PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

onsdag 14 februari 2018

Vid Medelhavets östra kust

Medelhavets östra strand
Foto från Rosh Hanikra, Foto: Bertil
Sveriges Radio P1 sänder regelbundet ett intressant program med titeln "Vetandets värld".
Den första februari 2018 handlade det om avsaltning av havsvatten som gör det drickbart. Jag lyssnade samtidigt som jag arbetade men tankarna for samtidigt till det föredrag om bland annat avsaltning som några medlemmar i vår förening, Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Göteborg, har sammanställt och framfört flera gånger.
Israel är bra på vattenvård.

Ca 80% av jordens yta är täckt med vatten men bara 3 % utgörs av sötvatten och mindre än 1% är tillgängligt dricksvatten. Men trots det är tillgången på sötvatten egentligen inget problem i framtiden på grund av dagens teknik som möjliggör avsaltning av havsvattnet. (Av utrymmesskäl går jag inte in på hur tekniken fungerar.)

Problemen har istället andra namn; krig, politik, hat och okunskap.

Israels natur är snål på sötvatten - liksom i stora delar av övriga Mellanöstern och på många andra håll i världen. Lösningen för israelerna finns i möjligheten att avsalta havsvattnet i Medelhavet och Röda havet. Andra dellösningar är droppvattenteknik, återanvändning av avloppsvatten och allmän sparsamhet.

Självklart är inte Israel det enda landet som forskar i ämnet - användandet ökar lavinartat - men Israel ligger i framkant och är förmodligen det land i världen som utnyttjar de olika teknikerna mest optimalt.
De kan numera vid behov betjäna hela sin befolkning med avsaltat havsvatten med hjälp av fem stora anläggningar vid Medelhavet, varav den i Sorek för närvarande är världens största.
Droppbevattning används i oöverträffad skala och Israel återanvänder 85% av sitt avloppsvatten till det ändamålet. På andra plats i den ligan kommer Spanien med knappt 20%. Kalifornien, som är IT-teknikens högborg men samtidigt lider av svår torka, återanvänder märkligt nog mindre än 1%!
Alltså återstår mycket arbete att utföra. Att använda hälften så mycket vatten som vanligt med hjälp av droppbevattning ger minst 30% större skörd, något som nästan låter för bra för att vara sant. Överallt i Israel ser man de bruna eller gröna bevattnings-slangarna, inte bara industriellt i växthusen eller på åkrarna, utan också i trädgårdar och i allmänna planteringar.

Israeliska innovationer inom vattenområdet används på många platser på jorden. Cypern, Mexico, Argentina och USA är några exempel, men det finns åtskilliga fler.   Nämnas kan det israeliska företaget Netafim, som exporterar bland annat droppvattenkunskap och utrustning till över 110 länder. Afrikanska länder är av förklarliga skäl särskilt intresserade av vattenutrustning som drivs av solenergi. 
Ett annat företag är  IDE Technologies som satsar stort i USA. Flera amerikanska delstater använder deras kunskap att utvinna sötvatten och återanvända avloppsvatten, då det torra klimatet där ställer till svåra problem. Texas, Nevada, Florida men särskilt Kalifornien satsar i stor skala. 

Ofta framställs vattensituationen i Israel som en anledning till konflikt mellan staten Israel å ena sidan och de palestinska myndigheterna på den andra. Israel beskylls för att stjäla vattnet från araberna, låta dem törsta och själva överkonsumera lyxvaran.

Sanningen är faktiskt det omvända. Att ha makten över vattentillgångarna behöver inte betyda samma sak som att missbruka dem. I själva verket är huvuddelen av vattenledningarna i Judèen och Samarien (Västbanken) byggda av Israel efter 1967. Dessutom förser Israel den palestinska myndigheten med väldigt mycket mer vatten än vad som är överenskommet enligt Osloavtalet.
Låt mig citera Haim Gvirtzman, professor i hydrologi vid Hebrew University i Jerusalem. Han har samlat några fakta som påverkar palestiniernas vattenproblem:

- De borrar inte alltid efter vatten där lov har beviljats utan borrar istället på olämpliga ställen där de inte har lov, trots att det slutits överenskommelser i Osloavtalen om saken. Följden blir att grundvattnet påverkas negativt. Hellre en kortsiktig lösning och samtidigt ta strid än att samarbeta.

- De lagar inte läckor i ledningarna utan har ett stort bortfall på vägen trots mycket stora internationella ekonomiska bidrag till infrastrukturen.
- De bygger inga reningsverk utan låter avloppsvatten förgifta grundvattnet och de vattendrag som sedan rinner genom Israel mot Medelhavet. Det betyder samtidigt att de vägrar att använda renat avloppsvatten för att vattna åkrarna.
- En del bönder använder inte droppbevattning trots vattenbristen utan använder den uråldriga metoden; översvämning.
- Det monteras få vattenmätare och de som monteras förbikopplas ofta så vattnet blir gratis. Det kallas stöld.
Vattenmätare vid Jaffagatan, Jerusalem.
en mycket osvensk installation
Foto: Bertil
- Hamas, som styr i  Gaza, har vägrat ta emot byggande av  avsaltningsanläggning bara för att det var israelisk teknik. Det internationella samfundet skulle stå för kostnaderna och bland andra IT-miljardären Bill Gates har erbjudit Gaza mycket stora belopp till ändamålet, men nej tack. Bättre att låta befolkningen lida och försöka svärta ner Israel i omvärldens ögon.
Professor Haim Gvirtzman menar att Västbanken skulle kunna öka sina befintliga sötvattentillgångar med minst 50% om rätt åtgärder sattes in. Detsamma gäller Gaza.

I radioprogrammet "Vetandets värld" fördes ett märkligt resonemang att många länder vill satsa på avsaltningsanläggningar för att locka turister. Värmen och sköna bad i bassänger var viktiga komponenter för turistnäringen, påstod Kenneth M Persson, professor i teknisk vattenresurslära på Lunds universitet.
Karibien, Kanarieöarna, grekiska öar och Egyptens Rödahavskust nämndes som exempel på platser där det resonerades i de banorna. Själv trodde jag att det i första hand var den bofasta befolkningens behov som skulle tillfredsställas. Kanske ligger denna tankegång till grund för att länderna i de oljerika arabiska Gulfstaterna är de länder som är överlägset största sötvattenförbrukarna per capita, trots att de nästan helt saknar färskt vatten på naturlig väg.

Svensk media har ju närmast en svår allergi mot att nämna Israel i andra sammanhang än negativa påhopp. Det gav till resultat att Israel inte nämnes en enda gång under det 20 minuter långa radioinslaget. När professorn räknade upp var det fanns många avsaltningsanläggningar uttryckte han sig på följande sätt: "...vid Medelhavets östra kust..."

Jag skrattade till där jag stod och målade.
Vid Medelhavets östra kust ligger ju Israel. Varför sade de inte det då?

lördag 27 januari 2018

Minnesdagen för Förintelsens offer

Auschwitz/Birkenau  Foto: Bertil
Datumet 27 januari är förknippat med den dag då Röda armèn trängde fram till Auschwitz/Birkenau 1945.
Att påstå att lägret befriades är en lätt överdrift då endast ca 7000 fångar i mycket dåligt tillstånd återfanns i lägret. Resten av dem som dittills överlevt det industriella mördandet hade tvingats iväg västerut;  i dödsmarscher mot andra läger.
Barfota, svältande och i tunna kläder i snö och kyla tvingades fångarna vandra mot döden. För dö skulle de, kosta vad det kosta ville.
Nazitysklands sista krafter gick inte åt till att försöka vända krigslyckan utan att hinna döda så många judar som möjligt innan slutet kom.


Under flera år har jag och Gunilla deltagit i minnesstunden i Göteborgs synagoga för att hedra offren för Förintelsen. Denna gång samlades vi torsdagen den 25:e. Varför hölls då inte samlingen den 27:e? Jo, den 27:e januari inföll i år på en lördag, det vill säga Sabbat. Sabbatsfirandet går före alla andra högtider inom judendomen. Alla högtider flyttas utom Den Stora Försoningsdagen - Yom Kippur. Den flyttar man inte på!
Det är alltid många besökare, vacker stillsam musik och gripande tal. Jag tänkte göra dig som läsare uppmärksam på hur det är i det nutida Sverige vid en sådan här dag istället för att lägga ut texten vad som hände på 1940-talet, det är det så många andra som gör och du vet säkert mycket redan.

Jag, som inte är av judisk härkomst, är naturligtvis ändå välkommen till Synagogan som besökare. Med mig i fickan har jag min kippa, en av dem som jag köpt under mina besök i Israel. Precis som vid ett besök vid Västra muren i Jerusalem förväntas männen att täcka sitt huvud vid ett besök i en synagoga, lämpligen med den lilla runda kippan. Har man ingen egen får man låna en.
Ljudnivån i en synagoga kan vara väldigt hög, folk pratar högt med varandra, hälsar hjärtligt med kramar och handslag och frågar hur det står till. Man kanske inte setts på ett tag och stämningen är uppsluppen. Men när klockan var framme välkomnades vi av mötesledaren som efter några inledningsord uppmanade till en tyst minut för Förintelsens och rasismens offer, judars likväl som andra gruppers lidande. Plötsligt övergick den höga stämningen till en disciplinerad, kompakt tystnad.
Att tillbringa en och en halv timma till att minnas offren för Förintelsen i en synagoga är "på riktigt", alltså inte bara någon pliktskyldig eller ytlig manifestation. Här sitter faktiskt överlevare och deras barn! Här sitter ett stort antal personer som  har anhöriga som försvann under terrorn. Mor och farföräldrar, kusiner eller syskon osv. Många bär livslånga ärr av sina upplevelser. Yttre och inre.
Talarna, de var sex till antalet, överträffade varandra med starka berättelser och proklamationer. Egna eller andras erfarenheter berättades sakligt och gripande.
Talarna representerades av överlevare, barn till överlevare, politiker engagerade i kampen mot rasism men också en prost från Svenska Kyrkan.  Det var inget fel på hans personliga hållning men jag tyckte samtidigt det var modigt att tala i synagogan som representant för en kyrka som från högre ort har en avog inställning till Israel, och tycks ha svårt att se kopplingen mellan antisemitism i Sverige idag och behovet av den judiska staten Israel. Dock inte från allra högsta ort, enligt min uppfattning. (Hoppas du förstår vem jag syftar på) 
Det talade ordet varvades med stillsam piano och violin-musik, som för att låta oss lyssnare smälta och begrunda det vi nyss hört.


Ingången till Auschwitz I
Foto: Bertil
Även om allt vi hörde sätter spår i tankelivet finns det ytterligare minst två saker som gjorde sig påminda för mig.
För det första; vi satt samlade i en synagoga som bara några veckor tidigare hade attackerats med eldbomber under en ungdomssamling i lokalerna. Skulle det hända något liknande denna gång?
Hur många av er läsare har besökt en synagoga i Sverige? Det är inte bara att gå in genom dörren fem minuter innan det ska börja. En ständig hotbild kräver försiktighet och säkerhetsförebyggande åtgärder. Befinner vi oss i Kabul, Afganistan? Nej, i Göteborg, Sverige!

Tygrulle med förtryckta judestjärnor
Judiska Musèet Berlin  Foto: Bertil
Sådan är alltså situationen för judarna i Sverige 2018!
Hur många andra motsvarande kyrkor eller moskèer i Sverige kräver liknande arrangemang? Jag upplever en stor sorg och skamkänsla över att vi inte kommit längre i mitt eget land, det är inte värdigt det "fredliga" Sverige.
Tyvärr börjar kravet på liknande säkerhetsåtgärder ställas även vid sjukhus och skolor runt om i landet.
Utvecklingen går tyvärr inte i någon positiv riktning för tillfället.

Men det värsta och med den bittraste eftersmaken är följande:
I takt med att de överlevande från Förintelsen går ur tiden ökar istället en annan grupp - Förintelseförnekarna. Det är helt bisarrt att sitta i en synagoga och lyssna på ögonvittnenas fasansfulla berättelser och samtidigt veta att det finns massor av människor därute som inte ens känner till Förintelsen - eller ännu värre - förnekar att den ägt rum.