhetsvärderingen i Sveriges "opartiska" statliga media går att diskutera. 
Mitt exempel är på gränsen till komiskt, eller i alla fall symtomatiskt: Man talar oavbrutet om en mindre brand i en brädhög ute i naturen, ett "konstverk" med signaturen Lars Vilks, men inte ett ord om flera samhällshotande bränder i det redan brännmärkta Israel. 
För brännmärkt är Israel i svensk media, någon annan förklaring kan jag inte finna. När det brann i Australien och Spanien fick det stort utrymme i svensk radio och TV.
Det hjälper naturligtvis inte israelerna att släcka några bränder om svensk statsmedia nämner om dem eller inte, nej, det handlar om nyhetsvärdering och påvekan av svenskarnas inställning till Israel.

Foto: Forum För Levande Historia
Svensk TV visade den 9 november 2016 en amerikansk dokumentär på "Kunskapskanalen" med titeln; Israels mediastrategi i USA. 
Programmet, som skulle utbilda de svenska tittarna, gick ut på att allt vi hört om det judiska folkets utsatthet, om Israels prekära säkerhetsläge och behovet av en enda liten judisk stat i världen var en stor lögn. Allt som vi Israelvänner tycker oss veta om historien och bygger vår uppfattning skulle vara ett luftslott. Israel är enbart en krigsmaskin och penninghungrigt monster, kort sagt allt det som den antisemitiska världsbilden bygger på.
Svensk statstelevision hade den dåliga tajmingen att sända detta suspekta hatprogram på kvällen för minnet av Kristallnatten 1938; natten mellan 9-10 november.
Var detta en tillfällighet? Jag tycker det var osmakligt.

söndag 20 november 2016

Jerusalem-Biografin

Vägskylt  Foto: Bertil
Min första resa 2007
Detta är en omarbetat/förkortad version och en introduktion till min recension av boken "Jerusalem-Biografin" av Simon Sebag Montefiore.
En mycket tjock bok om Jerusalem och dess historia, härskare, invånare och öde.
Återigen får jag min bild av staden bekräftad; Jerusalem är något av ett nav i jordens centrum. Blickar av åtrå har riktats mot henne under alla tider.
Belägen i en geografisk skärningspunkt mellan samtliga väderstreck, särskilt under den tid då människorna inte förflyttade sig med hjälp av flygplan utan färdades längs vägarna mellan den tidens kända världsdelar.
Jag kan fortfarande känna känslan när jag första gången fick se "Jerusalem" på vägskyltar när jag närmade mig staden med bil. Flera personer jag talat med har upplevt samma sak; en märklig känsla i magtrakten av spänning och upphetsning. Den känslan återfinner sig varje gång det är dags.
Varje gång jag besökt Israel har jag vigt mer och mer tid på att vistas i Jerusalem. Att flanera runt på gatorna och titta på människor, miljöer och vyer har blivit viktigare. Varje gång jag lämnat staden sätter en längtan efter att komma tillbaka in.
En kuperad stad som Jerusalem, ca 900 meter över havet. erbjuder många överblicksvyer; vackra för ögat och vilsamma för sinnet.
Samtidigt är det en stad som har sett mycket blod flyta. Dagens människor minns naturligtvis bara det som händer idag, men efter att ha läst Montefiores bok inser man att det finns mer att berätta.
Den ena våldsamme härskaren efter den andre har tagit eller ärvt makten över Jerusalem.
Det var verkligen inte bättre förr!

En sak som slog mig gång efter gång under läsningen var detta faktum som jag ständigt återkommer till i mina bloggtexter: det har aldrig funnits en stat med namnet Palestina, styrd av araber/palestinier/muslimer. 
Dagens hatfyllda propaganda om att befria Palestina från judarna/Israel till sina rättmätiga ägare är verkligen en dimridå utan substans.

Jerusalem från Väg 1  Foto: Bertil
"Se, vi går upp till Jerusalem" (Svensk kyrkopsalm)
Bara under - historiskt sett - korta perioder har regionen varit under arabiskt styre. Framför allt under en epok, några år efter Muhammeds död 632, då Jerusalem intogs av den nyfödda religionen Islams arméer. 
Sanningen är istället att i stort sett alla epokers stora riken lagt Jerusalem under sig, under längre eller kortare perioder. 
Bara under de 400 år (1517-1917), som det skakiga osmanska riket officiellt styrde, gästspelade parallellt alla samtida storheter och tog för sig av Jerusalems hemligheter och dygder; Franske kejsaren Napoleon, den albanske Muhammed Ali (ej att förväxla med den amerikanske boxaren), alla kristna mystiker och evangelikaler från USA och Europa, liksom ryska tsarer, tyska kejsare och brittiska kungar och generaler osv.

Läsningen av Jerusalems historia påminner om att i stort sett de enda som inte haft inflytande och makt över Jerusalem och provinsen Palestina (för det är ju enbart i egenskap av en provins i något annat rike området existerat, ända sedan Jesu tid) är just de som idag gör allt anspråk på landet, det vill säga de muslimska araber, som sedan mitten av 1960-talet i folkmun kallas palestinier.
Alltså tvärt emot den gängse politiska (men historielösa) uppfattningen som råder runt om i världen.
Att dra denna slutsats är dock knappast författarens motiv för att skriva boken "Jerusalem-Biografin"; det är min egen slutsats.
Motivet att skriva en bok av detta slag måste istället ha varit lust.
Lust till att rota i alla skrymslen efter anekdoter och detaljer, citera bortglömda ögonvittnen och förlora sig i en bländande, skrämmande och fascinerade historia om en stad som är mer omtalad, hatad och älskad än kanske någon annan stad på jorden.
En stad som även jag älskar.
Läs hela min bokrecensionen här: "Jerusalem-Biografin"