PIK = Politiskt InKorrekt, på grund av mycket kärlek - till Israel
Startsidan visar de två senaste artiklarna - samtliga tidigare inlägg återfinns i Bloggarkivet. Läs dem - ingen kronologi

måndag 1 januari 2018

Ett nytt år 2018

Två snögubbar vid Hermonbergets skidbacke
Foto: Gunilla, okt-2017
Det är dags att summera året som gått och se fram emot ett nytt.
Jag vill börja med att tacka alla er som orkat läsa mina små tankar under året som gått.
Jag upplever en märklig blandning av oro och lugn i Israel, och i debatten som gäller landet och Mellanöstern i stort.


När jag talar om mitt intresse för Israel med människor i Sverige är jag  lite försiktig innan jag vet vad den andre har för inställning till konflikten runt Israel.
Det är som att det inte alltid är okay att vara en Israelvän rent generellt, det naturliga tycks istället vara att ha en negativ grundsyn på landet.
Man hamnar ofta i en försvarsställning i sin egen tanke redan från början, särskilt om den man talar med är en ny bekantskap.
Jag öppnar inte ett samtal med vem som helst med orden: "Hej, jag heter Bertil och ett av mina stora intressen är Israel."
Det funkar inte i Sverige, åtminstone inte om man inte är beredd på en het debatt om konflikt och påstådda orättvisor. Visst vågar jag testa stämningen med att 'man varit i Israel på semester nyss', eller något liknande, men svensken i gemen tror att Israel enbart består av en krigsskådeplats och våld mot de stackars araberna från morgon till kväll. Det är den mest vanliga bilden som presenteras i svenska medier, och det är den bilden folk i allmänhet tror på.

Det märkliga är att när jag kommer till Israel tänker jag väldigt lite på konflikterna, det är så många andra - mer positiva - intryck att bearbeta. Naturligtvis beror det delvis på att jag inte besöker Judéen och Samarien. (Västbanken) Vi brukar få stränga förmaningar av hyrbilsfirmorna att inte åka dit då risken är mycket stor att vi hamnar i ett regn av stenar, en israelisk bil kan uppfattas som lovligt byte.  Vi  använder däremot väg 90 mellan Döda Havet, Jerusalem och Galliléen, den är mycket tidsbesparande och trafiksäkrare än kustvägarna.
Att åka till Gaza är uteslutet, det varnar till och med svenska myndigheterna för.

Men att bila omkring i Israel upplever jag inte som farligt. Jo, förresten; trafiken i sig är mycket farligare än i Sverige. Farten, avstånd mellan bilarna, omkörningar, tränga sig vid filbyte osv, visst, det är farligt. Men människorna man möter är oftast vänliga, oavsett vilken folkgrupp han eller hon tillhör; judar, araber, druser eller någon turist från något hörn på jordklotet. Det är verkligen spännande att upptäcka alla språk och olika människotyper som ständigt korsar ens väg i Israel.  Och att prova olika matkulturer, återigen kan man rada upp begreppen: judisk, arabisk, libanesisk, drusisk, kinesisk, thailändsk, italiensk osv. Det finns restauranger av alla sorter.

Drus som saltkar  Foto: Bertil
Som exempel vill jag särskilt nämna två tillfällen då vi testade det drusiska köket. Druser är en folkgrupp som lever i gränslandet mellan Libanon, Syrien och Israel. Det bor ca 140 000 druser i Israel. De israeliska druserna är i allmänhet lojala mot staten Israel, gör värnplikt och går ofta vakt i Jerusalems gamla stad, då de talar arabiska och har en naturlig respekt med sig.
De har en egen religion, en variant på islam och känns igen på sina vita kläder och mössor.
Vid det ena tillfället stannade vi på måfå i det drusiska samhället Masada uppe i norr (ej att förväxla med klippan vid Döda Havet) Ett enkelt familjeföretag där den vänliga äldre mannen tog emot beställningen och hans söta fru bakade någon sorts piroger som serverades varma, med läsk och en kopp mycket starkt kaffe i en väldigt liten pappmugg. Enkelt och charmigt, jag åker gärna dit igen.

En annan gång åt vi lunch i Majdal Shams, den drusiska staden som ligger strax norr om Masada, på berget Hermons sluttningar. Det är ovanför Majdal Shams som Hermons skidbackar är belägna, bergets topp ligger 2800 meter över havet. Även denna gång var det en äldre drusisk man som serverade goda falafel (kikärtsbullar) med pommes. Till och med hans saltkar på borden var utformad som en liten drus. Gulligt!

Hatfulla röster höjs i vanlig ordning runt om i världen mot Israel. Det är inget nytt. Hoten om våld och bojkott är vardagsmat för judar, var de än bor. Samtidigt ser allt fler judar i förskingringen Israel som den enda säkra platsen för framtiden.
Det är denna dubbla hållning man kan ha till landet. Hat eller kärlek. Oro eller trygghet. Hopplöshet eller tilltro. Undergångs-stämning eller framtidstro.
En del tycks ha en naiv tro på att en lösning av konflikten mellan Israel och de araber i området som kallar sig palestinier skulle lösa världens alla krig. Andra ser Israel som världens farligaste land som hotar världsfreden. Båda dessa inställningar anser jag personligen vara totalt verklighetsfrämmande.
Vi lever under helt andra hot mot oss alla.
Nord-Koreas kärnvapenhot är ett. Irans kärnvapenhot ett annat. Plus mycket annat!
Uppförsbacke
Beit Shean National park  Foto: Bertil

Det lilla, lilla landet Israel ligger i periferin på kartan, knappast synligt. Men i många människors tankevärld tycks det uppta hela utrymmet.
Därför blir debatten och dess följder absurt snedvridna och uppförstorade.
Vad vi ska möta under 2018 vet vi inte än. Men jag önskar Israel och hennes grannar allt väl. Tänk om det kunde bli fred! Tänk om pengar och andra resurser kunde användas till nyttigare ting, vad skulle mellanösterns folk förlora på det? Inget, alla skulle bli vinnare.
Just nu är det uppförsbacke men om vi vill så når vi toppen till slut.
Gott Nytt År 2018






tisdag 12 december 2017

"Så löser vi problemen..."

Jaffaporten fotograferad från
Hotel New Imperials tak
Foto: Bertil
Jag blev vittne till en händelse i Jerusalem som gav en bild på hur det kommer sig att våld och hat mot judar blossar upp även hemma i "fredliga" Sverige.
Den synagoga i Göteborg, där jag flera gånger har varit gäst, utsattes nyligen för ett brandattentat som väckt mångas avsky men också förvåning.
Jag tror vi måste ta ett större grepp för att förstå den negativa utvecklingen i Mellanöstern och varför många hatar Israel.


Fotot på Jaffaporten ger en bra överblick över hur det såg ut på den plats jag nu ska berätta om, men det är naturligtvis taget vid ett annat tillfälle.
Först lite om vad fotot visar:

- Till höger är själva Jaffaporten, en av Jerusalems Gamla stads portar i ringmuren som omger staden. Den byggdes av den turkiske Sultan Suleiman den Store 1540. 
- Bildens mitt visar den del av muren som revs 1898, då den tyske kejsaren Wilhelm II besökte Jerusalem och ansågs vara för fin för att ta sig genom den trånga Jaffaporten. Istället revs ca 12 meter av muren (jag har själv stegat sträckan) så att kejsaren kunde fara in i staden med häst och vagn. Idag används hålet som bilväg.
- Till vänster syns den taxiparkering som utgör platsen för min berättelse.
- Till höger om körbanan syns det bänkar, och på en av dem satt jag.

Till historien hör att jag av en arabisk taxichaufför fick veta att förarna måste betala en rejäl slant för att få stå på parkeringen innanför Jaffaporten. Varje dygn passerar många tusen människor platsen och chansen att få körningar är mycket stor.

Hotel New Imperial  Foto: Bertil
Efter en lång varm dag till fots kom jag och min hustru tillbaka från västra delen av staden till Jaffaporten. Vi hyrde rum på Hotel New Imperial som ligger bara några steg innanför muren. Istället för att gå raka vägen till hotellet satte vi oss en stund på en av bänkarna för att njuta av värmen, vila fötterna och titta på folk, ett av nöjena i Jerusalem.
I ögonvrån såg jag hur en av de väntande taxichaufförerna övertalade en grupp turister att åka med honom istället, då den chaufför de bestämt körning med hade sprungit för att köpa något, förmodligen cigaretter. Turisterna, som inte kände någon särskild lojalitet till en viss chaufför, tackade småskrattande ja och hoppade in i bilen, som körde iväg. Strax kom den försvunne föraren tillbaka och insåg att passagerarna var borta. Han trodde väl de hade struntat i färden och gått vidare. Där kunde historien varit slut. Men det är den inte.
En tredje chaufför skvallrade om vad som hänt; att passagerarna blivit "stulna".

Vi satt på vår bänk i eftermiddags-solen och njöt av vinden från väster som drog genom luckan i ringmuren. Efter en stund kom taxibilen tillbaka och backade in på sin plats.
Den försmådde föraren exploderade genast i våldsam argumentation med sin kollega som drog till sig mångas blickar och öron. Jag spetsade mina sinnen, vad höll på att hända?
Grälet övergick strax i handgemäng! Rallarsvingar utdelades, en hel grupp taxiförare samlades kring de två kombattanterna. Man behövde inte kunna arabiska för att förstå vad det handlade om. Någon tog parti för den ene, en annan för den andre. Flera försökte gå emellan och avstyra en allvarligare utveckling. Gunilla ville att vi avlägsnade oss och gick undan en bit.
Jag reste mig men kunde inte slita mig från utvecklingen, det är inte särskilt "svenskt" att vuxna män slåss inför öppen ridå på en gata där hundratals människor passerade förbi som åskådare. Efter en stund kunde bråket lugna sig och återgick till högljutt gräl.
Jag måste ha sett extra skrämd och spänd ut, för plötsligt stannade en förbipasserande arabisk man intill mig. Han såg roat på mitt ansiktsuttryck och sade i mitt öra: "det är så här vi löser problemen här i Mellanöstern" 

I skrivande stund ropar löpsedlarna ut: Ännu ett brandattentat mot judisk byggnad, denna gång i Malmö. (En stad i södra Sverige) För några dagar sedan hölls demonstrationer i Malmö där människor skanderade att en intifada var inledd i staden och judarna skulle dödas. Tidigare idag har också ett terrorrelaterat bombdåd utförts i New York, USA. Tack och lov misslyckat och gärningsmannen gripen. Det har skett nya knivattacker och raketattacker i Israel den senaste veckan.
Jag är glad att jag inte ser mig som nyhetsförmedlare, artiklarna skulle bli daterade i samma ögonblick som de publicerades.

Alla dessa senaste händelser har sitt ursprung i att USA:s president deklarerat att han tänker förverkliga det beslut som fattades av USA:s regering redan 1995, nämligen att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.
Plötsligt intensifieras palestinskt antisemistiskt våld lite överallt.

Svenska media citerar uttalanden och hot från bland andra Hamas i Gaza. Varför låter man Hamas citeras i Sverige? Det är väl inget nytt vad de tycker? Död åt alla judar. Israel ska utplånas!
Hamas är en terrororganisation, sluta ge dem utrymme i svensk media!

al-Aqsa moskén   Foto: Bertil
Arabiska israeler och araber på Västbanken citeras: vi måste försvara alAqsa!
Men ingen har påstått att alAqsa - mosken på tempelplatsen - är hotad. Inte Israel. Inte Donald Trump. Så sluta citera förvirrade och lurade individer som förvirrar och lurar svenska nyhets-konsumenter!

Sveriges utrikesminister Margot Wallström beklagar sig över att Trump så ensidigt har tagit politisk ställning genom att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Hon verkar helt förblindad. Donald Trump har bara bekräftat vad hans föregångare beslutat om och som redan är en realitet; Israel har betraktat Jerusalem som sin huvudstad sedan 1950, alla regeringsbyggnader och andra viktiga instutitioner är förlagda där.
Däremot har hon själv med sin regering erkänt Palestina som inte ännu finns, och röstat för att avjudaisera Jerusalem genom en omröstning i UNESCO. Det, om något, är att ta en kraftig politisk ställning som försvårar alla försök till fredsavtal.
Hon dömer ut USA:s möjligheter till att vara medlare i konflikten men själv är hon persona non grata (ovälkommen till Israel) sedan flera år och har stängt ute Sverige ur sammanhanget för oöverskådlig framtid. Hon måste verkligen vara förblindad.

Det är som om dagens svenska regering röstfiskar bland de 100 000-tals invandrarna från Mellanöstern och använder de svenska judarna som agn på kroken. Medvetet eller omedvetet. Bättre att få en miljon muslimska röster i nästa val än några enstaka tusen judiska.
Förresten, tycks de tro; judarna har väl ändå flyttat från Sverige inom några år, här kan man ju inte bo om man har judiskt påbrå. Det smålustiga är ju att många judar faktiskt, efter hot i sina hemländer, flyttar till just Israel; det ställe där antisemiterna sist av allt vill ha dem.

Ett av skälen till våldet bland invandrare i Sverige mot svenska judar kan vara att antisemiterna tror sig ha fått klartecken från svenska myndigheter att gå till handling. Med en sådan hård retorik från svenskt håll mot Mellanösterns enda demokrati kan ju de odemokratiskt uppfostrade antisemiterna inte tro något annat:
"Det är så här vi löser problemen i Mellanöstern!"