PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

söndag 9 april 2017

Fyra böcker om Jerusalem

Jag läser gärna böcker om Jerusalem, Israels huvudstad. 

Det har råkat bli 4 böcker i rad som samtliga har haft ordet Jerusalem i sina titlar.

"Jerusalem-Biografin" (Simon Sebag Montefiore 2015), "Jerusalemfararna" (Lars Lind/Tord Wallström 1981), Jerusalem (Selma Lagerlöf 1902) samt "Jerusalem och jag" (Anita Goldman 2017)

Böckerna har olika infallsvinklar, alla lika intressanta och viktiga om man är intresserad av ämnet. 


Fyra böcker samlade i ett foto
Södra sidan av Gamla Staden, mot öst och Olivberget.
Foto: Bertil
"Jerusalem-Biografin" staplar historiska epoker på varandra, från Abraham till nutid, i en ofattbar ström. Vad har hänt? När hände det? Vem var inblandad? Tyvärr faller författaren (eller översättaren?) i en klassisk fallgrop: Han nämner namnet Palestina i fel tidsepok. 
Exempel: Redan på sidan 17 i en 835 sidor tjock bok beskriver han Palestina som det av Gud utlovade landet! Var fick han det ifrån? Eller när han på sidan 47 berättar följande; 
"Jerusalemborna blev undersåtar i Egypten som hade erövrat Palestina 1458 f.Kr." 
Fanns det ett land som hette Palestina redan då?
Sanningen är ju att namnet Palestina uppfanns av den romerske kejsaren Hadrianus först 130 e.Kr, något som jag ofta har känt mig tvungen att påpeka i mina blogginlägg. Namnet Palestina återfinns inte i någon del av de Bibliska skrifterna, helt enkelt därför att namnet Palestina inte uppfanns förrän efter skrifterna, inkl Det Nya Testamentet, skrevs. Dessa grova sakfel förlåter jag på grund av en i övrigt underbar kavalkad av historia. Läs gärna mer om mina omdömen av denna bok. Tryck på denna länk.

"Jerusalemfararna" är Lars Linds (1891-1981) vittnesbörd och minnen. Han var den siste levande av de svenskar som 1896 flyttade till Jerusalem från Nås i Sverige för att befinna sig på ort och ställe när Messias skulle återkomma på Olivberget. Lars Lind var 5 år vid ankomsten till Jerusalem.
De 37 svenska bönderna (inkl barnaskaran) slog sig samman med en amerikansk grupp med dess envåldshärskande ledare; mrs Anna Spafford, och ingick i den företeelse som fick namnet American Colony, och vars ättlingar idag driver ett lyxhotell i Jerusalem med samma namn och på samma plats, strax norr om Gamla Staden. 
Boken är en ovärderlig beskrivning om hur det såg ut och fungerade i Jerusalem under tidigt 1900-tal. Jag älskar ögonvittnesskildringar från den osmanska provinsen Palestina, skrivna långt innan staten Israel bildades.
Han ger samtidigt en besk kritik åt sekterism och andligt förtryck inom en sluten grupp. De oförberedda svenskarna dukade under av en blandning av tropiska sjukdomar och inskränkthet. Lars Linds samlade bedömning av projektet var: Elände! Boken köptes på antikvariat.

Utanför rum 11, hotel New Imperial
Foto: Bertil
Selma Lagerlöfs klassiker "Jerusalem" är en fiktiv version av Jerusalemfararna. Personnamn är utbytta men personerna är lätt identifierbara. Romanen är gammalmodig i sitt språk och uppbyggnad, och fylld med de fantasifulla sagor som är så typiska för Selma Lagerlöf. Den är mildare i beskrivningen av mrs Spafford än vad Lars Lind är, och kärleksfull till huvudpersonerna och deras vision överlag. 
Bokens styrka är, enligt mig, ändå beskrivningarna av Jerusalem för över 100 år sedan. Hon låter personerna vandra genom staden och har man varit där några gånger känner man hela tiden igen sig.
Selma bodde en tid på hotell New Imperial innanför Jaffaporten (på den tiden hette det bara hotel Imperial, ordet New tillfogades efter att det gamla osmanska imperiet hade kollapsat 1917), hon umgicks med gruppen och samlade fakta och stoff till sin roman. 
Jag har bott där mer än en gång själv, och sett den lilla utställningen i hallen utanför det rum hon hyrde.
Huvuddragen i bebyggelsen är sig lik även om staden naturligtvis har växt enormt sedan slutet av 1800-talet. Jag har som mål att recensera "Jerusalemfararna" och "Jerusalem" gemensamt vid ett senare tillfälle.

Slutligen Anita Goldbergs senaste alster; "Jerusalem och jag". Detta är en bok som skiljer sig från de övriga tre på flera sätt. 
En djupare, mer kulturell, politisk men också filosofisk beskrivning av Anitas förhållande till Israel i allmänhet och staden Jerusalem i synnerhet. Som judinna från Göteborg i Sverige, ett stenkast från min hemstad Mölndal, känner jag mig hemma i hennes beskrivning av sin barn- och ungdomstid. Vi är nästan jämngamla.


Med sin bakgrund, rotad i den politiska yttersta vänstern, blev hon - enligt sig egen beskrivning - botad genom att läsa Aleksandr Solzjenitsyns "GULAG-arkipelagen", som beskriver de Sovjetiska övergreppen på oliktänkande. 
Samtidigt är hon kvar i kampen mot orättvisor, inte minst i orättvisor mellan kvinnor och män. Hon vill så väl, men jag är tyvärr inte säker på att samtliga parter bland dem hon värnar om (jag syftar på Israel-Palestinakonflikten) alltid håller med om hennes lösningar. Den politiska vänstern kanske är något naiv i sin dröm om att alla vill mötas på mitten.
Jag gillar trots allt att befinna mig i hennes texter, även om de ibland skjuter över mitt huvud, en obildad arbetare som jag är. Att jag inte alltid begriper hennes exempel från israeliska diktare säger förstås mer om min egen kapacitet än om Anitas. 
Hennes beskrivning av livet i Jerusalem, där hon bott en stor del av sitt liv, är mycket lärorik för en "gojim," (icke-jude) som mig, och kompletterar de historiska skildringarna med hennes dagsaktuella beskrivning.

Bänken i skuggan under olivträd vid Jerusalems murar
Foto: Bertil
Senast jag och hustrun besökte Jerusalem började vi första dagens promenad med att sätta oss på den parkbänk från vilken dessa foton är tagna. Vi hade med oss en termos med hett vatten, muggar och snabbkaffe. Det var mycket varmt trots att klockan bara var ca 10 på förmiddagen. Framför oss hade vi de fyra böckerna fångade i en samlad vy;
historia, damm, murar, sol, olivträd, de judiska gravfälten och där borta i fonden; Olivberget, dit Messias - enligt skrifterna - en dag väntas.

måndag 13 mars 2017

En ny epok

Vad kan vi vänta oss av den nye presidenten i USA och vad har den förre presidenten lämnat efter sig?


USA:s nuvarande ambassad i Tel Aviv
Foto: Bertil
Det har väl knappast undgått någon att det valts en ny president i USA.
Min första reaktion är förvåning över det märkliga att en nation med ca 320 miljoner invånare har haft så förtvivlat svårt att hitta presidentkandidater som någon ville ha som president. 
Istället har amerikanarna - lite förenklat - haft fullt upp med att bara välja bort någon. Resultatet har blivit en polariserad amerikansk befolkning, starka protester och ett öppet misstycke.
Det var som att den som folket tyckte minst om blev bortvald, inte att den man tyckte bäst om blev vald. 
Vad väljer man om valet står mellan pest och kolera? 
Det blev till slut Donald Trump. 
Om han representerar pest eller kolera kan ju vara oviktigt, båda alternativen är lika dåliga.

Den avgående president Barack Obama med sin vackra fru Michelle utgjorde till det yttre en perfekt representant för landet USA.
Har USA någonsin haft en mer talangfull talare som president i modern tid? 
Det skulle väl vara John F Kennedy då...
Jag blev själv rörd till tårar då han talade första gången efter sitt segerval på hösten 2008. YES, WE CAN! 
Barack Obama
Han fick Fredspriset till Alfred Nobels minne innan han hade hunnit uträtta någonting som president, förväntningarna var verkligen skyhöga. Tråkigt att USA under hans tid som president har dragits in i flera militära konflikter trots alla fredliga förväntningar.
Under sina mandatperioder  på sammanlagt 8 år minns jag särskilt bilden på Obama och hans närmaste medarbetare, då de följde dödandet av Usama bin-Ladin i realtid på bildskärmar. 
Men jag minns också den gången då han, tillsammans med sina livvakter och en kameraman, åkte till en hamburgarrestaurang i närheten av Vita huset för att personligen hämta en hel mängd beställda hamburgare-menyer till sig och sina kompisar som jobbade över på kontoret. Jublet visste inga gränser när restaurangpersonalen insåg att det var presidenten själv som kom för att hämta och betala maten. Naturligtvis ett sorts propagandajippo, men samtidigt charmigt jordnära. Jag kan inte tänka mig Rysslands eller Kinas ledare utföra något liknande. 
Obama gick hem hos många. Men inte hos alla. Resultatet av hans 8 år i Vita huset har tyvärr blivit en splittrad amerikansk befolkning och en udda figur som hans efterträdare; Donald Trump.

Donald Trump

Vilken bild får jag då av Trump? Han är min egen motsats, det är helt klart. Och jag känner ingen som ens liknar honom i sitt uppträdande eller i sin retorik. 
Hur är han som talare? Han kan tala högt och länge. Men det han säger, eller rättare sagt; hur han säger det är ofta förskräckligt. Han förolämpar inte sällan sina meningsmotståndare och tycks föra ett privat krig mot medier och myndigheter i det land han själv förväntas leda. 
Han verkar opåverkbar mot kritik och goda råd. Olyckligtvis nog har han det gemensamt med Sveriges utrikesminister Margot Wallström. Jag blev till en början glad över att hon hörsammade statsminister Stefan Löfvens lockrop om en regeringspost. 
Jag har tyvärr fått ändra uppfattning. Även Margot Wallström har saboterat relationerna med många; Ryssland, Saudi-Arabien, USA för att nämna några, och inte minst till Israel.

Mina texter syftar till att formulera min personliga uppfattning om vad som händer och har hänt i Israel, samt kommentera antisemitism ur olika infallsvinklar. 
Så vad har Obama bidragit med som helhet i Mellanöstern? Och vad kan vi vänta oss av Trump?

Barack Obama närmade sig den muslimska världen i Mellanöstern. Under hans tid som president har sanktionerna mot Iran hävts, och på så vis släppt lös en farlig kraft som lovat att utplåna Israel så snart det är möjligt. 
Få tycks höra varningsklockorna. 
Andra västliga nationer, inte minst Sverige, kastar sig i armarna på den stenhårda Iranska diktaturen i hopp om att kortsiktigt göra "business" av den nya situationen. Men det kan bli ödesdigert på sikt. 
En av de sista besluten Barack Obama tog var att låta lägga ner USAs vetoröst i FN:s säkerhetsråd och låta resolution 2334 bli antagen, något som kommer att försvåra Israels möjligheter att förhandla om "Lands mot fred". En dolkstöt i ryggen av Israels - i normala fall - mest trogna bundsförvant.


Hurvatorget, Judiska kvarteret
Old City Jerusalem  Foto: Bertil
Donald Trump går ut med en helt annan linje. Han twittrade och bad Israels regering hålla ut till den 20 januari 2017, dvs till den dagen han tillträdde i Vita huset. Han lovade att USA skulle återupprätta relationen med Israel. 
Han har också lovat att USA, som första nation, ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.
Detta löfte kan emellertid resultera i svåra störningar i relationerna till den Palestinska myndigheten, eller i värsta fall; öppet krig.

Ingen har förklarat för mig varför det skulle behöva få sådana följder.
Om Israels motståndare till varje pris vill återgå till 1967 års gränser; vad hindrar då att andra nationer förlägger sina ambassader i västra Jerusalem? Västra delen av staden ingår ju inte i det framtida, arabiska området. 
Naturligtvis är alltihop bara en principfråga. De vill inte erkänna Jerusalem som Israels huvudstad.
Sanningen är dock att Jerusalem bara har varit huvudstad i en enda nation under sin 3000-åriga historia. Den nationen är Israel. Och så lär det förbli.