PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

måndag 6 februari 2017

På rätt kurs - Josef Sörensson Gästkrönika

Josef vid Västra muren, Jerusalem
Denna gästkrönika har jag bett min son Josef skriva. Josef är mitt äldsta barn, född 1983 och han har fyra yngre systrar.
Josef har en gedigen utbildning och erfarenhet inom räddningstjänsten. Sedan några år arbetar han på PKMC (Prehospitalt Katastrofmediciskt Centrum) i Göteborg. 
Hans arbetsuppgift består bl.a av att, tillsammans med sina arbetskamrater; planera, övervaka och styra akutsjukvården i Västra Götaland, den del av västra Sverige där vi bor. 
Förutom detta är han familjefar med 7 barn mellan 1-10 år, och aktiv i den lokala frikykoförsamlingens styrelse. Hur han dessutom hinner med flera får, höns och kaniner får vi nog tacka hans duktiga hustru Sara och barnen för.
Fika i Jerusalem Old City
Under hösten 2013 hade jag förmånen att följa med Josef till Israel. 
Under några dagar turistade vi tillsammans. Vi besökte Massadaklippan och ravinerna i Ein Geddi vid Döda havet, vi gick genom Hiskias vattentunnel och tillbringade åtskilliga timmar i Jerusalems intressanta arkeologiska delar.
Men efter några dagar delade vi på oss. Jag fortsatte min utforskning av Jerusalem medan han åkte till Tel Aviv och medverkade i ett internationell seminarium arrangerad av Magen David Adom, Israels motsvarighet till räddningstjänsten/Röda korset.
Sista kvällen bad jag att få delta i en guidad tur i Jerusalems Gamla stad tillsammans med hela gruppen. Jag förstod genast att Josef gått på rätt kurs, kände mig varmt välkommen och fick ett minne för livet. 
Tack Josef för att du hörsammat min förfrågan och hunnit med att skriva denna intressanta gästkrönika. (Samtliga foton av Josef och Bertil)

På rätt kurs - Josef Sörensson:

Jag lämnade i dagarna på begäran en redogörelse till Västra Götalandsregionens koncernledningsgrupp om hur den höga belastningen på sjukvården påverkar vår beredskap för allvarliga händelser. Tyvärr har jag varken makt eller förmåga att göra så mycket åt vårdplatsbristen och akutmottagningarnas långa väntetider i sig, och det är inte heller mitt uppdrag (något jag är mycket glad för).
Mitt uppdrag är däremot att tillsammans med mina kollegor förbereda koncernen för olyckor, katastrofer och samhällskriser, och att hantera dem när de inträffar. Men hur lyckas man med det när även vardagen i mångt och mycket ter sig som en kris för den sviktande svenska sjukvården? 

Övning av skydd vid gasattack
Ett land som definitivt är förberedda på både krigssjukvård och natur-katastrofer är Israel. 
Jag hade förmånen att delta vid ett internationellt seminarium anordnat av Magen David Adom (MDA) för några år sedan. 
Deltagarna - som kom från olika delar av Europa, USA och Brasilien - utgjordes av läkare, ambulansare och personer som arbetade med katastrofberedskap på olika sätt. Det var fem intensiva dagar med föreläsningar, studiebesök, medåkning i ambulans och en dramatisk samövning i Jerusalem. 

Jag har försökt jämföra Israels beredskap med Sveriges, men det finns flera faktorer som gör att det blir svårt att göra jämförelser i siffror rakt av. Man kan konstatera att Israel till ytan är mindre än Västra Götalandsregionen men att invånarna är flera gånger så många. 

Man kan också konstatera att antalet akutsjukhus i Israel är ca 20-25 st, att jämföras med Västra Götalandsregionens 8 st. 
Det var många blodiga skademarkerare på övningen
Vi har ca 80 ambulanser i regionen, Israel har hela 750 st på en mindre yta. Det ska dock tilläggas att man använder två huvudtyper av ambulanser i Israel, en enklare (basal) och en mer avancerad, där den senare i högre grad liknar våra svenska standardambulanser. Men de har under alla omständigheter korta avstånd, många sjukhus och en imponerande transportkapacitet, även i förhållande till befolkningen. 


Att vi åkte just till Israel var ingen tillfällighet, ingen kan förneka att de ligger på framkant när det gäller katastrofmedicinsk beredskap. 
Bakgrunden till det är tyvärr en fruktansvärt stor erfarenhet av masskadehändelser, som regel kopplat till terror eller krig. 
Men enbart erfarenhet skapar inte utveckling, Israel har även en mycket aktiv forskning på området. Att de tagit tillvara sina tråkiga erfarenheter kan även vi andra vara tacksamma för. 

Israel har verkligen lyckats skapa en beredskap att mobilisera kraftfullt vid allvarliga händelser. Som medeltal har första personen avtransporterats inom 10 minuter vid masskadehändelser, och den sista allvarligt skadade inom 25 minuter. Då talar vi om händelser med ofta flera dussin svårt skadade. 


En central framgångsfaktor när det gäller att mobilisera så mycket resurser är volontärverksamhet. Israel har en utbredd sådan, det finns ingenting liknande i Sverige. 
Ungdomsvolontärerna, ca 7000 till antalet (!), börjar i 16-årsåldern och åker med i ambulans i 2-3 års tid, fram till tiden för den militära tjänstgöringen. 
De får en gedigen teoretisk och praktisk utbildning och gradvis utökat ansvar i ambulanserna. 
Att arbeta som ungdomsvolontär anses i Israel som något eftertraktat som man gör med stolthet. Det finns dessutom lika många vuxna volontärer. De får en grundläggande ambulanssjukvårdarutbildning, och många av dem fungerar som ”first responders”. Exempelvis kan man ha beredskap på sitt ordinarie arbete eller i hemmet och kan ta sig till skadeplats med särskild motorcykel, alternativt bemanna en reservambulans. 

I Västra Götalandsregionen kan vi konstatera att vardagens krisande verksamhet gör det svårt att få loss resurser för att utbilda och öva för extraordinära händelser. Men beredskap är som allt annat en fråga om en prioritering. Det är svårare att få gehör på politisk nivå i vår region när vi inte har haft några händelser av sådan dignitet sedan Backabranden i Göteborg 1998. Något vi förstås är tacksamma för. 


Verklig trafikolycka utanför Tel Aviv
Foto: Josef, från ambulans
Annat är det då i Israel, och där ser prioriteringarna också annorlunda ut. Man märker det exempelvis på hur mycket resurser som satsas på övningar. Sjukhusen övar regelbundet - flera gånger per år - allt enligt de förskrifter som myndigheterna har tagit fram, inklusive uppföljningar, mätningar och kravnivåer. Sjukhusen har bland annat krav att inom några minuter kunna öka sin vårdplatskapacitet med 20%. Det sker genom logistiska omflyttningar, prioritering av verksamhet, mobilisering via larmlistor, mm. 
Vi har liknande tillvägagångssätt i Västra Götalandsregionen, men ingen myndighet mäter detta och det finns inte heller några krav eller uppföljning av det slag som är regel i Israel. 

En ytterligare framgångsfaktor i Israels slagkraftiga beredskap är en välfungerande operativ ledning på flera nivåer. Förutom ledningsfordon med en teknisk kapacitet som svensk ambulanssjukvård bara kan drömma om, finns också system för att ge ledningen bra lägesbilder som beslutsunderlag. En del i detta är att man på nationell nivå i realtid har koll på vårdplatsläget på landets samtliga sjukhus, och kan fördela skadade optimalt utifrån det. Det är ju inget tekniskt komplicerat, men erfarenhetsmässigt så svårt att få till i praktiken. Det tar oss i västra Götaland en halvtimme att reda ut vårdplatsläget på våra åtta sjukhus vid en allvarlig händelse. Jag vill inte göra er oroliga, vi har visst bra beredskapsplaner i Västra Götalandsregionen. Men det Israel har är erfarenhet som de omvandlat i utveckling och prioriteringar. Och enkelt uttryckt: ett oerhört folkligt engagemang!  



Glada besökare lyssnar på rabbinen.
Foto: Bertil
Avslutningsvis vill jag berätta om en upplevelse jag fick förmånen att dela med min pappa i Jerusalem: 
Gruppen besökte under rundturen i Jerusalem en rabbin som bjöd in oss i sitt hem i gamla stadens judiska kvarter. Han var ansvarig för MDA-s relationer med de konservativa judiska grupperna. 
Det finns många praktiska frågor som behöver lösas i relation till judiska traditioner, lagar och levnadsregler. 
Jesu argumentation med de skriftlärda kring att hjälpa behövande på sabbaten är i det här sammanhanget åter aktuell. (Matteus evangeliet 12:10-12) 
Specialambulansen
i Old City
I allt detta är det centralt att ha en god dialog med de mest konservativa grupperna, och där var den här rabbinen en nyckelperson. 
Rabbinen och hans kollegor på MDA disponerade också ett specialfordon som kunde ta sig fram i de trånga gränderna och trapporna. Rabbinen berättade, synligt rörd, om ett tillfälle då han fick vara med och förlösa en kvinna i det lilla fordonet i en gränd. Han har fortfarande kontakt med den nu uppvuxne sonen. 
Vårt besök råkade sammanfalla med den judiska högtiden Chanukka; ljushögtiden, och vi fick närvara vid ljusceremonin när rabbinen invigde högtiden utanför sin port. Det samlades en hel del folk i alla åldrar, det var mycket stämningsfullt och en speciell upplevelse. 
Jag tycker den här historien belyser både utmaningar det israeliska samhället står i, men ännu mer den styrka som finns i den kultur av gemenskap och samhällsansvar som det judiska folket odlar och lever ut. 

lördag 7 januari 2017

Ett Gott Nytt År?

En väderbiten fana på Golan
Foto: Bertil
Blir det nya året 2017 bättre för människorna på jorden, än 2016 varit? 
Kan det bli sämre? Kanske...
Ska man försöka samla tankarna kring den judiska staten Israel finns det mycket att skriva om. Väldig mycket.
2016 i Israel tog vid där 2015 slutade; med en ofattbar våg av knivdåd och andra mord och mordförsök. Den israeliska polisen - men även privatpersoner - gjorde det som man kunde förvänta sig. De försökte avvärja attackerna i de fall det var möjligt och neutralisera förövarna i det fall det var nödvändigt. Många blev dödade, både offer och gärningsmän.

Vår svenska utrikesminister, Margot Wallström, beskrev polisens åtgärder i Israel som "utomrättsliga avrättningar". Men när en israelisk ung soldat verkligen, utan synbar anledning, dödade en skadad terrorist i Hebron, blev han dömd för mord av en israelisk domstol. 
Israels lag tillåter inte dödsstraff, till skillnad från alla sina grannländer. 
I Israel är mord naturligtvis förbjudet. I Palestina uppmanar ledarna till det.
När vi under året sett liknande saker hända i bl a Frankrike, Tyskland, Belgien, USA och Italien reagerade polisen där på samma sätt. De drog vapen och skadade eller dödade terrorister utan pardon. Detsamma gör naturligtvis även svensk polis då och då när det krävs. Nöden har ingen lag.
Väpnade insatser har gjorts efter fruktansvärda terrordåd runt om i Europa. Jag har dock inte hört Wallström uttrycka sig på samma negativa sätt om dessa ingripanden. 
Märkligt. Är det skillnad på folk och folk?
Nu, under årets sista dagar, har Simon Wiesenthal-centret rankat Margot Wallströms uttalanden på åttonde plats över årets värsta antisemitiska händelser. Wallström slår naturligtvis ifrån sig med båda händerna. 
Inför hennes resa till "Palestina" i december 2016 (till Israel var hon inte välkommen förutom att landa på David Ben-Gurionflygplatsen och ta bilen till Ramalla) uppmanades vi Israelvänner att skicka ett personligt mail till Margot Wallström. Jag skrev ett kort mail och började på följande sätt: "Jag respekterar din uppriktiga önskan om en fredlig lösning av den långvariga konflikten mellan Israel och hennes grannar." 
Efter några korta rader avslutade jag med: "Israel litar inte på det arabiska ledarskapet. Gör du?"

En märklig omständighet är ju att om det vore val i Judeen och Samarien (sk Västbanken) idag skulle Mahmoud Abbas med stor säkerhet inte bli omvald. Abbas tycks inte ha särskilt stort förtroende bland sina egna. Men Margot Wallström litar blint på hans fredssträvanden. Mitt förra inlägg bar titeln "Naivt". Margots förtröstan på Mahmoud Abbas anser jag också vara naiv.

Val har inte hållits sedan 9 januari 2005, nästan på dagen 12 år sedan. Den 4-åriga mandatperioden gick alltså ut för 8 år sedan men Abbas sitter kvar ännu, i stil med andra diktatorer världen över.
Alternativet är å andra sidan kanske ännu värre, då risken är stor att Hamas skulle få fotfäste även där. 
En intressant frågeställning är: om terroristorganisationen Hamas fick makten på Västbanken; skulle Margot Wallström besöka dem, liksom hon besöker och stöttar PLO idag? 

Sverige är sedan årskiftet med i FNs säkerhetsråd, och är även ordförandeland under några månader. Ett säkerhetsråd, som det sista man gjorde före nyår, var att rösta igenom resolution 2334, sedan USA lagt ner sin röst och inte använt sin vetorätt. En resolution som på ett särskilt kraftfullt sätt fördömer israelisk återinflyttning till Israels gamla kärnområde: Judeen och Samarien.

På regeringskansliets egen hemsida klargör utrikesminister Margot Wallström sin hållning i frågan:

Sveriges utrikesminister
Margot Wallström
– Jag välkomnar säkerhetsrådets beslut. Det är mycket positivt att rådet för första gången på åtta år har enats om en resolution om fredsprocessen. Resolutionen innebär ett viktigt folkrättsligt klargörande av världssamfundets syn på bosättningarna, utgör en grund för Sveriges kommande arbete i säkerhetsrådet, och kan bidra till att skapa hopp hos unga i regionen om en framtida tvåstatslösning där Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fred och säkerhet.


Jag har, som utomstående ickejude, ibland själv svårt att förstå Israels iver att utöka byggandet innan fred uppnåtts, då detta svärtar ner omvärldens syn på den israeliska politiken. Skulle de inte tjäna på att vänta tills ett fredsavtal var underskrivet? 
Om det någonsin blir det, vill säga...
Som motvikt till detta finns det all anledning att betrakta följderna av resolution 2334, nämligen Israels möjligheter att förhandla om "land mot fred", något som de framgångsrikt lyckats med gentemot Egypten. 
Paul Widén, (vars länk finns till höger på denna bloggsida) skrev en mycket informativ artikel om saken i den svenska tidningen Världen Idag. Jag kan tyvärr inte kopiera en sådan text av upphovsrättsliga skäl.
Israel har efter krigen mot Egypten lämnat tillbaka hela Sinaihalvön efter fredsavtal. Samma sak försökte de göra i Gaza 2005, men freden stals av Hamas så det enda Israel fick tillbaka var 10.000-tals raketer och krig som kostat både många liv och åtskilliga miljoner dollar. 
Land mot fred fungerar alltså inte alltid, och med en resolution som 2334 begränsas Israels möjligheter ytterligare att förhandla om ett tillbakadragande från Judeen och Samarien. 
För i motsats till Margot Wallström litar inte Israel på det palestinska ledarskapets vilja till en hållbar och verklig fred.

Mycket mer kan sägas om dagens situation, men det får räcka för denna gång.
Jag önskar alla er läsare det goda nya år som vi alla längtar efter!