PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

måndag 13 mars 2017

En ny epok

USA:s nuvarande ambassad i Tel Aviv
Foto: Bertil
Det har väl knappast undgått någon att det valts en ny president i USA.
Min första reaktion är förvåning över det märkliga att en nation med ca 320 miljoner invånare har haft så förtvivlat svårt att hitta presidentkandidater som någon ville ha som president. 
Istället har amerikanarna - lite förenklat - haft fullt upp med att bara välja bort någon. Resultatet har blivit en polariserad amerikansk befolkning, starka protester och ett öppet misstycke.
Det var som att den som folket tyckte minst om blev bortvald, inte att den man tyckte bäst om blev vald. 
Vad väljer man om valet står mellan pest och kolera? 
Det blev till slut Donald Trump. 
Om han representerar pest eller kolera kan ju vara oviktigt, båda alternativen är lika dåliga.

Den avgående president Barack Obama med sin vackra fru Michelle utgjorde till det yttre en perfekt representant för landet USA.
Har USA någonsin haft en mer talangfull talare som president i modern tid? 
Det skulle väl vara John F Kennedy då...
Jag blev själv rörd till tårar då han talade första gången efter sitt segerval på hösten 2008. YES, WE CAN! 
Barack Obama
Han fick Fredspriset till Alfred Nobels minne innan han hade hunnit uträtta någonting som president, förväntningarna var verkligen skyhöga. Tråkigt att USA under hans tid som president har dragits in i flera militära konflikter trots alla fredliga förväntningar.
Under sina mandatperioder  på sammanlagt 8 år minns jag särskilt bilden på Obama och hans närmaste medarbetare, då de följde dödandet av Usama bin-Ladin i realtid på bildskärmar. 
Men jag minns också den gången då han, tillsammans med sina livvakter och en kameraman, åkte till en hamburgarrestaurang i närheten av Vita huset för att personligen hämta en hel mängd beställda hamburgare-menyer till sig och sina kompisar som jobbade över på kontoret. Jublet visste inga gränser när restaurangpersonalen insåg att det var presidenten själv som kom för att hämta och betala maten. Naturligtvis ett sorts propagandajippo, men samtidigt charmigt jordnära. Jag kan inte tänka mig Rysslands eller Kinas ledare utföra något liknande. 
Obama gick hem hos många. Men inte hos alla. Resultatet av hans 8 år i Vita huset har tyvärr blivit en splittrad amerikansk befolkning och en udda figur som hans efterträdare; Donald Trump.

Donald Trump

Vilken bild får jag då av Trump? Han är min egen motsats, det är helt klart. Och jag känner ingen som ens liknar honom i sitt uppträdande eller i sin retorik. 
Hur är han som talare? Han kan tala högt och länge. Men det han säger, eller rättare sagt; hur han säger det är ofta förskräckligt. Han förolämpar inte sällan sina meningsmotståndare och tycks föra ett privat krig mot medier och myndigheter i det land han själv förväntas leda. 
Han verkar opåverkbar mot kritik och goda råd. Olyckligtvis nog har han det gemensamt med Sveriges utrikesminister Margot Wallström. Jag blev till en början glad över att hon hörsammade statsminister Stefan Löfvens lockrop om en regeringspost. 
Jag har tyvärr fått ändra uppfattning. Även Margot Wallström har saboterat relationerna med många; Ryssland, Saudi-Arabien, USA för att nämna några, och inte minst till Israel.

Mina texter syftar till att formulera min personliga uppfattning om vad som händer och har hänt i Israel, samt kommentera antisemitism ur olika infallsvinklar. 
Så vad har Obama bidragit med som helhet i Mellanöstern? Och vad kan vi vänta oss av Trump?

Barack Obama närmade sig den muslimska världen i Mellanöstern. Under hans tid som president har sanktionerna mot Iran hävts, och på så vis släppt lös en farlig kraft som lovat att utplåna Israel så snart det är möjligt. 
Få tycks höra varningsklockorna. 
Andra västliga nationer, inte minst Sverige, kastar sig i armarna på den stenhårda Iranska diktaturen i hopp om att kortsiktigt göra "business" av den nya situationen. Men det kan bli ödesdigert på sikt. 
En av de sista besluten Barack Obama tog var att låta lägga ner USAs vetoröst i FN:s säkerhetsråd och låta resolution 2334 bli antagen, något som kommer att försvåra Israels möjligheter att förhandla om "Lands mot fred". En dolkstöt i ryggen av Israels - i normala fall - mest trogna bundsförvant.


Hurvatorget, Judiska kvarteret
Old City Jerusalem  Foto: Bertil
Donald Trump går ut med en helt annan linje. Han twittrade och bad Israels regering hålla ut till den 20 januari 2017, dvs till den dagen han tillträdde i Vita huset. Han lovade att USA skulle återupprätta relationen med Israel. 
Han har också lovat att USA, som första nation, ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.
Detta löfte kan emellertid resultera i svåra störningar i relationerna till den Palestinska myndigheten, eller i värsta fall; öppet krig.

Ingen har förklarat för mig varför det skulle behöva få sådana följder.
Om Israels motståndare till varje pris vill återgå till 1967 års gränser; vad hindrar då att andra nationer förlägger sina ambassader i västra Jerusalem? Västra delen av staden ingår ju inte i det framtida, arabiska området. 
Naturligtvis är alltihop bara en principfråga. De vill inte erkänna Jerusalem som Israels huvudstad.
Sanningen är dock att Jerusalem bara har varit huvudstad i en enda nation under sin 3000-åriga historia. Den nationen är Israel. Och så lär det förbli.

måndag 6 februari 2017

På rätt kurs - Josef Sörensson Gästkrönika

Josef vid Västra muren, Jerusalem
Denna gästkrönika har jag bett min son Josef skriva. Josef är mitt äldsta barn, född 1983 och han har fyra yngre systrar.
Josef har en gedigen utbildning och erfarenhet inom räddningstjänsten. Sedan några år arbetar han på PKMC (Prehospitalt Katastrofmediciskt Centrum) i Göteborg. 
Hans arbetsuppgift består bl.a av att, tillsammans med sina arbetskamrater; planera, övervaka och styra akutsjukvården i Västra Götaland, den del av västra Sverige där vi bor. 
Förutom detta är han familjefar med 7 barn mellan 1-10 år, och aktiv i den lokala frikykoförsamlingens styrelse. Hur han dessutom hinner med flera får, höns och kaniner får vi nog tacka hans duktiga hustru Sara och barnen för.
Fika i Jerusalem Old City
Under hösten 2013 hade jag förmånen att följa med Josef till Israel. 
Under några dagar turistade vi tillsammans. Vi besökte Massadaklippan och ravinerna i Ein Geddi vid Döda havet, vi gick genom Hiskias vattentunnel och tillbringade åtskilliga timmar i Jerusalems intressanta arkeologiska delar.
Men efter några dagar delade vi på oss. Jag fortsatte min utforskning av Jerusalem medan han åkte till Tel Aviv och medverkade i ett internationell seminarium arrangerad av Magen David Adom, Israels motsvarighet till räddningstjänsten/Röda korset.
Sista kvällen bad jag att få delta i en guidad tur i Jerusalems Gamla stad tillsammans med hela gruppen. Jag förstod genast att Josef gått på rätt kurs, kände mig varmt välkommen och fick ett minne för livet. 
Tack Josef för att du hörsammat min förfrågan och hunnit med att skriva denna intressanta gästkrönika. (Samtliga foton av Josef och Bertil)

På rätt kurs - Josef Sörensson:

Jag lämnade i dagarna på begäran en redogörelse till Västra Götalandsregionens koncernledningsgrupp om hur den höga belastningen på sjukvården påverkar vår beredskap för allvarliga händelser. Tyvärr har jag varken makt eller förmåga att göra så mycket åt vårdplatsbristen och akutmottagningarnas långa väntetider i sig, och det är inte heller mitt uppdrag (något jag är mycket glad för).
Mitt uppdrag är däremot att tillsammans med mina kollegor förbereda koncernen för olyckor, katastrofer och samhällskriser, och att hantera dem när de inträffar. Men hur lyckas man med det när även vardagen i mångt och mycket ter sig som en kris för den sviktande svenska sjukvården? 

Övning av skydd vid gasattack
Ett land som definitivt är förberedda på både krigssjukvård och natur-katastrofer är Israel. 
Jag hade förmånen att delta vid ett internationellt seminarium anordnat av Magen David Adom (MDA) för några år sedan. 
Deltagarna - som kom från olika delar av Europa, USA och Brasilien - utgjordes av läkare, ambulansare och personer som arbetade med katastrofberedskap på olika sätt. Det var fem intensiva dagar med föreläsningar, studiebesök, medåkning i ambulans och en dramatisk samövning i Jerusalem. 

Jag har försökt jämföra Israels beredskap med Sveriges, men det finns flera faktorer som gör att det blir svårt att göra jämförelser i siffror rakt av. Man kan konstatera att Israel till ytan är mindre än Västra Götalandsregionen men att invånarna är flera gånger så många. 

Man kan också konstatera att antalet akutsjukhus i Israel är ca 20-25 st, att jämföras med Västra Götalandsregionens 8 st. 
Det var många blodiga skademarkerare på övningen
Vi har ca 80 ambulanser i regionen, Israel har hela 750 st på en mindre yta. Det ska dock tilläggas att man använder två huvudtyper av ambulanser i Israel, en enklare (basal) och en mer avancerad, där den senare i högre grad liknar våra svenska standardambulanser. Men de har under alla omständigheter korta avstånd, många sjukhus och en imponerande transportkapacitet, även i förhållande till befolkningen. 


Att vi åkte just till Israel var ingen tillfällighet, ingen kan förneka att de ligger på framkant när det gäller katastrofmedicinsk beredskap. 
Bakgrunden till det är tyvärr en fruktansvärt stor erfarenhet av masskadehändelser, som regel kopplat till terror eller krig. 
Men enbart erfarenhet skapar inte utveckling, Israel har även en mycket aktiv forskning på området. Att de tagit tillvara sina tråkiga erfarenheter kan även vi andra vara tacksamma för. 

Israel har verkligen lyckats skapa en beredskap att mobilisera kraftfullt vid allvarliga händelser. Som medeltal har första personen avtransporterats inom 10 minuter vid masskadehändelser, och den sista allvarligt skadade inom 25 minuter. Då talar vi om händelser med ofta flera dussin svårt skadade. 


En central framgångsfaktor när det gäller att mobilisera så mycket resurser är volontärverksamhet. Israel har en utbredd sådan, det finns ingenting liknande i Sverige. 
Ungdomsvolontärerna, ca 7000 till antalet (!), börjar i 16-årsåldern och åker med i ambulans i 2-3 års tid, fram till tiden för den militära tjänstgöringen. 
De får en gedigen teoretisk och praktisk utbildning och gradvis utökat ansvar i ambulanserna. 
Att arbeta som ungdomsvolontär anses i Israel som något eftertraktat som man gör med stolthet. Det finns dessutom lika många vuxna volontärer. De får en grundläggande ambulanssjukvårdarutbildning, och många av dem fungerar som ”first responders”. Exempelvis kan man ha beredskap på sitt ordinarie arbete eller i hemmet och kan ta sig till skadeplats med särskild motorcykel, alternativt bemanna en reservambulans. 

I Västra Götalandsregionen kan vi konstatera att vardagens krisande verksamhet gör det svårt att få loss resurser för att utbilda och öva för extraordinära händelser. Men beredskap är som allt annat en fråga om en prioritering. Det är svårare att få gehör på politisk nivå i vår region när vi inte har haft några händelser av sådan dignitet sedan Backabranden i Göteborg 1998. Något vi förstås är tacksamma för. 


Verklig trafikolycka utanför Tel Aviv
Foto: Josef, från ambulans
Annat är det då i Israel, och där ser prioriteringarna också annorlunda ut. Man märker det exempelvis på hur mycket resurser som satsas på övningar. Sjukhusen övar regelbundet - flera gånger per år - allt enligt de förskrifter som myndigheterna har tagit fram, inklusive uppföljningar, mätningar och kravnivåer. Sjukhusen har bland annat krav att inom några minuter kunna öka sin vårdplatskapacitet med 20%. Det sker genom logistiska omflyttningar, prioritering av verksamhet, mobilisering via larmlistor, mm. 
Vi har liknande tillvägagångssätt i Västra Götalandsregionen, men ingen myndighet mäter detta och det finns inte heller några krav eller uppföljning av det slag som är regel i Israel. 

En ytterligare framgångsfaktor i Israels slagkraftiga beredskap är en välfungerande operativ ledning på flera nivåer. Förutom ledningsfordon med en teknisk kapacitet som svensk ambulanssjukvård bara kan drömma om, finns också system för att ge ledningen bra lägesbilder som beslutsunderlag. En del i detta är att man på nationell nivå i realtid har koll på vårdplatsläget på landets samtliga sjukhus, och kan fördela skadade optimalt utifrån det. Det är ju inget tekniskt komplicerat, men erfarenhetsmässigt så svårt att få till i praktiken. Det tar oss i västra Götaland en halvtimme att reda ut vårdplatsläget på våra åtta sjukhus vid en allvarlig händelse. Jag vill inte göra er oroliga, vi har visst bra beredskapsplaner i Västra Götalandsregionen. Men det Israel har är erfarenhet som de omvandlat i utveckling och prioriteringar. Och enkelt uttryckt: ett oerhört folkligt engagemang!  



Glada besökare lyssnar på rabbinen.
Foto: Bertil
Avslutningsvis vill jag berätta om en upplevelse jag fick förmånen att dela med min pappa i Jerusalem: 
Gruppen besökte under rundturen i Jerusalem en rabbin som bjöd in oss i sitt hem i gamla stadens judiska kvarter. Han var ansvarig för MDA-s relationer med de konservativa judiska grupperna. 
Det finns många praktiska frågor som behöver lösas i relation till judiska traditioner, lagar och levnadsregler. 
Jesu argumentation med de skriftlärda kring att hjälpa behövande på sabbaten är i det här sammanhanget åter aktuell. (Matteus evangeliet 12:10-12) 
Specialambulansen
i Old City
I allt detta är det centralt att ha en god dialog med de mest konservativa grupperna, och där var den här rabbinen en nyckelperson. 
Rabbinen och hans kollegor på MDA disponerade också ett specialfordon som kunde ta sig fram i de trånga gränderna och trapporna. Rabbinen berättade, synligt rörd, om ett tillfälle då han fick vara med och förlösa en kvinna i det lilla fordonet i en gränd. Han har fortfarande kontakt med den nu uppvuxne sonen. 
Vårt besök råkade sammanfalla med den judiska högtiden Chanukka; ljushögtiden, och vi fick närvara vid ljusceremonin när rabbinen invigde högtiden utanför sin port. Det samlades en hel del folk i alla åldrar, det var mycket stämningsfullt och en speciell upplevelse. 
Jag tycker den här historien belyser både utmaningar det israeliska samhället står i, men ännu mer den styrka som finns i den kultur av gemenskap och samhällsansvar som det judiska folket odlar och lever ut.